MERA GOTLAND

Gårdskors på gotländskt änge

På en resa till södra Gotland besökte vi ett änge. Änget är naturbetesmarker och slåtterängar som intresserade, ofta medlemmar i hembygdsföreningar, sköter på traditionellt sätt med bete och slåtter för att bevara ett kulturlandskap med rik biologisk mångfald. Änget var välvårdat och mellan dungar av lövträd och hasselbuskar öppnade sig gläntor, som rum, där gräset var slaget med lie, då moderna gräsklippare inte var tillåtna. Här och var kunde man se rester efter husgrunder och i en större glänta fanns ett gårdskors, som på bilden ovan. Där hade tidigare hållits, och hölls än idag, gudstjänster. Ängs- och hagmarkerna är en viktig del av den gotländska naturen och för att bevara den rika floran och faunan är det viktigt att föra kunskapen vidare om hur dessa marker varsamt skall skötas.

På väg söderut stannade vi till vid Lojsta slott, som visade sig vara en före detta befästning och inte ett slott som vi tänker oss det. Lojsta låg på Gotlands högsta punkt, 82 m över havet. Där hade ett järnåldershus byggts upp och det skilde sig åt från andra järnåldersbyggnader jag varit inne i på så sätt att i detta levde människor och djur tillsammans i hela huset medan i andra husdjuren fanns i ena ändan av byggnaden och människorna i motsatta ändan. Där i Lojsta blev vi invigda i några av de gotländska sporterna, bl a varpkastning, som är en stor publiksport. Man kan spela med både sten- och aluminiumvarpa. Här kommer en bild på Stora O i varpkastartagen.

Stora O kastar varpa

Foto: Ulla Olofsson

Efter uppehållet i Lojsta fortsatte vi färden söderut och längs vägen passerade vi ett ställe som kallades Grå Gåsen, där TV-programmet "Så mycket bättre" hade spelats in.

Nästa stopp blev stenmuseet i Kettelvik, där man fick se hur tillverkningen av slipstenar hade gått till. Numera tillverkades och såldes mest brynen. Utställningen bestod av fotografier, verktyg och sandstensprodukter. Man hade också möjlighet att själv prova på att hugga i sandsten. Tidigare hade Gotland levererat slipstenar över hela världen men idag finns inte längre vare sig produktion av eller efterfrågan på slipstenar.

Bild från Stenmuseet i Kettelvik

Foto: Ulla Olofsson

Längst söderut fanns den omtalade rauken, Hoburgsgubben, som vi alla hade väntat på att få se. Den visade sig vara lite' av en besvikelse, för vi tyckte inte att den var så speciellt storslagen. Till råga på allt hade någon målat "näsan" gul, vilket gjorde att rauken fick något av ett löjets skimmer över sig.

Hoburgsgubben

Foto: Ulla Olofsson

Nu gick färden norrut igen längs Gotlands västkust, där vi körde genom ett fågelskyhddsområde, Sundres socken, som folkmängdsmässigt var den minsta på Gotland, och buskmyrmarker, som liknade Alvaret på Öland.

I Vamlingbo stannade vi och tittade på den internationellt kände konstnärens, Lars Jonsson, tavlor i hans galleri i prästgården. Motiven på tavlorna var mestadels fåglar och de var mycket naturtrogna och skickligt målade.

Fiskmås av Lars Jonsson

Foto: Ulla Olofsson

Skator av Lars Jonsson

Foto: Ulla Olofsson

Intill Lars Jonsson-museet låg Naturum som visade en modern utställning om Gotlands natur. Där skulle jag gärna sett att vi hade haft mer tid att tillbringa, för det var mycket intressant och lärorikt. Bl a visades en film om Gotlands tillkomst. Ursprungligen (för 400 miljoner år sedan) bildades Gotland från korallrev i varma vatten. Mäktiga lager av sand, ler- och kalkslam ombildades till kalk- och sandsten. Med tiden har havet slipat bort kalk- och sandstenen och på så sätt har raukar uppstått. Gotland har alltså varit på drift, fast det var läääääängesedan. (MBY - satt inte fast ordentligt i botten!) På Naturum fick man bl a också reda på vilka växter som är fridlysta, vad växter och fåglar heter på gotländska och vilka lavar där finns.

Naturum, Vamlingbo prästgård

Foto: Ulla Olofsson

Får såg vi förstås, fast inte i den utsträckning som vi hade förväntat oss men vi kanske inte reste i de mest fårtäta områdena. Får heter förresten lamm på gotländska och lamm kallas för lammungar. Murgrönan, som är Gotlands nationalväxt, heter rindi. Sjö heter träske och Östersjön kallas för sjöen. På nygutiska lärde jag mig några lustiga uttryck som att E-post heter sladdppåst och boarding card aklapp.

På väg tillbaka till Visby passerade vi Sveriges minsta museum, "Smaklösa Museum". Föremål för detta museum var den gotländska orkestern "Smaklösa", som bestod av 50+are som hängt ihop och spelat sedan småskolan, hellre än bra.

Vägen bussen nu körde på var smal och gick alldeles intill sjön och där passerade vi populära Tofta badplats, därefter Klintehamn och Ekstakusten med utsikt över Stora och Lilla Karlsö.

Nu slutar jag berättelsen om vår Gotlandsresa med att lämna receptet på saffrans-pannkaka, som är en gotländsk delikatess och som skall serveras tillsammans med salmbärssylt och vispgrädde. Salmbär växer bara på Gotland och på några ställen på Öland.

PS. Vi var också inne i Lummelundagrottan. Intressant men kuslig upplevelse enligt min mening.