Nu växer det och gror så att det knakar ute och man kan inte längre bara gå och titta och njuta av växtligheten, för gräsklippningen gör sig gällande. Idag var det dags, igen. Stora O åker omkring och klipper på baksidan av huset medan jag klipper på framsidan med en gräsklippare som ger mig motion. (Självdrivande motorgräsklippare skall dock erkännas.)
På några ställen i gräsmattan sticker stenar upp och varje gång retar jag mig på att det är lite struligt att köra runt dem. Idag bestämde jag mig för att det inte är någon idé att bli irriterad, utan antingen får man se till att få bort stenarna eller också får man acceptera att de finns där.
I gräsmattan finns också små öar av blommor, tusenskönor och en pytteliten blekt blålila blomma, som ser ut som en förgätmigej, fast mindre. Tusenskönorna manövrerade jag gräsklipparen runt men de andra små blommorna, som växte utspridda, fick gå en ond bråd död tillmötes, liksom maskrosorna som jag inte känner någon större sympati för.
Jag noterade att även Stora O skonade tusenskönorna. Kanske för att de är så vackra och för att de blommar flera gånger på året. 1987 blommade de den 4 november, på Ds födelsedag.
Nu är det gjort för den här gången och motionen gräsklippningen gav är säkert lika bra som ett gympapass. Det tröstar i alla fall jag mig med, eftersom vi inte har tillgång till gym på nära håll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar