Foto: privat
När jag var liten bodde vi i Majorna och mina föräldrar tog mig ofta med till Sjöfartsmuseet.
Därifrån kommer jag bäst ihåg akvariet, där man gick i mörkret och tittade på alla fiskarna.
Efter att ha passerat akvariet kom man in i ett rum, där det, förutom att det var små akvarier runt om på väggarna, fanns en stor "låda" mitt i rummet, där en jättesköldpadda residerade. I rummets ena ända fanns en bur med apor i, som man fick mata.
Men, det som fascinerade mig allra mest var alligatorn Smajlet och några av hans kompisar. De var inhysta i ett särskilt större akvarium med tropisk värme och hög luftfuktighet. För alligatorernas trevnad fanns därinne både tropiska växter och en damm. Smajlet och de andra alligatorerna levde ett makligt liv, så makligt att de knappt orkade röra sig, och tur var det både för djurskötaren och för mig. Det låter kanske märkligt men jag har faktiskt varit med inne hos alligatorerna när jag var ungefär fyra år. Mamma och pappa kände djurskötaren och vid ett tillfälle fick jag följa med när han skulle mata de stora kräldjuren. Visserligen stod jag och tryckte alldeles innanför dörren, ganska långt ifrån de förslöade alligatorerna, som knappast iddes röra sig ens när de blev matade, men ändå. Idag skulle jag inte ha klivit in där kan jag lova bestämt.
Övervåningen med alla fartygsmodeller m m var jag inte särskilt road av och kommer heller inte ihåg mycket av. Däremot minns jag tydligt att jag tyckte att det var kusligt att vara uppe i Sjöfartstornet.
Att jag kom att tänka på det här just nu beror på att Peter Hjörne i gårdagens GP skrev om den skickliga nuvarande museichefen, Anna Rosengren, som radikalt har förändrat Sjöfartsmuseet och därigenom ökat antalet besökare markant. Smajlet och hans artfränder är döda sedan länge men där finns mycket annat att se och göra. Läs här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar