I söndags, den 11 mars, hörde jag ett välbekant ljud, fast ovanligt svagt sådant, i luften. Det var det första transtrecket som flög över Lilla Solberga i år på väg till Hornborgasjön. Man brukar höra tranornas skrän högt och tydligt men den här lilla flocken flög så högt att det tog mig lång tid att med hjälp av ljudet lokalisera fåglarna. Till slut fick jag syn på dem, högt, högt i skyn. Nästan på passagerarflygplanens marschhöjd, tror jag.
Vanligtvis brukar jag ropa till dem att de är välkomna tillbaka när de vänder åter på våren men den här gången var det inte lönt att ropa, för även om jag hade vrålat hade de inte hört mig. I år blev det därför bara en tyst välkomsthälsning till de först anlända tranorna, för välkomna är de ju och efterlängtade.
När vi i måndags körde förbi Trandansen vid Hornborgasjön fanns där redan en hel del fågelskådare som, försedda med kikare, betraktade de nyligen anlända tranorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar