lördag 30 april 2011

DOCKAN


Den här dockan och några dockmöbler hittade jag i min pappas källare, när vi städade där efter hans död 1992. Det var saker som hade blivit kvar i källarutrymmet efter tidigare hyresgäster. Min första tanke var att slänga alltihop men sedan tänkte jag på den lilla flickan (för det var förmodligen en flicka som lekte med dockor på den tiden) som hade lekt med dockan och på att någon hade tillverkat dockmöblerna till henne, för de såg hemmagjorda ut, och beslöt mig för att ta vara på dem. Dockan har sedan dess suttit i en bokhylla, först på Tjörn och nu här på torpet.

För några år sedan hade en lokal förening anordnat en "Antikundran", som hade samma upplägg som programmet Antikrundan i TV, d v s man fick ta med sig gamla saker som några antikvitetskännare bedömde. Jag tog med dockan dit och fick höra att det viktigaste med en gammal docka är att huvudet är intakt för att dockan skall ha något värde. Huvudet är helt på min docka, som är riktigt söt och och som kan blunda. Kläderna satt på när jag hittade henne. De är fula, allra helst hatten, men eftersom hon inte gör några anspråk på att få följa med modet, får hon behålla sina gamla kläder.

Dockans huvud är tillverkat av ett keramiskt material, oglaserat porslin (Biskvi) som pressats i form och bränts vid hög temperatur. Kroppen i övrigt är tillverkad i trä och armar och ben är ledade. Märkningen, Germany 390n 4-/OXM, avslöjar att min docka är tillverkad i Tyskland.Tillverkaren känner jag inte till men gemensamt för alla docktillverkarna är att de placerade märkningarna i nacken på dockorna. Biskvidockor började tillverkas i slutet av 1800-talet.

Jag har lärt mig att dockorna vid 1800-talets mitt hade långa, smala halsar men att man i slutet av århundradet gjorde halsarna kortare. Vid denna tidpunkt fick också dockorna ett mer barnlikt utseende, efter att tidigare mer ha sett ut som små vuxna, vilket ytterligare talar för att min docka är tillverkad i slutet av 1800-talet eller senare.

Många antika dockor har sin originalklädsel kvar och man kan undra om flickorna någonsin fick lov att leka med sina fina dockor. Beräffande klädseln på min docka tror jag definitivt inte att hatten är den ursprungliga. Möjligen klänningen, underkjolen och de långa mameluckerna av gasväv (dolda, som sig bör). Det framgår tydligt att den här dockan har lekts med.

Själv hade jag fina dockor när jag var liten, bl a "amerikadockor". En av dem var en gådocka och en annan såg mer ut som en baby (åtminstone efter att jag hade ryckt loss håret på den) och hade gummiarmar och ben. Både kroppen och extremiteterna var stoppade med vadd.

Tyvärr har jag inga dockor kvar från min barndom. Inga lekrestriktioner här, inte! Därför är jag extra glad över den här lilla dockan, som jag har blivit mer och mer fäst vid i takt med att åren gått. 

fredag 29 april 2011

MINA MÅLARKOMPISAR


Eftersom jag är intresserad av konst och själv tycker om att måla har det varit naturligt att dela detta intresse med mina barnbarn. Särskilt flickorna har till min stora glädje tyckt att det har varit roligt och den här bilden visar J (4år) i målartagen våren 1995, då vi bodde på Tjörn.


                                  Här målar E (11 år) på torpet 2010,
                                          iklädd min målarbarett, som jag fått av J.

När flickorna var riktigt små var de helt fria i sitt måleri. De hade då ännu inte blivit medvetna om att saker och ting ser ut, eller snarare bör se ut, på ett visst sätt. Det var underbart att se vad de åstadkom. Jag var helt förstummad och önskade att jag hade kunnat vara lika spontan i min målning.

Vi får träffas alla tre och måla snart!

DEN ELAKA LILLA NÄSSLAN



Igår arbetade vi med ved igen här på torpet. Stora O skötte klyvningen och själv bar jag fram vedkubbarna till klyvmaskinen och staplade de färdiga vedträna i vedskjulet.

För att minska påfrestningen på ryggen när jag hämtade kubbar blev jag vid ett tillfälle stående på knäna. Just där, under mitt ena knä, fanns en liten ettrig brännässla som, trots att jag hade ganska tjocka långbyxor på mig, brände mig riktigt ordentligt. Fy vilken rackare!

Jag har tänkt att vi endera dagen skall ha nässelsoppa med ägghalvor i till lunch och gissa vilken elak liten nässla som skall hamna i grytan då?

Det kanske inte är rättvist att vara sur på en liten nässelstackare, för de tidiga späda nässlorna är trots allt både nyttiga och goda, rätt tillagade.

torsdag 28 april 2011

EN DÅRES SÅNGER


För ett tag sedan var Stora O och jag på Mariestads Teater och såg Riksteaterns produktion En dåres sånger. Författare och regissör: Carl Otto Evers och i rollerna: Sven Wolter (Gustaf Fröding), Iwa Boman (Signe Trotzig) och Sandra Malmquist (Lotten/Ida Bäckman).

Pjäsen, som utspelar sig i Villa Gröndal på Djurgården i Stockholm, handlar om sista tiden i Frödings liv, då han gör en mental "vindsröjning" och minns oförrätter, framgångar, nederlag och olyckliga kärlekshistorier. Man får också se hur egocentrikern Fröding ger sig inför Rödakors-systerns och kokerskans kärleksfulla omsorger.

Mitt i det tragiska med Frödings svåra alkoholberoende och mentala ohälsa glimtade humorn fram och upplevelsen blev därför inte alls så mörk och dyster som befarats, utan stundtals riktigt rolig. Inbakat i pjäsen fick vi också njuta av prov på många av den store skaldens dikter.

Sven Wollters tolkning av Frödinggestalten var alldeles enastående, lysande rentav. Sven Wollter har, enligt vad han själv säger, länge velat spela rollen som Gustaf Fröding för att han under hela sitt liv har haft denne skald vid sitt hjärta, för att han anser att Frödings dikter skall få fortsätta att flyga "högt i höjden med den fria tanken / och långt i fjärran med den djärva drömmen" och för att kunna berätta om Frödings utsatthet i sitt sökande efter sanningen. Denna önskan uppfylldes genom C O Evers pjäs, En dåres sånger, en strålande föreställning som lyfter fram Frödings poetiska bredd.

Att pjäsens handling är förlagd till Villa Gröndal kommer sig av att en nationalinsamling hade gjorts under tiden Gustaf Fröding vistades på mentalsjukhus, för att den folkkäre skalden skulle få möjlighet att tillbringa sina sista år i en diktarbostad på Gröndal på Djurgården tillsammans med sjuksköterskan Signe Trotzig och kokerskan Lotten. Iwa Boman och Sandra Malmquist, som gestaltar dessa två damer, förjänar också en eloge för sina skådespelarinsatser.

Mariestads Teater, som invigdes 1843 och är en av Sveriges äldsta och bäst bevarade landsortsteatrar med stort kulturhistoriskt värde, är en upplevelse i sig. Vårt Mariestadsbesök som helhet blev verkligen en minnesvärd upplevelse. Att vi dessutom hade nöjet att ha sällskap med Stora Os bror och hans sambo bidrog ytterligare till att kvällen blev lyckad. 


onsdag 27 april 2011

SOTARMÖSSOR - UNISEXMODE?



Häromdagen läste jag en tidningsartikel om sotarmössor. Författaren skrev om sotarmössekillarna, göteborgare mellan 20 och 35 år, som har mössor som är uppvikta ovanför öronen. Beskrivningen av hur dessa killar är klädda för övrigt, vilken musik och vilka tekniska prylar de gillar, vilken utbildning de har m m var rejält generaliserad. Vidare påstås att många av dem mentalt lever kvar på 90-talet, då sotarmössan var indie, medan man i resten av landet har fattat att varken mössan eller musikstilen inte längre är på modet.

Själv tycker jag att sotarmössan, som ursprungligen är en huvudbonad för sotare, är ett bra plagg, oavsett om den är modern eller ej. De göteborgska sotarmössekillarna behöver absolut inte bry sig om ifall de är moderiktigt klädda eller inte, utan kan gott fortsätta att bära dessa praktiska och varma mössor även framöver, åtminstone vintertid. Sin musiksmak har de också rätt att hålla fast vid.

I min ungdom var sotarmössan också populär, fast då var det flickor som stoltserade med den. Så, kära Ador med flera av det kvinnliga könet, tycker inte ni att det är dags att återigen låta sotarmössorna komma till heders? För visst passar mössan precis lika bra till kvinnor som till män?

Det är kanske märkligt att skriva om mössor när det är så varmt och gott ute, men jag får passa på medan jag har dem i minnet. Fast, låt oss för all del först barhuvade njuta av den varma årstiden. Framåt hösten, när det blir kallt ute och det är aktuellt med huvudbonader, sätter vi på oss våra sotarmössor, som kanske fortfarande är inne för vissa, i alla fall i göteborgstrakten. Om vi bryr oss om vilket, vill säga.



PS. Artikelförfattaren utvecklade andra tänkta sidor av sotarmössekillarna också men det går jag inte in på, för nu skall jag ut och hjälpa Stora O med vedkörning.


måndag 25 april 2011

VÅRT TIDNINGSBUD


Idag skall han hyllas, vårt tidningsbud, som i ottan, varje dag, år ut och år in och i ur och skur levererar vår dagstidning. Under alla väderleksförhållanden tar han sig fram på sin runda i tidningsdistrikt 4857 i Herrljunga kommun, så att vi skall kunna läsa tidningen till morgonkaffet.

Kalle heter han och vi har lärt känna honom lite, mest genom små meddelanden i brevlådan. I början av påskveckan låg där, förutom GP, en liten bok med text och bilder av Kalle från hans tidningsrunda. De flesta av de änglamarksvackra fotogrfierna i boken är tagna i gryningen, innan dagen "kommit igång", och några av texterna kommer från Kalles egen diktsamling "Om natten".

Boken avslutas med följande kloka ord, som betecknar Kalles egen inställning till sitt yrke som tidningsbud. I stället för att klaga över att behöva gå upp tidigt på morgonen (eller mitt i natten) och köra på isiga småvägar på vintern t ex, ser han möjligheterna och inser att det är en förmån att få vara med om de djur- och naturupplevelser som de flesta av oss missar eftersom vi ännu inte har stigit upp.

"Lycka är inte något man söker och finner,
den finns inom dej och är din attityd till livet"


Tack Kalle. Vi önskar dig en trevlig avslutning på påskhelgen.

söndag 24 april 2011

SMÅ GRODORNA, SMÅ GRODORNA....


Detta har egentligen inget direkt med påsken att göra utan är mer förknippat med denna ljuva årstid som sådan, för vissa åtminstone, till exempel grodorna.

Häromdagen blev vi varse att vi hade flera grodor i dammen och några av dem uppvaktade varandra. Mer än så faktiskt, de vänslades, lugnt och stilla. Honan var dubbelt så stor som hannen, som satt på hennes rygg. Efter en tid verkade det som att honan hade tröttnat, för hon klev iväg, fortfarande med hannen på ryggen.

I TV-programmet "Landet Runt" rapporterades att honan släpper rommen i vattnet och att hannen därefter befruktar rommen utanför honans kropp. Vidare fick jag reda på att grodorna är dammens lokalvårdare, som bl a äter sniglar. Enligt programledaren skulle en grodas vikt vara ungefär som ett paket jästs men det tycker jag lät märkligt med tanke på att honan är så mycket större än hannen.

I Västerås finns det mängder med fridlysta grodor som varje år vandrar till en naturpark på Djäkneberget, där de ombesörjer artens fortbestånd. Under vandringen utgör de en trafikfara och många av grodorna blir påkörda. Djäkneberget har fått sitt namn efter djäknarna (gymnasisterna) vid Sveriges första gymnasium. Berget var nämligen platsen för lärjungarnas idrottsliga övningar.


lördag 23 april 2011

GLAD PÅSK / FÖRSTA FIRREN



En riktigt Glad Påsk önskar vi er alla med den här bilden på Ebba, som idag har dragit upp den första regnbågsforellen ur vår damm. (Hela 1,6 kg.) Hoppas att den går att äta!

fredag 22 april 2011

LÅNGFREDAGEN

                                                 Påskkort till Stora O från Märta och Gunnar,
                                                 postat i Sjötorp i slutet av 40-talet.

Vi får hoppas att inte hönan och tuppen kacklar för högt och att inte ankorna i tunnan kvackar för ljudligt, för i onsdags, dymmelonsdagen, inleddes stilla veckan enligt gammal sed. Namnet dymmelonsdag kom till efter det att metallkläpparna i kyrkklockorna denna dag ersattes av trästavar, dymblar, för att dämpa klangen. På så sätt markerades att påskfriden hade inletts.

Intressant i sammanhanget är att all musik var förbjuden från fastlagssöndagen till påskdagen ända fram till 1823. Tur att inte utbudet var så stort under förbudstiden.

Men idag är det, som sagt, långfredag och, som jag minns den från min barndom var den låååång och tråkig, för då fick man inte vara ute och leka med sina kamrater. Inte stoja och stimma heller. Tiden gick ju därför extra långsamt när man fick lägga band på sig.

Av min pappa, som verkligen var en timid och vänlig själ i vanliga fall, fick jag en åthutning en långfredag, när jag dristade mig till att vissla. För se vissla, det var fult, det. Inte bara på långfredagen men speciellt då, och särskilt om flickor gjorde det. Nu för tiden visslar jag nästan bara när jag "pratar" med fåglarna.

Man ändrar sig med tiden och idag önskar jag istället att långfredagarna blir extra långa framöver. Andra dagar också för den delen.

torsdag 21 april 2011

SKÄRTORSDAG


                                                  Lamm från Västergården, Hudene



Idag har vi varit hos våra goda vänner i Hudene och druckit förmiddagskaffe. Inte nog med att vi i trevligt sällskap fick njuta av A-Ms goda bakverk - vi fick också tillfälle att hälsa på alla deras "illbedåriska " lamm. De flesta var vita och en del var svarta.

Med oss hem hade vi färska ägg som deras höns hade värpt.

Tack igen för en trevlig förmiddag och GLAD PÅSK!


                                                    Ägg från Västergården, Hudene

RÄTTELSE - LYCKA



Fel igen! Här kommer den rätta bilden på J när hon hade klarat skogsmushoppet på Nordens Ark. Det var i april 1995 och inte i november 1997, som jag skrev häromdagen. Bilden från 1997 var också tagen på Nordens Ark. På det här kortet ser hon både glad och förvånad ut - men lycklig var hon, det minns jag tydligt.

onsdag 20 april 2011

HEJA GAIS!


Med risk för att reta upp övriga familjemedlemmar, som alla hejar på ett annat Göteborgslag, avslöjar jag att jag är GAISARE och har så varit ända sedan jag var liten. Eftersom jag inte är särskilt road av fotboll över huvud taget, undrar jag varför jag envisas med att hålla på just GAIS. Den enda anledningen jag kan tänka mig är att fotbollsintresserade människor i den del av Hisingen där jag växte upp var gaisare och att jag tyckte att jag borde vara det också. Hur som helst har jag inte ändrat ståndpunkt trots att alla runt omkring mig är trogna, vissa fanatiska, IFK-are. Däremot har jag tystnat undan för undan för husfridens skull.

MEN efter gårdagens vinst över Djurgården med 2-1, då GAIS gick upp som etta i Allsvenskan, finns det anledning att stolt höja rösten igen och smått jubla! Med mig bland supportrarna finns bland många andra kända personer Jan Eliasson, Håkan Hellström och Peter Apelgren, som jag föreställer mig jublar också. Jag är alltså i gott sällskap. 

Det var ganska länge sedan jag ägnade GAIS en tanke men nu drar jag mig till minnes att när vårt äldsta barnbarn, J, var liten och var lätt att få med på det mesta, diktade vi tillsammans följande hejaramsa:

Heja GAIS, ni är bäst.
Utan makrill, ingen fest!

Fast, det kanske inte den unga IFK-anhängaren vill kännas vid idag.

tisdag 19 april 2011

POTATISCUPEN 2011


I söndags, den 18 april, spelade Torslanda Handbollsklubbs flickor 99, grupp 1, A-final i Potatiscupen i Alingsås mot Kävlinge, en match som de förlorade. Att bli tvåa i cupen är minsann inte illa. Grattis alla THK-tjejer till ett bra resultat. Grattis också, förstås, till Kävlingeflickorna som vann cupen!

Alingsåsförfattaren Susanne MacFie lanserade lagom till Potatiscupen sin nya ungdomsbok "Fallet med de gyllene medaljerna". Det är en deckargåta som utspelar sig under Potatiscupen och författaren fanns med i Nolhagahallen, där hon signerade böcker. Susanne MacFie har tre barn som alla spelar/har spelat handboll i Nolhagahallen, så hon är väl förtrogen med miljön där, liksom Alingsåsmiljön i övrigt förstås.

LYCKA


Lycka är att klara skogsmushoppet. Det gjorde J på Nordens Ark i november 1997 och då såg hon så här lycklig ut.

måndag 18 april 2011

"MAGNUS HADE EN EKORRE"


När M fyllde tre år, 1968, fick han en bok med den passande titeln "Magnus hade en ekorre" av min goda vän och arbetskamrat, Kristina. Författare till boken, som gavs ut 1967, är (var?) Hans Peterson och illustratör Ilon Wikland.

Boken handlar om gossen Magnus som fick en ekorre som hans gode vän Mattias hade hittat. Mattias arbetade och kunde inte själv ta hand om Jimjim, som ekorren döptes till. Det roliga med boken är att man får följa Magnus på hans och Jimjims äventyr i välkända Göteborgsmiljöer, som illustratören mycket trovärdigt återgivit.

Av Kristina fick M flera andra sagoböcker som tillhört hennes son Björn. En av böckerna hette "Burre-Busses resa till Nordpolen", skriven av Cyrus Granér med Louis Moe som illustratör. Den hade Björn fått av sin farmor när han fyllde sex år. Både språket och bilderna avslöjar att dessa böcker är av äldre datum, men Burre-Busse måste ha varit populär på sin tid, för det gavs totalt ut fyra Burre-Busseböcker.



HEAVY METAL?



Min systerdotter har nyligen utbildat sig till instrumenttekniker. Framsidan av hennes projektarbete med titeln "Rostfritt stål - finns det?" pryddes av den här passande bilden på musikern med gitarr av, just det, rostrfritt stål.

söndag 17 april 2011

REKORD I VYKORTSKRIVANDE?

                                                               
                                      Fotograf: Emelie, Virans barnbarn.

Detta är min syster Viran. Hon har i alla år skrivit och skickat mängder av vykort till släktingar och vänner, så många att jag tycker att hon borde få någon form av utmärkelse av Posten innan företaget försvinner för gott.

Tack Viran för alla kort som vi har fått glädja oss åt!

 














                               

MAJBLOMMA 2011


HJÄLP BARN ATT HJÄLPA ANDRA BARN -
KÖP MAJBLOMMOR!

Majblommor har sålts ända sedan 1907, då en majblomma kostade 10 öre. Upphovskvinnan till majblomman hette Beda Hallberg, som fick idén från sin dotter, och huvudsyftet med den är att se till barnens rätt till ett fullgott och värdigt liv.

