POTTRÄNING

För tillfället läser jag en bok med titeln "The Help" skriven av Kathryn Stockett. Den handlar om färgade kvinnor som arbetar som hushållerskor i vita familjer i USA och bl a mer eller mindre uppfostrar deras barn. Handlingen utspelar sig i Jackson, Mississippi och året är 1962.

Jag hade inte hunnit långt i mitt läsande förrän jag fick mig en tankeställare när ordet potträning och hur den skall gå till dök upp. Enligt Aibee, som den tvååriga vita lilla flickan Mae Mobley kallar den färgade hushållerskan, brukar hon lätt kunna lära barn att göra det de skall på pottan. Hon har nämligen uppfostrat 17 vita barn och har alltså stor erfarenhet.

(Här måste jag inflika att jag avskyr att behöva skriva färgad och vit men det är jag tvungen till, eftersom hela boken handlar om relationer mellan färgade och vita.)

För att återgå till potträningen, så låter Aibee oss förstå att det går mycket lättare om modern medverkar genom att låta dottern se henne sitta på toalettstolen. Men Mae Mobleys mamma är så pryd att hon inte ens kan tänka sig att låta flickan se henne i en sådan situation.

Hur det går för Mae Mobley i detta avseende vet jag ännu inte. Förhoppningsvis är det ironiskt menat, för annars är det riktigt illa. Mina tankar skenade emellertid omedelbart iväg till hur det var när våra söner började sitta på pottan, som för övrigt var av blå plast och hade "stänkskydd" framtill. Vid det här laget var året 1967 eller 1968 och jag tror att M redan klarade av sina bestyr men för D var träningen högaktuell. Vi bodde då i en småskola i Aröd på Tjörn och jag minns att det knappt var någon idé att stänga dörren om sig när man uppsökte badrummet. Så långt lever jag upp till Aibees teorier, för med två små söner, den ene född 1965 och den andre 1966, var jag, utan hushållerska, tvungen att vara rationell och potträningen pågick ofta samtidigt som jag själv behövde uppsöka toan.

I boken står även att pojkar skall ha sin pappa som förebild också i detta avseende och, eftersom Stora O var förvärvsarbetande, fick det duga med mig på dagarna. Stora O var ju hemma på kvällar, helger och skollov, så jag tror nog (och hoppas) att inte heller han alltid kunde stänga dörren efter sig.

På tal om badrumsdörren, som ni säkert förstått stod öppen mest hela tiden, var placeringen mitt emot ytterdörren i hallen högst oläglig. Särskilt vid ett tillfälle, då vårt tidningsbud, Gustav från Bleket, utan att knacka, klev in i hallen, rakt framför oss som var mitt uppe i potträningen. Nu, så här många år efteråt, kan man ju skratta åt situationen men just då kunde jag ha sjunkit genom jorden, för lite pryd är även jag.

Numera har vi inga barn eller barnbarn i pottåldern. Endast när vi har gäster i mogen ålder kommer moster Valborgs gamla emaljpotta till heders. Den får de nämligen ta med sig till övervåningen där de skall sova och där det inte finns någon toalett.