fredag 30 september 2011

STICKKAFÉ

F d Axelssons Konditori, Herrljunga

Igår var jag första gången på ett stickkafé. Detta spännande äventyr ägde rum i ett gammalt kultkonditori i Herrljunga (f d Axelssons Konditori, numera Sessans Konditori och Café), som nästa år firar 100-årsjubileum. Inredningen är också riktigt gammal..

Det inre rummet i konditoriet var reserverat för de 22 stickintresserade damerna. Inte en enda man fanns på plats men det var nog ingen som hade förväntat sig heller. Varenda sittplats var upptagen och snattrandet höll jämnt takt med ljudet från stickorna, eller "speterna" som min mormor kallade dem. Pratet handlade till stor del om olika stickbeskrivningar, garnkvaliteter o s v men det var mycket annat som avhandlades också.

Kvinnan som höll i stickverksamheten, som bedrivs i studiecirkelsform, är konstnär och en riktig idéspruta. Henne kunde man vända sig till med sina frågor. T ex var jag tvungen att fråga något så grundläggande som vad det innebär att sticka dubbelt. Om det finns någon mer som inte känner till det, betyder det att man stickar med dubbel tråd. Ganska självklart, eller hur?

Garn fanns till försäljning liksom stickor, virknålar, markörer etc. Jag beslutade mig för att sticka en mössa i ett Silky Woolgarn, som lär vara alldeles enastående, ljuvligt rent av. Endast en garnhärva skulle gå åt till mössan men när jag ser det lilla garnnystanet, som blev kvar när jag hade nystat färdigt, undrar jag om det räcker. Visst ser det ynkligt litet ut? Inte är det välnystat heller, för jag kommer ihåg från syslöjden i skolan att man skulle nysta så att nystanet blev platt både i botten och på toppen. Det fick absolut inte bli äggformat som mitt, för då rullar det omkring istället för att stå stadigt. Min granne, G, var tålig och hjälpte att hålla garnet medan jag nystade. Andra vid bordet där jag satt nystade mycket snabbare än jag - men det var ju, å andra sidan, ingen tävling.

Min urgamla stickväska kom nu äntligen till användning. Den har jag haft i över femtio år utan att ha använt den till det som den är avsedd för. Jag hade öckså med massor av stickor i olika storlekar, för det är ju onödigt att köpa nya när man har så många.

En stickentusiastisk vän berättade att alla hennes stickor från ungdomens dagar hade plåster längst upp och själv hade hon totalt glömt bort varför hon hade satt på plåstren. Det är något att fundera på tills nästa månads stickmöte som jag säkert kommer att vara med på eftersom vi hade så trevligt igår kväll.

Litet garnnystan




torsdag 29 september 2011

RUSTNING INFÖR VINTERN



Mitt i 2011 års förmodligen sista högsommarvärme håller vi som bäst på att rusta oss för den kommande vintern. Idag har vi isolerat "finingången" på den gamla delen av huset. Den ingången och farstun behöver vi inte längre använda och skall istället utnyttja utrymmet till klädförråd. Målat och tapetserat har vi också gjort, och slätar nu bara bubblorna i tapeten ut sig kan vi vara riktigt belåtna med arbetet.

Alla innanfönster är nu dessutom på plats och bommull ligger mellan fönstren. På övervåningen har fönstren försetts med tätningslister, så nu är vi klara för bistrare tider, fast vi hoppas förstås att värmen håller i sig länge än.

I ladugården är det fejat och klart för våra fyrfotade, krulliga och ulliga vänner. Vi hoppas att de den här vintern kommer att utnyttja fähuset, när dagar och nätter blir kalla. Förra vintern låg de ute fast det var iskallt, vilket vi har svårt att förstå.

Efter arbetet med att försöka minska värmekostnaderna och öka komforten var det skönt att fika i solskenet på altanen.

Ikväll skall jag för första gången besöka ett stickkafé och hur det utföll skall jag berätta vid ett annat tillfälle. 

onsdag 28 september 2011

LÅNGVÄGA BESÖK

Kusinerna C och Stora O

Igår fick vi oväntat och kärt besök av två av Stora O:s kusiner och en kusinhustru. Kusin B, som är bosatt i USA, är i Sverige och hälsar på sin brors familj och vi är så glada för att hon, ungefär en gång om året, kommer hem, så att vi får möjlighet att hålla kontakt med varandra.

Efter deras telefonsamtal på morgonen blev det fart på mig och när de dök upp här vid lunchtid hade jag precis blivit klar med två sorters pajer, fixat en sallad och bakat en morotskaka, så det var bara för oss att sätta igång att äta och uppdatera varandra om vad som hänt sedan vi sågs förra gången. Det var en hel del som avhandlades, för det var, som sagt, länge sedan vi träffades. Uppdateringen gällde för S och C också, för även om vi talas vid i telefon ibland, är det sällan vi ses.

Den här gången kom vi överens om att vi skulle bli bättre på att kommunicera via nätet och det löftet bör vi kunna hålla.

