VEM VILL VARA RÄDD?

M och D på cykeltur på Tollebyvägen, under uppsikt.

I ett radioprogram i söndags morse diskuterades hur man skall kunna lära sina barn att vara försiktiga utan att överföra sin egen rädsla på dem. Den kvinnliga av de två programledarna berättade (säkert mycket överdrivet) om hur vettskrämd hon är varje gång hennes lilla dotter skall ut och leka med sina kamrater. Rädslan var i första hand för att flickan skulle råka ut för en pedofil och hon förmanade alltid dottern att hon inte fick lov att följa med någon farbror som lockade med godis, inte heller någon som som lovade att visa sin lilla, gulliga katt. Själv hade mamman aldrig någonsin råkat ut för en man som ville visa sin kattunge men det logiska i att det var större risk att flickan skulle råka ut för en trafikolycka, som den manlige programledaren inflikade, hjälpte inte. Känslan, i det här fallet rädslan för att flickan skulle råka ut för en pedofil, fanns där konstant. Mamman ville absolut inte vara misstänksam och inte heller att hennes dotter skulle bli det men hon kunde bara inte tygla sin oro. Den kvinnliga programledaren, med initialerna AM, kom med det annorlunda förslaget att det kanske var männen som borde hållas inomhus för att barnen skulle kunna leka tryggt ute. Hon förmodade att det säkert skulle vara lättare att hålla dem inne än att hindra entusiastiska barn från att gå ut och leka.

När det gäller våra egna söner har jag aldrig någonsin varit rädd för att de skulle råka ut för "fula gubbar", som pedofiler kallades när M och D var små. Med tanke på hur jag är funtad är det egentligen konstigt men eftersom nu inget otäckt har hänt dem har det nog varit bäst så. Helt klart hade jag förutfattade meningar, eftersom jag trodde att det mest var flickor som råkar ut för något sådant och att förövaren skulle vara en man. Nu, när jag vet bättre, funderar jag på hurdan mamma jag har varit egentligen.

Rädd för trafiken var jag däremot - och för åskan. När jag vid ett tillfälle ganska nyligen frågade D om jag hade överfört min rädsla för åskväder till honom, var han snäll och sa' att jag nog hade haft förstånd att hålla det för mig själv, för han var då inte rädd för åska.

Fast, han kom allt ihåg att vi satt i trappan upp till andra våningen i det gamla skolhuset på Tjörn, där det inte fanns några kontakter som det kunde spruta eld ur. Också att jag hade fått dem till att sitta i bilen i garaget i vårt nybyggda hus, när det blixtrade som värst.

Så var det trafiken. M och D fick inte cykla på vägen förrän de hade fyllt tio år, för jag hade läst att barn inte var mogna för det förrän då. Detta har de ställt mig till svars för på senare år. Enligt dem fanns det inga andra barn som fick vänta så länge på att få cykla där det fanns trafik. Det kan hända att de har rätt i det men något får man ju hålla på.

För att återgå till programmet fick radiolyssnarna ringa in sina synpunkter på det diskuterade ämnet och flera kände mycket väl igen oron och rädslan, medan det fanns de som tyckte att AM var överdrivet, ja rentav sjukligt rädd och misstänksam. En av dem som ringde var av den åsikten att det var farligt att prata om rädsla för pedofiler, för då skulle rädslan spridas. Jag hoppas att jag inte med detta inlägg har bidragit till att sprida rädsla utan hoppas istället att uppmärksamhet, information och vuxnas ansvarstagande skall göra att barn inte behöver utsättas för övergrepp av vilket slag det vara må.