lördag 24 oktober 2015

123 SCHTUNK



Igår var Stora O och jag på Dergårdsteatern i Lerum och såg den för oss tidigare okända teatergruppen 123 Schtunk som tog sig an Wilhelm Mobergs roman Rid i natt efter publiksuccén Raskens - Vi går åt vilket håll vi vill.

123 Schtunk är teatergrupp bestående av de tre clownerna Josefine Andersson, Lasse Beischer och Dick Karlsson. (Thomas Påhlsson, den fjärde gruppmedlemnen, var i den här föreställningen utedd till ljus- och ljudtekniker samt hade fått den svåra uppgiften att se till att de tre clownerna någorlunda höll sig till manus.)

Rid i natt hade premiär i juli och kommer under hösten och våren nästa år att spelas på en omfattande turné i Sverige och Finland. Clowngruppen har tidigare framfört sina oefterhärmliga versioner av klassiker som t ex Shakespeares Hamlet, Romeo & Julia, King Lear, Richard lll och Strindbergs Hemsöborna. Shakespeare - Den absoluta sanningen har dessutom visats som Veckans föreställning i SVT.

Jag får tillstå att jag inte direkt hade några större förväntningar på en föreställning med tre clowner, för clowner har jag alltid tyckt vara urtöntiga. Men eftersom våra vänner talade så varmt för 123 Schtunk (och för övrigt tog oss med till Dergårdsteatern igår), efter att ha skrattat oss igenom föreställningen fylld av improvisationer och interaktion med publiken och genom dessa skickliga clowner fått möta Ragnar Svedje, Mor Sigga, Botilla Stånge, Jon Stånge, tjuven Ygge och en korp fick jag ändra min negativa inställning till clowneri. Med endast tre lådor och ett bakgrundsdraperi som scendekor visade clownerna med fantastiskt kroppsspråk vilka duktiga skådespelare, musiker och sångare de är. Under kvällen fick vi prov på obegränsad kärlek, sorg, civilkurage, mod och, som sagt, massor av skratt.

Efter de fasansfulla hatmorden på skolan i Trollhättan i torsdags var det svårt att tro att man skulle kunna skratta överhuvudtaget. Föreställningen avslutades dock med en sång där orden "Varför gjorde vi inget" återkom flera gånger. Då skrattade ingen.



En snutt ur Hemsöborna bjuder 123 Schtunk på här.


tisdag 20 oktober 2015

tisdag 13 oktober 2015

DA CAPO-KÖREN

Da Capo-kören

I helgen som gick var Stora O och jag i Töreboda och lyssnade på DaCapo-kören som framförde sånger med kärlekstema på Törebodateatern. Vi bjöds på en imponerande blandning av kärlekslåtar och visor från 1500-talet till nutid. Som första nummer sjöng kören Den stora kärleken och för att belysa variationen i repertoaren kan nämnas Evert Taubes Min älskling du är som en ros och Så skimrande var aldrig havet, Elvis Presleys Love me tender (då publiken sjöng med i refrängen) och Can´t help falling in love with you, Benny Anderssons Älska mig för den jag är och My love - My life, Björn Skifs Håll mitt hjärta och Robban Brobergs Låt mig värma din frusna själ. Innan pausen, då det bjöds på cider och choklad, fick vi också njuta av godbitar som Only you, Nocturne, Greensleeves samt ett Medley.

Da Capo-kören in action (H showar)

Andra "halvlek", som föreställningen efter paus skämtsamt kallades, fortsatte med Kärlekens tid, Kärleksvals, Chanson D´amour, What the world needs now, Felings, Utan dig, Sången han sjöng var min egen, Den vackraste visan om kärleken, Vara vänner (allsång), Side by side, That´s what friends are for och som avslutning Musik skall byggas utav glädje.

Da Capo-kören, under ledning av körledaren och pianisten Ingmar Gustafsson, fick rungande och välförtjänta applåder för det fantastiskt fina framförandet som var njutning för både öron och ögon. Sammanfattningsvis innehöll repertoaren välkända visor av bl a Evert Taube, Benny Andersson, Olle Adolfson och Lille Bror Söderlundh men också folkvisor och sånger från olika filmer och musikaler, som alla i publiken verkade uppskatta.

Ingmar Gustafsson, 84 år, som lett kören sedan starten 1973, gjorde i söndags sitt näst sista framträdande. Han slutar som körledare i Da Capo-kören efter julkonserten i Töreboda kyrka den 17 september.