Tack för att ni kom. Ni är alltid välkomna till oss!

Kusin B

tisdag 27 september 2011

SILVERTÄRNAN

Silvertärna


En av mina vänner har gjort mig uppmärksam på den fantastiska silvertärnan, som är det djur som flyttar allra längst mellan häckningsplatsen på norra halvklotet och vinterkvarteret i Antarktis. Som längst flyttar denna havsfågel 40 000 km årligen (tur och retur), vilket motsvarar ett varv runt jorden. Genom dessa långa förflyttningar är silvertärnan den organism som sammanlagt får uppleva flest soltimmar per år. Flytten sker ofta i mindre flockar på ca 10 fåglar, som flyger precis ovanför vågkammarna under den två till tre månader långa resan.

Man har funnit silvertärnor som har blivit över trettio år gamla, vilket betyder att de har tillryggalagt ungefär 1 200 000 km under sin livstid. Imponerande!

I Sverige förekommer silvertärnan från slutet av april till början av augusti. Den häckar i ytterskären utefter väst- och ostkusterna men också vid Vänern, i fjällen och vid vatten i Norrlands inland.

Silvertärnan är monotypisk, d v s den har inga underarter.

Det finns mycket att säga om denna fantastiska flygare, bl a att färgen på ben, näbbar och fjädrar varierar beroende på fågelns ålder men det får räcka med en beskrivning av en vuxen silvertärna, som är 33-39 cm lång, varav den kluvna stjärten utgör 7-11,5 cm. Vikten är drygt 100 g. Häckningsdräkten består av helsvart hjässa, blodröda fötter och näbb som helt saknar svart spets (till skillnad från fisktärnans näbb). Nedre delen av strupen, halsen och buken är grå. Under goda ljusförhållanden kan man se att den övre delen av strupen och kinden är vit. Vingens ovansida är ljusgrå medan vingpennorna är vita och genomskinliga sedda underifrån med svart längst ut på spetsarna. I vinterdräkt har den vuxna silvertärnan svart näbb och gråsvarta ben. Den helsvarta hjässan har då delvis ruggats bort, så att fågeln har vit panna medan hjässa och nacke är svarta. Kinden, strupen, bröstet och undersidan är vita.

Själv är jag ingen fågelkännare och räknar inte med att någonsin kunna avgöra vilka som är unga och vilka som är vuxna silvertärnor, utan är nöjd om jag kan lära mig att skilja silvertärnan från fisktärnan. Min gissning är dock att silvertärnan på bilden är en vuxen fågel i häckningsdräkt. Visserligen ser man inte fötterna som skall vara blodröda om detta stämmer. Röd näbb har den i alla fall. Utan svart spets, för om den hade haft det hade det varit en fisktärna.

Jag skulle gärna vilja veta varför silvertärnorna flyger alldeles nära vågtopparna. Fåglarna måste säkert hushålla med sina krafter på sina långa färder. Kanske har det något med det att göra? Kanske för att få mat från havet? Någon som vet? Men ibland måste de väl flyga över land också och då är det nog bäst att de stiger mot skyn, så att de inte krockar med träd och annat som kan stå i vägen för deras framfart.

måndag 26 september 2011

KARIN BOYE

Karin Boye

I år är det 70 år sedan Karin Boye dog och Sverige miste en stor poet och författare. Hon föddes i Göteborg den 26 oktober 1900 och debuterade med diktsamlingen "Moln" 1922, alltså endast 22 år gammal.

"Moln" kom till efter en religiös kris och speglar hennes grubbel över Gud, livets brister och sin egen framtid. Det är ledsamt att en så begåvad ung människa upplever tillvaron så tung som den framstår i många av hennes dikter.

Hennes kanske allra mest kända dikt är nog "Ja visst gör det ont när knoppar brister" ur diktsamlingen "För trädets skull" men jag väljer att citera hennes dikt "Morgon" ur "Moln", där hennes själ fullkomligt brister ut i lovsång.

Morgon

När morgonens sol genom rutan smyger,
glad och försiktig,
lik ett barn, som vill överraska
tidigt, tidigt en festlig dag --
då sträcker jag full av växande jubel
öppna famnen mot stundande dag --
ty dagen är du,
och ljuset är du,
solen är du,
och våren är du,
och hela det vackra, vackra,
väntande livet är du!

Vill du läsa mer om Karin Boye och hennes verk kan du göra det på Karin Boye Sällskapets hemsida där du finner komplett lyrik på svenska och utdrag ur romaner och annan prosa m m.

Jag avslutar inlägget om Karin Boye, en av den moderna svenska litteraturens förnämsta diktare, med följande tänkvärda ord:

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

                     ur "I rörelse" från "Härdarna"

söndag 25 september 2011

HÖST I TRÄDGÅRDEN

Hundtandslilja

Idag skall jag ge våra rhododendronbuskar en höstkur i enlighet med tips från en tidning. Det innebär att jag skall plocka fram en plastsäck med torv, som ligger gömd i ett hallonsnår i ett hörn av trädgården och lägga ett lager med torv runt buskarna. Enligt tidningen skall man vattna ordentligt först men det skall väl inte behövas efter denna regniga sommar? Jag hoppas att buskarna kommer att uppskatta omtanken. Själv är jag nöjd att torvsäcken äntligen skall komma i dagen igen och att torven kommer till användning.

Vidare läste jag att hundtandsliljan är en perfekt underplantering till rhododendron men, eftersom jag inte har några sådana lökar hemma, får det vara. Lökarna skall planteras på sensommaren, så jag får satsa på nästa säsong. Man kan, om man vill, fördriva (OBS! inte jaga bort utan driva upp) hundtandslilja inomhus, så att man har färdiga plantor att placera ut när sommaren kommer. Kanske något för mig?

Visst är hundtandsliljan vacker? Den förekommer i många olika färger och vill man att den skall föröka sig skall man låta den vara ifred och avstå från att gräva upp eller dela plantan.
Passar mig perfekt. Lövkompost påskyndar spridningen.

lördag 24 september 2011

NÄR LJUSET KOM TILL BYN

Elektricitet i Ryderna 1936

Igår berättade vår granne, B, om när elektriciteten infördes i hans barndomshem 1936. Detta var naturligtvis en revolutionerande händelse i bygden och B, som då var nio år, följde arbetet med brinnande intresse. Utomhus, där ekstolpar som invånarna själva fick skjuta till restes, och inomhus, där ledningar drogs m m. B blev helt övertygad om att det var elektriker han ville arbeta som när han blev större.

Vid 17-tiden på nyårsaftonen det år de fått elektricitet i stugan kom en man, som hade taxirörelse och dessutom bedrev försäljning av bensin, radioapparater m m, cyklande i mörkret och knackade på dörren. Med sig hade han en radio som han ville sälja. B:s mor, som stod vid spisen och rörde i kvällsgröten, var inte det minsta intresserad, utan tyckte
att försäljaren skulle cykla hem med radioapparaten igen. "Nej", sa' handlaren. "Jag har inte tagit mig hit i mörkret för att cykla tillbaka igen utan att ni ens har lyssnat". Mamman var misstänksam och trodde att det skulle rassla i apparaten, om det ens skulle komma något ljud, men handlaren var påstridig och till slut gick mor i stugan med på att lyssna.

Nu kom B:s mors framsynthet när elektriciteten inmonterades väl till pass. Hon hade nämligen bett att få en sladd neddragen från taklisten så att en kontakt kunde placeras längre ner på väggen. När den här diskussionen pågick undrade far i huset vad hon skulle ha en kontakt till. "Jo, den kan vara bra att ha ifall jag någon gång i framtiden får ett elektriskt strykjärn", svarade hustrun. "Vad i fridens namn skall du med ett elektriskt strykjärn till, när du har två strykjärn ståendes på spisen?" undrade maken.

Kontakt blev det emellertid och när radioapparaten skulle provas var den en välsignelse och då radion sattes på strömmade ljudet från en psalm ut och fyllde både rum och kök. Bättre försäljningsargument än så kunde inte ha funnits och mor vid spisen smälte totalt när hon hörde den vackra psalmen. Radion blev kvar i huset för påseende (eller påhörande, ifall man kan uttrycka sig så) och när trettondagsshelgen var över var köpet ett faktum.

Synd att jag inte kan förmedla med vilken inlevelse B uttryckte sitt intryck av införandet av elektricitet i sitt barndomshem. Det rådde ingen som helst tvekan om att det var den absolut mäktigaste upplevelsen han varit med om. Om jag hade kunnat, skulle jag ha återgivit hans berättelse på västgötska.

Radioapparat av märket Philips 1936

fredag 23 september 2011

MÖRLANDA MARKNAD




Idag slår jag ett slag för Mörlanda marknad som arrangeras av Annelunds IF i morgon,
den 24 september. Se programmet här.

Mörlanda marknad startade redan på 1700-talet och höll på till 1905. Anledningen till att marknaden förlades just till Mörlanda var att vägarna till och från en mängd städer korsades där. Annelund (Mörlanda) låg och ligger alltså strategiskt till, för till Borås, Alingsås, Falköping och Ulricehamn är det fyra mil, till Skara och Lidköping sex mil och till Göteborg och Jönköping åtta mil.

Efter uppehållet startade Annelunds IF marknaden igen 1984. Mörlanda marknad arrangeras därefter varje år lördagen i vecka 38, helt och hållet baserat på ideellt arbete.

I morgon hoppas vi på fint väder, både för arrangörernas och alla besökarnas skull.

torsdag 22 september 2011

VEMODIGT AVSKED

Tranflytt hösten 2011


Ett säkert tecken på att sommaren är slut är när vi hör tranornas trumpetande ljud inför flytten söderut. Varje år är det lika vemodigt när de ger sig iväg och vi (eller jag) går ut på gårdsplanen och vinkar adjö.

Lika ledsamt som det är vid avskedet på hösten är det härligt när de kommer tillbaka på våren, då jag glatt rusar ut och hälsar dem välkomna åter. Tranan är ju, förutom vårtecken och ljusbringare, Västergötlands landskapsdjur och landskapsfågel, så vårt intresse för tranan har ökat avsevärt sedan vi flyttade hit.

Det latinska namnet för trana är Grus grus och i Wikipedia står mycket intressant om tranorna som du kan läsa här ifall du är intresserad. Bl a står det att tranan har ett ljudhärmande namn
som har utvecklats från det ursprungliga krroik - krano (fornsaxiska) - kranich (tyska) - trana (nordiska språk). Mer som en kuriositet kan nämnas att tranan kallas för blåfot i Bohuslän.

Under antiken ansågs tranans kött vara bra för hälsan och under medeltiden var trankött en dyr och uppskattad delikatess. I Västergötland ansågs förr att köttet på tranans vänstra kroppshalva smakade gott medan högra halvan av trankroppen smakade tran.

När jag hör tranorna trumpeta ropar jag till dem "Adjö med er tranor och välkomna tillbaka till våren" men det finns helt klart vackrare sätt att ta avsked. Lyssna här.

onsdag 21 september 2011

PRATKVARNAR BESÖKER MATKVARNAR



Av en ren händelse kom vi, tillsammans med våra vänner B och R, att hamna i kvarnmiljöer två gånger i följd när vi var ute för att äta. Våra erfarenheter från båda restaurangbesöken är mycket positiva, både vad gäller mat och miljö, varför vi bestämde oss för att på allvar undersöka "matkvarnarna", i Västra Götaland till att börja med.

Det får bli ett projekt på längre sikt, för jag tror att det finns ganska många restauranger/caféer förlagda till numera nedlagda kvarnar. Dessutom får det vara måtta på hur ofta vi går ut och smörjer kråset. Projekt brukar vi inte ha någon brist på men det här hör till de mer lustfyllda. Först talade vi ambitiöst om att betygsätta kvarnmaten men, eftersom det inte serveras mat på alla kvarnar, utan vissa enbart drivs som café, slog vi detta "Guide Michelin-projekt" ur hågen och nöjde oss med att klassa kvarnarna efter servicegrad och hur mysiga de är samt att föra anteckningar om när och var besöken äger/ägde rum. Sist, men inte minst, ger detta oss en anledning att komma iväg på en utflykt emellanåt.


tisdag 20 september 2011

UR BARNAMUN

Rönnbär



Igår lyssnade jag på programmet "Förmiddag" i P4, Radio Skaraborg, medan jag strök. I detta program tar man upp språkfrågor och bl a lustiga/kluriga uttryck från barn. Då blev jag påmind om följande sanna barnhistoria, som jag många gånger tänkt förmedla till programmet men som aldrig blivit av:

Vår goda vän, B, hade hämtat sitt barnbarn, V, på dagis och på hemvägen gick de förbi ett rönnbärsträd. Lille V frågade sin farmor vilka bär det var som fanns på trädet, varpå B svarade att det var rönnbär. "Går bären att äta?" frågade V. Farmor svarade att det gör de men att bären var sura. "Då väntar vi tills de blir glada" blev barnbarnets slutreplik.

I gårdagens program togs bl a uttrycket "surt sa' räven om rönnbären" upp. Ursprunget
lär ha kommit från den grekiska fabeln om räven som inte nådde upp till bären och därför låtsades försmå dem för att dölja sitt misslyckande. Bären i Esopus fabel var vindruvor, men, för att passa bättre in i vår miljö, ändrades den svenska översättningen i början av 1600-talet från vindruvor till rönnbär.

Uttrycket rönnbärsfilosofi existerar och betyder att man förringar värdet av något man vill ha men inte kan få men i lille V:s fall var det nog ett klart konstaterande, för sura rönnbär är väl inget att ha!






måndag 19 september 2011

SJÖFARTSMUSEET I GÖTEBORG

Foto: privat

När jag var liten bodde vi i Majorna och mina föräldrar tog mig ofta med till Sjöfartsmuseet.
Därifrån kommer jag bäst ihåg akvariet, där man gick i mörkret och tittade på alla fiskarna.
Efter att ha passerat akvariet kom man in i ett rum, där det, förutom att det var små akvarier runt om på väggarna, fanns en stor "låda" mitt i rummet, där en jättesköldpadda residerade. I rummets ena ända fanns en bur med apor i, som man fick mata.

Men, det som fascinerade mig allra mest var alligatorn Smajlet och några av hans kompisar. De var inhysta i ett särskilt större akvarium med tropisk värme och hög luftfuktighet. För alligatorernas trevnad fanns därinne både tropiska växter och en damm. Smajlet och de andra alligatorerna levde ett makligt liv, så makligt att de knappt orkade röra sig, och tur var det både för djurskötaren och för mig. Det låter kanske märkligt men jag har faktiskt varit med inne hos alligatorerna när jag var ungefär fyra år. Mamma och pappa kände djurskötaren och vid ett tillfälle fick jag följa med när han skulle mata de stora kräldjuren. Visserligen stod jag och tryckte alldeles innanför dörren, ganska långt ifrån de förslöade alligatorerna, som knappast iddes röra sig ens när de blev matade, men ändå. Idag skulle jag inte ha klivit in där kan jag lova bestämt.

Övervåningen med alla fartygsmodeller m m var jag inte särskilt road av och kommer heller inte ihåg mycket  av. Däremot minns jag tydligt att jag tyckte att det var kusligt att vara uppe i Sjöfartstornet.

Att jag kom att tänka på det här just nu beror på att Peter Hjörne i gårdagens GP skrev om den skickliga nuvarande museichefen, Anna Rosengren, som radikalt har förändrat Sjöfartsmuseet och därigenom ökat antalet besökare markant. Smajlet och hans artfränder är döda sedan länge men där finns mycket annat att se och göra. Läs här. 

söndag 18 september 2011

GOD IDÉ



För att minska tristessen i väntan på att tvätten skall bli färdig har man i Jordbro i Haninge kommun på Södertörn i Stockholms län tagit ett nytt grepp och startat Sveriges första tvättstugebibliotek. Det administreras av biblioteket i Jordbro och är till för hyresgästerna i fastigheten där tvättstugan är belägen och kanske rent av för alla boende i området.

I utbudet finns böcker och tidningar på flera språk passande alla åldrar. Nu behöver ingen längre tycka att väntetiden i tvättstugan är lång. Man kan börja läsa en bok i tvättstugan och avsluta läsningen hemma.

Mycket bra initiativ, tycker jag. Inte minst för äldre människor som har svårt att ta sig till det ordinarie biblioteket och som ofta inte kan ladda ner böcker via internet.


lördag 17 september 2011

TRÅDLÖST?



Vår sprillans nya, fina, bärbara dator har nu installerats och det är dags att lära nytt, för operativsystemen i den gamla och nya skiljer sig åt. Det tar säkert sin tid innan man känner sig bekväm med det nya men det skall nog gå bra, för viljan är på topp.

I många herrans år har det talats om det papperslösa samhället men jag tycker att det verkar som att pappershögarna ökar med tiden. Ett sladdlöst samhälle har legat överst på min önskelista ända sedan jag fick eget boende och nödgades att manövrera mellan alla sladdar när jag städade.

Nu när vi har två datorer behöver Stora O och jag inte längre turas om när vi skall ut på nätet. Eget nätverk har vi, så vi kan "köra" samtidigt. Toppen! Fast sladdar behövs förstås, inte färre, utan fler.

Tur att vi har tillgång till dataexpertis i familjen och att Stora O älskar sladdar.  

fredag 16 september 2011

REGNBÅGEN

Regnbåge i närheten av Källunga
Foto: Ulla Olofsson

Igår regnade det som om himlen vore öppen när jag kom till Herrljunga efter att ha varit i Göteborg och gjort mig fin i håret. Som så ofta den här sommaren slutade regnet lika tvärt som det börjat och solen tittade fram. Precis som jag trodde, fick jag se regnbågen när jag var på väg hem i bilen, en regnbåge så praktfull att jag var tvungen att stanna och föreviga den, eller de, för som framgår av bilden är regnbågarna två.

Att man kan få se två regnbågar samtidigt, en primär (starkare) och en sekundär (svagare) har jag alldeles nyligen hört talas om men igår var första gången jag lade märke till detta fenomen. En regnbåge uppstår, som bekant, när solljuset bryts och speglas i vattendroppar. Ljusstrålen speglas ibland två gånger i vattendroppen och det är då det uppstår en regnbåge utanför den första.

Att efter regn kommer sol är väl allom bekant. Säkert också "Somewhere over the rainbow", en evergreen som står sig väl än idag, här framförd av Eric Clapton. 

torsdag 15 september 2011

PILGRIMSTAPETEN

Del av Pilgrimstapeten
Foto: A Rosengren

Av en f d kollega och vän fick jag idén till det här inlägget. A hade i somras varit i Värmland och passade då på att besöka Utmarksmuséet i Ransby i Nordvärmland för att titta på Pilgrimstapeten.

Inspiration till Pilgrimstapeten är hämtad från Bayeuxtapeten, som broderades i Normandie, Frankrike 1067-1076. Den är 70 m lång och skildrar slaget vid Hastings. Mer info om Bayeuxtapeten här.

Den svenska motsvarigheten, Pilgrimstapeten, är en 40 m lång bonad, broderad med ullgarn på linneväv och återger Pilgrimsleden från Hammarö till Trondheim. Arbetet, som bedrevs i projektform av tio arbetslösa kvinnor från Nordvärmland och Solör i Norge, tog två år att färdigställa (1995-1997) och att Pilgrimstapeten kom till stånd beror i hög grad på Nils Gunnar Svenssons initiativ och konstnärliga kreativitet.

Tapeten ställdes första gången ut i Trondheim i samband med stadens 1000-årsjubileum. Därefter har den visats på Sticklestads Nationale Kulturcenter och Stockholms Medeltidsmuseum innan den återbördades till Ransby, där den fått en egen byggnad, Pilgrimshärbärget. Pilgrimstapeten lär vara ett av "Värmlands sju underverk".


Modell av Pilgrimstapeten
Foto: A Rosengren

Skiss
Foto: A Rosengren

De tio arbetslösa kvinnorna i olika åldrar, beordrades till Ramsby, där de, med eller utan tidigare erfarenhet av broderi, fick i uppdrag att färdigställa detta magnifika konstverk. (AMS-jobb?) Säkert hade de trevligt under de två år de arbetade tillsammans. Åtminstone kan man tro det när man läser direktiven.

Foto: A Rosengren


Jag har visserligen inte sett Pilgrimstapeten själv men av namnet att döma bör motiven på den vara betydligt fredligare än de på den franska Bayeuxtapeten. Nu har jag ytterligare ett resmål på min lista - Ramsby i Värmland.

Tack A för de fina fotografierna och för uppslaget.

onsdag 14 september 2011

DICK HARRISON-FÖRELÄSNING

Här kommer ett tips till alla kunskapstörstande:


Klicka för större bild.

Alla som sett och hört Dick Harrison tidigare vet att han inte bara är en duktig historiker utan att han dessutom har förmågan att förmedla sina kunskaper på ett trevligt och engagerat sätt.

tisdag 13 september 2011

MUSIKALITET

Jussi Björling

Idag har det varit ett riktigt ruskväder - blåsigt och regnigt - och jag har av den anledningen ägnat större delen av dagen åt att baka och laga mat. Förutom att försöka hålla reda på ingredienser och mått angivna i recepten var det ett bra tillfälle att reflektera. Radion stod på och vid ett tillfälle spelades "Du är min hela värld" med Jussi Björling, vilket fick mig att tänka på min mamma, Jenny. Hon var, vill jag påstå, utan att vara orättvis, helt omusikalisk. Den enda sång jag någonsin hört henne sjunga var just "Du är min hela värld". Inte lät det vackert när hon sjöng men visst hade hon god musiksmak. Undrar just om hon tänkte på någon särskild när hon tog sig ton?

Pappa Einar var inte heller musikalisk och, trots att jag har så många goda minnen av honom, kan jag inte erinra mig att han någonsin sjöng. Det gjorde inte min farmor heller, faktiskt. Min farfar kan jag inte uttala mig om, för han var död när jag föddes.

Min mormor däremot, sjöng ibland med sina västgötska tungrots-r. Hennes paradvisa var "Det växte en blomma vid granarnas rot", en visa med text av Johan Alfred Boberg, tonsatt av Th. Söderberg ur "Svensk söndagsskolsångbok för hem, skolor och barngudstjänster". Jag kan inte dra mig till minnes att visan bestod av så många verser, för då kanske jag hade tyckt att mormor var långrandig. Inte heller minns jag att det var granarnas rot som besjöngs, utan har trott att det var alarnas - men, träd som träd.

Morfar däremot var musikalisk och spelade esskornett i en militärorkester. Tyvärr har jag inga minnen av hur det lät när han musicerade, för han dog när jag var tre år. Så här stilig såg han i alla fall ut, där han står lutad mot trädet med sin esskornett i handen.


Enligt Wikipedia är en kornett vanligtvis stämd i B, men det finns också kornetter som är stämda i Ess och kallas då esskornett eller soprankornett. Kornetten uppfanns på 1800-talet och används främst i brassband men också inom jazz- och militärmusik.

Ja, det blev en lång utsvävning. Märkligt att något, i det här fallet sång framförd av Jussi Björling, kan trigga igång så många minnen, kära sådana.

måndag 12 september 2011

ALL IN

Läge för all in?

Läste i gårdagens GP att det, enligt en lektor som forskat om pokerspel, minsann inte bara är en fråga om tur när det gäller att ha framgång i detta kortspel, utan att det till större delen handlar om skicklighet.

Forskningen visade att de skickligaste spelarna hade förmågan att avgöra när de skulle gå med och när de skulle lägga sig till skillnad från de flesta som förlorar pengar genom att överspela sin hand (= gå med i eller stanna kvar i potten trots att de inte har tillräckligt bra kort för det).

En annan viktig ingrediens i framgången är också att rätt kunna läsa av (eller in) sina motståndare, d v s upptäcka vilka svagheter de har och avgöra hur dessa bäst kan utnyttjas. I nätpoker förekommer det att flera spelare vid samma bord samarbetar och sedan delar vinsten. Detta är en strategi (om än tveksam sådan) som tydligen lönar sig för spelarna och som inte heller påverkar pokerföretagens vinst, som är densamma oavsett vem som vinner potten.

I dagens pokerspel, där "Texas Hold'em" är favoriten, handlar det "bara" om insatser i form av pengar. Värre var pokerspelet i Povel Ramels visa "Gräsänklings blues", där hembiträdet Anna användes som insats och förlorades till Stig Järrel. Det var allt en himla tur för Anna att det inte samarbetades vid spelbordet på den tiden, utan att hon fick bli vinst i ett stycke!

söndag 11 september 2011

HERR KANTARELL

Kantarellskörd

I helgen har vi haft besök av Herr Kantarell (H) och I. Med sig hade de mängder av skogens guld som H plockat i skogarna i närheten av Otterbäcken vid Vänerns norra strand. Som om inte det var nog fick vi även lingon som han också hade plockat - allt mycket uppskattat.

H älskar att gå i skogen och plocka bär och svamp och hade inte uttrycket "skogens konung" varit upptaget av älgen, skulle H vara värdig denna titel. Nu blir han istället kallad Herr Kantarell, vilket inte heller går av för hackor.

Nyplockade lingon

Idag, på eftermiddagen, var vi i Hudene, där Hembygdsföreningen hade anordnat poäng-promenad. Efter en vederkvickande runda på vackra skogsstigar fikade vi utanför föreningens mysiga gamla stuga medan priserna, både på lotterierna och poäng-promenaden, delades ut.

Tack H och I för att ni kom och för allt ni hade med er och tack A-M och J som var med och arrangerade poängpromenaden.

lördag 10 september 2011

GOTLANDS LANDSKAPSLAV

Kalkstenslav på Gotland
Foto: Svante Hultengren

Vid ett besök på Naturum i Vamlingbo på Gotland nyligen fick jag tag på en broschyr med "ett axplock av lavar och miljöer ur Gotlands rika lavbukett". I den fanns många fotografier på lavar i olika färger och former. Underbart vackra men ingenstans i broschyren fanns någon uppgift om vilken av lavarna som var Gotlands landskapslav.

Kalkstenslav var en ganska given gissning emellertid, för den är nästan alltid den dominerande arten på raukar, klintar, stenmurar, alvarmark, kalksten i öppna tallskogar och på Visby stadsmur. En annan orsak till min gissning var att kalkstenslaven prydde framsidan av broschyren. När jag kom hem kollade jag för säkerhets skull i min bok "Svenska landskapslavar" att detta stämde och det gjorde det.

Kalkstenslav

Just kalkstenslaven är inte så vackert färgad utan växer som en vit till gråvit skorpa på kalksten och har nästan samma färg som kalkstenen. 

fredag 9 september 2011

UGGLING OCH PLANKNING

 
Hej uggla, tjena moss!

Igår när jag letade efter något på nätet, kom jag in på Språkrådets hemsida, där för mig ny betydelse av orden uggling och plankning togs upp.

Plankning är numera också när man lägger sig raklång på smala plankor, räcken, grenar m m, ju smalare och farligare desto bättre. Uggling i sin nya betydelse är inte lika riskfyllt. Att uggla är att klättra upp någonstans, sätta sig på huk och försöka att likna en uggla. (Se bild på Språkkrådets hemsida.)

Enligt DN är fågelskådning årets hetaste trend bland storstadsmänniskor och måhända är uggling en utveckling av denna sysselsättning i städerna. Eftersom jag bor på landet tillhör jag, som tur är, inte de urbana trendnissarna som ugglar i den nya betydelsen. Nattuggla är jag däremot och, då jag dessutom är road av språkfrågor, skall jag försöka lägga dessa två trendiga ord på minnet.

torsdag 8 september 2011

PÅVERKAN

Ängsvädd
Foto: Ulla Olofsson


Igår, när Stora O och jag var ute på vår nästan dagliga promenad, blev jag glad då jag fick syn på en av de vid den här årstiden alltmer sällan förekommande blommorna i dikeskanten. "En webb" for det blixtsnabbt genom huvudet på mig, men som tur var sansade jag mig och frågade maken, som är duktig när det gäller växter, "Är det här en vädd?" Jo då, det var det, antingen ängsvädd eller åkervädd. När vi kom hem tittade vi i "Den nordiska floran" och bestämde oss för att det var ängsvädd.

Webb! Hur påverkad (skadad) kan man bli?

onsdag 7 september 2011

VÅR ELLER HÖST?

Jag är inte riktigt klar över vad citatet "den vår de svage kallar höst" betyder men det låter pessimistiskt. För att få det mer positivt vänder jag på steken och ändrar lite så att det istället blir "den höst optimisten kallar vår". Optimistiska är Stora O och jag, som nu, i skarven mellan sensommar och höst, har planterat ett plommonträd med förhoppningen att det skall rota sig och trivas hos oss. (Det förra plommonträdet vi planterade dog.) 


Nyplanterat plommonträd med mörkröda blad
Foto: Ulla Olofsson

Egentligen har jag inget emot hösten men försöker bortse från att vintern lurar bakom hörnet och istället tänka mig tillbaka till våren, då Stora O och jag vanligtvis är i farten och planterar. Lite dagdrömmeri kan man gott få ägna sig åt, även om det i viss mån är att lura sig själv. April är nog en passande tid att önska sig tillbaka till och vem vet, plommonträdet kanske tar sig bättre om jag kallar hösten för vår?

Det andra nyförvärvet är en vinranka som vi skall plantera vid husets södervägg men inte förrän tomaterna på de plantor som nu växer där är skördade. Vinplantan är en ännu större utmaning än plommonträdet men, som sagt, vi är optimister.

Vinranka
Foto:Ulla Olofsson

Efter att ha läst om Karlfeldts dikt "Höstens vår", varur citatet är hämtat, tror jag mig förstå att han menar något helt annat, nämligen en förhoppning om att hitta kärleken som står rycken när den första förälskelsen har lagt sig. Men, håll med om att det finns en viss likhet mellan Karlfeldts förhoppningar på kärleken och våra på plommonträdet och vinrankan, som vi hoppas skall klara vinterns påfrestningar. Hoppas kanske inte förslår, förstås. Bäst är nog att vårda både kärleken och växterna.

tisdag 6 september 2011

KONSTRUNDA

Den 2 - 4 september gick Herrljungabygdens Konst & Hantverksrunda av stapeln för tionde året i rad.

Vernissage var det i fredags (2/9) med invigningstal av Mats Bjurbom och musik av "Trio såg". Utanför Kulturhuset i Herrljunga, med den sedvanliga samlingsutställningen, visades också under vernissagekvällen en utställning med temat "Huvudbonader". Här följer några exempel därifrån.

Vacker hattskapelse av Pia Persson
Foto: Ann-Marie Lundblad

Beklädda bockhorn
Foto: Ann-Marie Lundblad

Erik den läspe och haltes kungakrona,
skapad av Jan-Erik Persson och uppburen av Jan Lundblad.
Foto: Ann-Marie Lundblad

Nu dröjer det ett helt år till nästa Konst & Hantverksrunda i Herrljunga kommun men som tur är går det att besöka de flesta konstnärerna året om, efter att först ha avtalat tid för besöket.


måndag 5 september 2011

LUNDRESAN

I lördags, den 3 september, var Stora O och jag ute på äventyr igen. Den här gången bar det av till Lund med bilen fullpackad med grejer till J, som flyttat dit. Det var en rolig resa, både för att M följde med på färden och för att vi fick träffa J och se hur hon bodde.

Tillsammans med en trevlig gymnasiekamrat delade hon en mysig trerumslägenhet i ett mindre hyreshus i ett grönt och lugnt villaområde. J visade oss sin nya stad. Omtänksam som hon är, tog hon oss med på en bussresa genom staden till dess högsta punkt, där institutionen för kemi, som hon studerar, BMC, LTH med flera  institutioner i moderna byggnader ligger. Därifrån vandrade vi nedför mot centrum och passerade på vägen många fakulteter inhysta i allt äldre byggnader ju längre ner vi kom.

           
Institutet för kulturvetenskaper
Foto: Ulla Olofsson

 
 Foto: Ulla Olofsson

Lördagen var en strålande varm brittsommardag med klarblå himmel. Hela staden var full med folk. Nollningen var överstökad och "allvaret" hade börjat vad studierna beträffar. Men nu var det helg och i Lund pågick en humorfestival, som nog bidrog till att så många, av naturliga skäl mest yngre, var ute på gator och torg.

Foto: Ulla Olofsson

 
Lund med sina gamla hus och trånga gränder i kombination med det vackra vädret gjorde att det kändes som att vara utomlands.

                                                 H, J, Stora O och M
Foto: Ulla Olofsson

H, J och Stora O
Foto: Ulla Olofsson

I Lunds domkyrka förundrades vi över hur man på 1100-talet hade kunnat åstadkomma ett så imponerande byggnadsverk. Mäktig upplevelse.
       Koret, Lunds domkyrka
          Foto: Ulla Olofsson

Trämodell för synskadade
Foto: Ulla Olofsson
Inne i domkyrkan fanns en trämodell av kyrkan, så att blinda skulle kunna känna hur kyrkan såg ut.

Det var så grönt och lummigt överallt i staden. Vid ett tillfälle gjorde vi halt för att undersöka en buske, som visade sig vara en helt vanlig nyponbuske.

M känner efter om det finns några taggar på nyponbusken och det gjorde det.
Foto: Ulla Olofsson

 
Trots att det burit nedför under hela promenaden var det skönt att få slå sig ner på en stol i den grekiska restaurangen som vi åt lunch på. Därefter fortsatte vi hem till J:s nya bostad, där vi bjöds på kaffe vid det blå slagbordet i köket, innan vi påbörjade resan hem.

Tack J och J för fika och för visad gästvänlighet och tack M för trevligt sällskap på resan och för den goda lunchen.