Från början tillverkades majblommorna i Tyskland, därefter i Sverige och numera sker tillverkningen i Kina. Majblommans Riksförbund har tecknat ett avtal med den kinesiske tillverkaren, Good Luck i Taizhou, som syftar till att öka respekten för mänskliga rättigheter och förståelse för säker och sund arbetsmiljö. En gång om året görs en kontroll av förhållandena på Good Luck.



lördag 16 april 2011

ELVIS


2008 skulle Stora O och jag passa den norska skogskatten Elvis under tiden D med hustru och barn var i fjällen över julhelgen. Det var första, och enda, gången som Elvis var hos oss utan sin familj och, eftersom vi bor så härligt på landet, trodde vi att allt skulle bli enbart bra både för Elvis och oss men hans besök blev ett äventyr, minsann.

Redan första dagen försvann nämligen Elvis. Vi trodde att han hade smitit ut genom dörren vid tillfälle och efter att först ha sökt igenom hela huset fortsatte vi letandet utomhus. När inte sökandet i den närmaste omgivningen gav resultat, gav sig Stora O iväg på cykel för att utvidga sökområdet medan jag själv började ringa runt till grannarna. Ingen hade sett till Elvis och jag förstod att de tyckte att det var märkligt att det blev en sådan uppståndelse "bara för en katt". Själva var de ju vana vid att katter försvann lite då och då, utan att det blev något ståhej för det. Av en bekant fick jag rådet att ställa buren som Elvis hade när han åkte bil utanför dörren, så att han skulle kunna krypa in och lägga sig i den ifall han kom tillbaka under natten.

När Stora O återvänt från cykelturen och därefter än en gång ha genomsökt skogen intill hade mörkret fallit och vi började fundera på hur vi skulle kunna tala om för våra barnbarn att deras älskade Elvis var försvunnen. Vi bestämde oss för att inte göra dem ledsna första dagen i fjällen, utan att istället vänta med att ringa till dagen därpå. Riktigt bedrövade var Stora O och jag för att lille Elvis var borta och vi kände också att vi hade varit försumliga som kattvakter. Då fick vi plötsligt se honom i sovrummet, där han hela eftermiddagen hade legat och sovit under vår säng. Han sträckte lojt på sig och gäspade, helt omedveten om all oro han hade förorsakat oss. Gissa om vi blev glada! Resten av kattvaktstiden förflöt lugnt. Inte behövde vi vara oroliga för att Elvis skulle springa bort heller, för han var en innekatt som sprang in så fort han kunde när vi, under uppsikt, släppte ut honom. För att han skulle få lite motion, gick vi efter försvinnandet ut och promenerade med honom, fast då i koppel, för säkerhets skull. 

fredag 15 april 2011

ÖLPROVNING


Idag har vi provat ytterligare en ölsort som Stora O fick av M för ett tag sedan. Märket är Torpedo, ett extra IPA-öl, tillverkat i Sierra Nevada, Kalifornien.

I boken som också medföljde ölflaskorna står att läsa att "IPA är en förkortning för India Pale Ale, som var brittiska imperiets bullriga exportversion av den anspråkslösa ölsorten ale. Öltypens hållbarhet ökas med högre alkoholhalt och kraftigare humletillsats".

Vårt gemensamma intryck av ölet är att hållbarheten nog hade ökats med högre alkoholhalt och kraftigare humletillsats. Ölet var gott och vi tror oss förstå att det var ett färsköl med fyllig, besk-syrlig smak med inslag av citrus, tallbarr, örter och humle. Eftersom vi inte är vana vid så här fina ölsorter får vårt omdöme tas med en nypa salt - men, å andra sidan, tycka får man ju, vad man vill.

Lyxigt och gott till lunchen - men vad som menas med brittiska imperiets bullriga exportversion får vi fundera på lite.





RASCHA


Igår trodde jag att Stora O hade fått rascha men så var inte fallet, utan så här var det istället:

Vid 11-kaffet på en slät sten vid dammen avhandlades bl a ifall jorden nu reder sig eller ej. Stora O sa' att den var för blöt när han senast hade undersökt saken. Då får vi väl vänta med att så grönsaker och sätta potatis till senare, tänkte jag, för jorden skall ju fräsas före sådd och innan det kan ske måste den ha rett sig. Efter lunch, som här kallas middag, hörde jag hur det brummade ute och Stora O var på G med den 40-åriga jordfräsen, som snällt hade startat även i år. Min tanke var då - "Nu har han fått rascha", medan verkligheten var den att jorden hade rett sig sedan han kollade förra gången.

Det var mycket om jord, dess redning och fräsning, men den egentliga anledningen till det här inlägget är uttrycket rascha, som inte används så ofta numera. Jag hade nämligen googlat på ordet och på ett forum där språkhistoria diskuteras lärt mig att rascha, förutom att betyda "få bråttom", "sätta fart" och liknande, som jag minns från min barndom i Göteborg, också innebär "att få spel" och "att bli tokig över något". Flera andra uppfattningar ventilerades dessutom, t ex att ordet eventuellt härstammar från arabiska, men det fördjupade jag mig inte i.

Eftersom jorden nu de facto var redo för fräsning var det fel av mig att tro att Stora O hade fått rascha, åtminstone i betydelsen att få spel. Jag är verkligen glad åt den plötsliga fräsningen, för nu kan jag äntligen så mina grönsaker, om det är dags vill säga.

torsdag 14 april 2011

VISST TUSAN HETER DET PELARGONIER


Envist vidhåller jag att dessa omtyckta blommor kallas pelargonier och inte pelargoner som man hör och läser mest nu för tiden, och att datorn markerar att ordet pelargonier är felstavat bryr jag mig inte om. Något får man väl bestämma själv.

Att språk förändras vet jag och accepterar, om än i vissa fall motvilligt. Jag har också noterat att ord som används felaktigt tillräckligt många gånger till slut hamnar i Svenska Akademiens Ordlista, men när jag slog upp ordet ifråga i SAOL fann jag att blomman i första hand kallades för pelargon men att man också kunde använda pelargonia.
Tack för det SAOL. Skönt att få stöd för sin envishet.

Förra veckan planterade jag om mina gamla pelargonier men de två knubbisarna på bilden hade min vän S med sig när hon hälsade på i lördags. Tack än en gång för blommorna S och för att du håller med mig om att de skall kallas pelargonier.

KONSTVANDRINGEN SÖDRA BOHUSLÄN 2011


Har du möjlighet, så rekommenderar jag att du går på vernissage på Galleri Koch i Stenungsund lördagen den 16 april, kl 11-15. Där visas en samlingsutställning med verk av samtliga konstnärer som deltar i Konstvandringen Södra Bohuslän 2011.

Utställningen invigs av Carl Otto Evers. Vidare bjuds på folkmusik och improvisationer på fiol, röst och kontrabas av Madeleine Stenmark och Eva Erlansson.

Besök gärna http://www.konstvandringen.se/ för mer information om medverkande konstnärer, prov på deras verk m m.

onsdag 13 april 2011

"FLICKAN MED DEN VASSA NÄSAN"


Just idag på Världsbokdagen tycker jag att det är lämpligt att för första gången publicera den lilla boken med titeln "Flickan med den vassa näsan". Författare och illustratörer: Lilla E och hennes farmor.

År 2006 roade vårt yngsta barnbarn E och jag oss åt att skriva en saga om en vassnäst flicka, som kom på att hon kunde använda sin spetsiga näsa till att sy med.

Sagan i sammandrag

I syslöjden fick eleverna i hemuppgift att brodera dukar med blommor i olika färger - en med röda, en med gula och en med blå blommor. Fröken blev så imponerad av "Vassnäsas" dukar att hon misstänkte att de hade sytts på maskin, vilket "Vassnäsa" ihärdigt förnekade. Fröken spionerade till slut på "Vassnäsa" genom att titta in genom fönstret i huset där hon bodde och såg då till sin stora förvåning att flickan broderade med näsan. Därefter upphörde tjatet om att dukarna nog var maskinsydda.

Sensmoral: Man skall lita på vad barn säger.

E och jag hade jätteroligt medan vi fantiserade och målade och det var helt och hållet E:s förtjänst att boken blev klar, för hon är uthålligare än jag och ser till att saker och ting blir av.


FRÖKEN MOTSTÅND


Jag anknyter till gårdagens inlägg om mina tankar medan jag målade vedskjulet och vill gärna understryka att här gäller Kajsa Vargs bevingade ord "Man tager vad man haver" än idag.

För på torpet har fantasi och skaparkraft fått flöda fritt och ofta har vi tagit vad som funnits för att förverkliga våra idéer. När vårt barnbarn J var liten tillverkade hon den här dockan av ett vedträ, lite garn, tyg och några kritor. Dockan skulle givetvis ha ett namn och döptes av J till Fröken Motstånd. Ofta har jag undrat vad J tänkte på när hon namngav dockan. När vi träffas nästa gång måste jag fråga henne om hon kommer ihåg det.

tisdag 12 april 2011

TANKAR VID VEDSKJULET

 

"En och trettio, två och trettio, tre och fyr och fem och fyrtiofem"

Igår bytte Stora O ut vissa bräder som höll på att ruttna på vårt vedskjul och själv letade jag fram en borste som skulle användas till underarbetet innan jag satte igång att måla skjulet. Borsten är, liksom vedskjulet, gammal och på den var en liten prislapp med texten "EPA 5.45" fastklistrad. EPA (Enhetsprisaktiebolaget) var förr en lågprisvaruhuskedja med affärer över hela landet, bl a på Kungsgatan i Göteborg.

Utrustad med borste, målarfärg och pensel gick jag bakom vedskjulet, där jag kunde nå ända upp utan att stå på stege. Platsen bakom vedskjulet var helt nytt territorium för mig. Aldrig förr har jag satt min fot där, trots att jag har haft möjlighet till det sedan 1964. Det var faktiskt lite spännande. Solen sken från en klarblå himmel och värmde både väggen och mig. När jag kommit igång med målningen tänkte jag på att det förmodligen var min pappa som hade målat skjulet senast men Stora O berättade att han hade målat det en gång därefter. Eftersom båda dessa herrar står mitt hjärta nära blev färgstrykningen ömsint en stund, nästan som en smekning.

Bräderna som vedskjulet är byggt av är av varierande tjocklek och bredd. Jag till och med hittade en spåntad panelbräda inklämd mellan de andra bräderna och det blev då så tydligt att man förr i tiden använde sig av det virke man hade till hands och gjorde det bästa av det. Inte som nu åkte man till brädgården och köpte nya bräder, lika tjocka och lika breda.

Väggen på baksidan var inte högre än att jag också kunde se lite av taket, där det bl a växte mossa och lavar, vilket förde tankarna till en av årets nya gröna trender, nämligen takodling. Visserligen avsåg den nya trenden mest cityodling men vi här på landet har tydligen också lyckats vara moderna, utan att ha ansträngt oss det minsta. "Odlingen"
kanske får vara kvar!

När den faluröda färgen hade torkat fick utrymmet mellan skjulet och stenmuren bli en undanskymd uppläggningsplats för diverse föremål som tidigare har stört utsikten från köksfönstret.

Ja, det är mycket som dyker upp i huvudet när man målar vedskjul.
Kanske kan man blogga om det?

måndag 11 april 2011

TJÖRNS FÖRSTA DAGIS


I slutet av 60-talet, när våra två söner var små, fanns ännu inget dagis på Tjörn. Pojkarna deltog i en rytmikgrupp i Kållekärrsskolan, ledd av fru Saxmark, alias "Maxmax". Mammorna, för det var bara mammor som följde med barnen dit, fick vackert sitta i omklädningsrummet och vänta tills "lektionen" var slut. Vi mödrar, som var bosatta på sydvästra Tjörn, beslutade då att vi privat skulle bilda det första dagiset på Tjörn, Leka-Lära kallat.

Leka-Lära höll till i den nedlagda småskolan i Aröd och verksamheten var begränsad till en förmiddag i veckan (tisdagar 9.30-12.30). Mammorna turades om att leda barngruppen, som till en början omfattade 15 barn. Vid varje tillfälle var tre mammor närvarande. "Lärartätheten" kan man inte klaga på, en vuxen på fem barn. Fast, det var förstås bara en av mammorna som hade adekvat utbildning. Vi övriga gjorde så gott vi kunde och planeringen var både ambitiös och seriös.

En Leka-Läradag kunde till exempel se ut så här:

-  Sagostund (samtidigt som någon vuxen gjorde i ordning färg m m till
   senare aktiviteter)
-   Sång och lek
-   Målning av dockhuvuden (av papier-maché till kasperdockor som  
    skulle användas till en dockteater som vi gemensamt tillverkade av 
    kartonger)

-   Matrast

-   Sagostund
-   Diskussion om ett visst djur. Därefter klistrades bilder av detta djur
    på en tavla.
-   Fri lek

Föräldrarna bekostade själva det som behövde köpas in. T ex inhandlades en gungbåt i röd plast, som barnen hade stor glädje av. Gungan kostade 98 kronor och jag minns att vi tyckte att det var en tung utgift. Bland annat "investerade" vi även i stora legobyggklossar av märket Duplo som också var populära. Annars tog vi med oss mycket av det material vi använde i verksamheten hemifrån.

Allteftersom de barn som varit med från starten började på lågstadiet i den "riktiga" skolan, fylldes Leka-Läragruppen på med nya barn och nya mammor också, för den delen. När Tjörns kommun 1975 startade 6-årsverksamhet i Skärhamn (föregångare till dagis) upphörde vårt  dagis och, om jag inte missminner mig, skänktes leksaker och kvarvarande material till kommunen, där de förhoppningsvis kom till nytta.

För att summera så var det inte bara barnen som hade glädje av att träffas och leka i f d småskolan i Aröd. Lika trevligt var det för oss mammor att komma ut och möta andra barn och vuxna. Detta var på den tid då det var vanligt att kvinnorna var hemmafruar när barnen var små, vilket nästan var en förutsättning för en verksamhet som denna. Numera är vi mammor pensionärer med medelålders "barn" och flera av oss har hållit kontakten med varandra under alla år och gläds fortfarande åt att träffas och umgås. 

söndag 10 april 2011

ÅRETS GRÖNA TREND


När värmen äntligen har kommit är det full fart i trädgårdar och täppor.
Trädgårdsentusiasterna är verkligen på hugget efter den stränga och långa vintern och det räfsas, grävs, planteras och till och med redan sås. Årets gröna trend är cityodling, d v s odling på balkonger och tak, och det beror på att även människor som bor i städer vill kunna odla sin egen obesprutade mat. Ätbar skall den alltså vara! De som ägnar sig åt odling i trädgårdsland eller annan markbaserad odling tros göra detta i pallkragar.

Ett tips är att odla i oväntade föremål som t ex stövlar och konservburkar, och glöm för all del inte att årets grönsaker skall vara snygga. Höns och bin antas öka i städerna och jag undrar just om hönsgårdarna skall placeras på taken. Bina lär nog bli mer svårplacerade eftersom de kan flyga. Gå gärna in på http://www.rooftopfarms.org/ för att se hur det odlas på taken i Brooklyn.

Själv tycker jag att det är helt OK att satsa på snygga grönsaker, bara de är lätta att odla och nyttiga att äta. När det kommer till trenden att odla på taket, så rekommenderar jag att de som har sluttande tak fortsätter att odla på marken (med eller utan pallkrage) och att de med platt hustak gör ett försiktigt försök till takodling. De sistnämnda bör dock se sig noga för, så att de inte faller ner.

Årets gröna trender stod att läsa om i dagens GP.

lördag 9 april 2011

MAGGA



När jag var en liten flicka och i min mammas ögon var lite oregerlig, kallade hon mig för "Magga", som jag av tonfallet att döma uppfattade som något negativt. Säkert hade jag förtjänat skällsordet men kan tyvärr inte längre fråga henne varifrån hon fått detta uttryck.

Maggan är ju som bekant ett smeknamn för Margareta men eftersom det finns jättesnälla och rara Margaretor bör det ju inte härstamma från det namnet.

Lägg märke till att jag skrev "lite oregerlig", för jag vill inte tillstå att jag har varit mer oregerlig än så.

Hör gärna av dig ifall du känner till varifrån ordet Magga kommer.

HEMMETS KOKBOK - RÄDDAREN I NÖDEN



På årets allra första dag gratulerar vi A på födelsedagen med en bukett papegojtulpaner och önskar henne och M en trevlig resa till Spanien.

Önskar också att 2016 skall bli ett riktigt bra år för oss alla. Det gäller att se framåt och sjunga som Håkan Hellström "....det bästa har inte hänt än" och "....det bästa alltid kan bli bättre, oavsett utgångsläge

fredag 8 april 2011

KOPPARPUTSNING

Läste någonstans att man kunde putsa koppar med ketchup. Jag har inte själv provat det men det kan vara bra att känna till, ifall det vanliga putsmedlet har tagit slut.



APELSINMÄRKSSAMLING


När jag var liten samlade jag på apelsinmärken. På den tiden (senare hälften av 40-talet) var nästan alla apelsiner invirade i ett tunt papper med ett apelsinmärke tryckt på. Jag hade det väl förspänt, för min pappa arbetade i Göteborgs hamn och hade där lätt för att komma över apelsinmärken till min samling. Till en början var jag noggrann med att klistra in märkena i ett album men något annat fångade förmodligen mitt intresse och jag var inte längre lika road av samlingen. Pappa gav då bort den till en pojke.

Jag har ofta undrat vem som fick min samling och när jag häromdagen talade med en av mina kusiner berättade hon att det var hennes son som hade fått albumet och att han hade det kvar än idag. Jätteroligt att så många år efteråt få veta vart samlingen tagit vägen.

KÄRT BESÖK



I morgon får vi efterlängtat besök från Tjörn och Klas Klättermus med chaufför hälsas

a + ligt VÄLKOMNA! 


HOPPSAN!

Gårdagens sista inlägg med rubriken Tröst som var skrivet i mars skulle inte ha publicerats igår igen. Det blev fel när jag skulle lägga till en etikett och nu vet jag inte hur jag skall göra för att flytta tillbaka inlägget till införanden under mars månad. Jag får fråga proffsbloggaren i familjen om det låter sig göras.

Ingen ny snö har alltså fallit under natten. Inte en enda snöfläck ligger kvar ute i markerna, och vid en promenad alldeles nyligen såg vi en hel slänt full med tussilago. Vår var det här!

torsdag 7 april 2011

LALLA UTAN ATT TJOMPA



När Stora O och jag var riktigt unga roade vi och våra kamrater oss med att hoppa från isflak till isflak i Göta Älv. Stora O kallar det för att lalla medan jag kommer ihåg äventyret som att jumpa. Oavsett vad sporten eller leken kallas gick den ut på att torrskodd ta sig fram mellan isflaken. Som tur var hamnade vi aldrig emellan dem, för älven var djup och vattnet kallt. Tur var det säkert också att våra föräldrar inte visste vad vi hade för oss. Sensmoral: Det gäller att lalla/jumpa utan att tjompa!

Tjompa = hamna i vatten, så att man blir våt om fötterna. Professor Lars Gunnar Andersson påstår att det heter jåmpa men så sa inte vi.

PÅLITLIG


Nu närmar sig påsk med raska steg. Den här kaktusen har börjat blomma nu för att till påsk vara översållad med blommor. Kaktusen har vi haft i många år och den lever upp till sitt namn, påskkaktus - en pålitlig sådan. 


onsdag 6 april 2011

BADBARN



Inte på en planka, inte uti Nordsjön och heller ingen mås, utan Stora O, hans bror H och syster L på en sten i Vänerns klara bölja i slutet på 40-talet.