Körledare Ingmar Gustafsson

Efter föreställningen lyckades vi till slut att ta oss ut från skolområdet intill teatern, där vi hade parkerat. Alla vägar ut därifrån tycktes stängda. Under tiden vi snurrade runt i mörkret fick vi av våra före detta grannar på Tjörn, B och K, lära oss att i detta område fanns byggnader koncentrerade som representerade hela Törebodas skolhistoria.

Slutligen hamnade vi hemma hos I och H, dit vi alla fyra var bjudna och där vi tillbringade en trivsam kväll. Här skulle jag egentligen ha avslutat detta inlägg, men efter alla intryck från Törebodabesöket var jag trött och sängen lockade.

I morse (nu är det tisdag) bestämde jag mig för att baka och receptet jag fick tag i hade passande nog namnet Sångarmackan och är tillägnat alla körsångare, visserligen ursprungligen i Skinnskatteberg men den duger säkert åt Da Capo-kören också. (Brödet skall fyllas med en liten burk keso, 200 g rökt skinka, en bunt gräslök, sex salladsblad, tre tomater, smör och senap.) Håll tillgodo, hoppas att det skall smaka bra!

Sångarmackan en härlig, saftig smörgås för hungriga sångare.
(Dagens bak)

Recept

3 dl kokande vatten, hälls över
50 g smör eller margarin, tillsätt
2 dl grahamsmjöl, häll i
2 dl kallt vatten
50 g jäst
2 tsk salt
9 dl vetemjöl (plus ytterligare 1 - 2 dl som tillsätts senare)

Arbeta degen så att den blir riktigt smidig. Häll i så mycket av det resterande vetemjölet att degen släpper från bunken. Strö på lite mjöl, täck med bakduk och låt jäsa i bunken i 30 minuter. Ta därefter upp degen på bakbordet och knåda den jämn. Dela i 16 bitar och forma varje del till en liten längd. Jäs bröden på plåten (smord eller täckt med bakplåtspapper) i 30 minuter. Grädda i ugn, 250 grader ca 10 minuter. Pensla bröden med vatten när de kommer ur ugnen för att de skall få en blank yta. Låt svalna på bakgaller under bakduk

Smaklig måltid!


Tusen tack till I, H, B och K för trevligt umgänge, tack Da Capo-kören och tack än en gång till B som jag fått receptet av.




fredag 9 oktober 2015

SLUTET PÅ SOMMAREN

Highland cattle

Det har varit tyst här på bloggen en lång tid men nu skall jag berätta om promenaden den 27 september, den sista riktigt varma sommardagen, då tranorna tog farväl och flög söderut.

Vi hade inte gått långt förrän vi stötte på de här långhåriga skönheterna med sina imponerande horn på grannens mark. De var uppenbart intresserade av oss, kom ganska nära och stirrade nyfiket på oss. Jag som har svårt att hålla tyst, pratade med dem och talade om att de var fina.


Snett bakom oss hämtade en flicka en häst från en hage och vi slog oss i slang med henne. Hon var mycket trevlig och berättade att hästen var 30 år gammal, vilket man inte skulle kunna tro. Stora O frågade om en grop ovanför ögat på hästen och vi fick veta att en sådan fördjupning blev mer påtaglig på äldre hästar. Detta och mer därtill lärde vi oss om hästar innan vi fortsatte skogsvägen fram.


När vi hade gått ytterligare ett stycke hittade vi de här svamparna som växte på grusvägen. Vi gissade på stolt fjällskivling eller fjällig bläcksvamp och med hjälp av Google tror vi att det sista är mest troligt. Några kantareller såg vi också och de behövde vi ingen hjälp med att känna igen.


I en annan hage, åtskild från korna, fanns den här tjuren, som verkade lyssna på trumpetandet från tranor som lämnade Sverige på sin färd till sydligare länder. Så här såg det ut på himlen när de passerade.

Välkomna tillbaka nästa år.



Solen gassade och vi fick ta av oss jackorna i värmen. Vi träffade på några vanliga kor också, som kom kesande för att se vilka vi var. Inte särskilt intresanta tyckte de nog, för strax började de att beta.


När vi passerade vår gamla medeltidskyrka och skolan var det inte långt kvar innan vi var hemma igen. Efter en relativt lång promenad smakade det gott med en kopp kaffe på altanen. Detta var den sista motionsrundan i sommarvärme. På altanen, där det oftast är lä, har vi suttit och fikat fler gånger därefter, men nu är hösten definitivt här och med den kylan. Det är dags att ta in trädgårdsmöblerna för i år.







söndag 4 oktober 2015

INGET KALAS UTAN KRAS


.......... men hur står det till med arbetsfördelningen egentligen?