Jag lyssnade bara halvhjärtat, så jag är osäker på vad som sades exakt, men tror att frågan ställdes till vuxna människor. Efteråt har jag funderat på detta och kommit fram till att barnbarnen själva är de enda som kan svara på hur de upplever sina mormödrar eller farmödrar eller hur de önskar att de skall vara. Man är ju faktiskt bara mormor eller farmor till barnbarnen och inte till deras föräldrar, även om de senare också ofta kallar oss mormor eller farmor. Eller till andra vuxna med åsikter härom för den delen.
Hur skall då en mormor eller farmor vara? Själv tror jag att det bara finns ett sätt att vara på, nämligen sig själv, med fördelar och brister. Barnbarnen skulle märka direkt om man försökte förställa sig och inte skulle man ha så roligt heller, om man gjorde det. När det spås om mormors- och farmorsrollen i framtiden hoppas jag att det även då finns utrymme för mormödrar och farmödrar att få vara sig själva.
Jag är farmor till de här tre ungdomarna, som jag har en jättefin kontakt med. Ett gott förhållande byggs upp under småbarnsåren och för att det skall kunna ske fordras att föräldrarna är generösa och låter mor- och farföräldrar komma barnen nära, som det varit i vårt fall och som jag är innerligt tacksam för.Åren går. Nu är barnbarnen stora och deras egna liv tar helt naturligt allt större plats. Kamrater, idrott, studier m m fyller deras tid, nästan till bristningsgränsen. Detta förstår man som mormor eller farmor och gläds åt barnens utveckling på väg mot vuxenlivet.
Jag är glad för och stolt över mina barnbarn och tacksam för att de är omtänksamma, duktiga och berikar mitt liv alldeles enormt. Att jag upplever vårt förhållande så positivt tror jag inte skulle vara möjligt om det inte fanns något gensvar från dem, vilket det tack och lov gör. (It takes two to tango.)(J 20, H 14 och E 12 uppifrån och ner)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar