RÖDE ORM

Idag har vi varit på Mölndals Lasarett, där Stora O fick sitt öga undersökt. För att underlätta den numera årliga undersökningen får han droppar, en sort som bedövar ögat och en annan sort som vidgar pupillen. Efter läkarbesöket är hans syn suddig och därför är jag med för att köra hem.

Trots att jag är infödd göteborgare måste jag tillstå att det blir svårare och svårare att köra bil i Göteborg, allra helst i rusningstid. Tempot är högt och det känns som att man är tvungen att hänga med. Behöver man byta fil är man lycklig varje gång det lyckas. När vi på eftermiddagen körde hem var trafiken tät. Jag trodde att jag hade rutten klar för mig men icke då. Plötsligt skulle man ligga i vänsterfil för att komma till E20 i riktning mot Stockholm och inte ta av till höger som tidigare. Bilarna låg tätt intill varandra i alla filerna och inte en enda lucka fanns i sikte. När trafiken stannade vid ett stoppljus, tog jag till teckenspråket och signalerade till en bilist snett bakom mig, i filen bredvid. Han var en vänligt sinnad människa och viftade glatt tillbaka och, framför allt, släppte in mig så att jag i sista stund hamnade i rätt fil. Så långt var allt väl men jag undrade vart det skulle bära hän. Ganska snart förstod jag att vi var på väg uppför Röde Orm, som göteborgarna så fyndigt döpt Partihallsförbindelsen (som förbinder E20 med E45) till. Uppfarten var kurvig värre och man associerade lätt till vissa av Lisebergs åkattraktioner. Vi försökte räkna ut varför det var så slingrigt och våra vilda gissningar blev att bron på så sätt tog mindre plats och att bilisterna skulle köra saktare.

Denna väg, som för oss var ny, var ingen jättehit men har man kört där några gånger vänjer man sig nog. Förresten kanske den här sträckningen inte är aktuell nästa gång vi besöker Göteborg. Vi har vant oss vid trafiken på landet och tyckte att det var skönt när vi svängde av E20 vid Hol och i egen takt susade fram i det vackra landskapet. Fast kurvigt var det där också, förstås.