MEDAN TVÄTTEN TORKAR

Strax före midsommar hörde jag talas om en novelltävling i ICA-Kuriren med Väntan som tema. Rubriken Medan tvätten torkar dök upp som tänkbar i huvudet på mig när jag skulle sätta igång och tvätta en dag. Rubriken tyckte jag då var solklar och det var himlen också. Varmt och skönt med lagom vind, perfekt väder för tvätt alltså. Tänk att det kan kännas så härligt att kunna hänga ut tvätt på tork. Jag känner mig så priviligierad när jag står där med lådan med klädnypor av varierande slag i. Vissa av trä, mer eller mindre missfärgade av ålder, andra av plast i olika färger. För egen del går det bra vilket som, så länge de är hela, fast jag måste tillstå att jag egentligen föredrar klädnypor av trä, för de är lite stabilare på något sätt. Jag har däremot en vän som störs av att använda olikfärgade klädnypor. Kommer inte ihåg om hon känner sig tvingad att ha en specifik färg till ett särskilt tvättobjekt eller om klädnyporna till all tvätt måste vara av samma kulör. Oavsett vilket låter det aningen knöligt i mina öron.

Medan tvätten fladdrade på klädstrecket noterade jag tankarna som dök upp i mitt huvud. De var många, både till antal och slag, vill jag lova. Väntan på att tvätten skulle torka började vid stugknuten med en kopp kaffe tillsammans med mannen i mitt liv. Medan vi fikade undrade jag hur i all världen det kom sig att han med trimmern för andra gången i år hade slagit av de sju näverplantorna och kärleksörten i slänten mot dammen. Inte för att det klart medgavs, tolkade jag ändå svaret som att jag måste ha talat för döva öron första gången det skedde, då jag noggrant pekade ut var plantorna hade funnits. En orsak som ytterligare bidragit till fadäsen var att växterna var dolda av ogräs. För att inte fördärva stämningen övergick vi sedan till att tala om hur väl våra nysatta sparrisplantor verkade arta sig. Smala sparrisskott, som växer ungefär fem centimeter varje dag, sticker upp bredvid plantorna och vi hinner nästan inte med att täcka skotten med jord vartefter som de drar i höjden. Det skall man nämligen göra med grön sparris, enligt ett odlingstips som vi hittat på nätet. Därefter grunnade jag på var jag skulle plantera höstanemonen och stockrosorna som jag köpt och kom fram till att höstanemonen skulle stå under en björk vid dammen och stockrosorna utmed ladugårdens solsida. Skönt att det är bestämt. Att bestämma plats för plantor brukar alltid vara svårt, åtminstone för mig som är född i vågens tecken.

När kaffepausen var över var det dags att gå till brevlådan, cirka 100 meter från huset. Utmed vår lilla väg finns många växter att titta på och särskilt följer jag de ståtliga ormbunkarnas, den självsådda rödbokens, liljekonvaljernas, blåbärens och smultron-blommornas utveckling. Vid en ek längs vägen har jag börjat kika efter de första kantarellerna, fast jag tvivlar på att de kommer att titta upp där i år, för vi har tagit ned granar som vuxit i närheten. Nästan framme vid brevlådan ståtar en enda nattviol, där det tidigare funnits ett helt bestånd. Om det inte dyker upp några fler nattvioler den här sommaren, får vi skylla förlusten på de nedtagna granarna som tidigare skuggade den lilla ängsplätten. Till min glädje upptäckte jag att några små granplantor hade vuxit upp. Naturen har en förmåga att läka sig själv efter människans ingrepp, även om det tar lång tid och vegetationen kan komma att förändras.

På väg tillbaka från brevlådan tog jag en avstickare för att se om jag kunde upptäcka några guldfiskar i dammen och det kunde jag, nio stycken. Då for tankarna iväg till vår gode vän R, som själv hade guldfiskar, och till våra intressanta diskussioner med honom i ämnet. Ledsamt nog finns inte R sedan ganska exakt en månad tillbaka att prata med, varken om fisk eller något annat. Hans bortgång är en förlust som är svår att ta in. Helt overkligt att tänka sig att vår stora, vänliga, omtänksamma och levnadsglada R är död.

Det är ingen ordning alls på tankarna, som nu blev upptagna av mängder av små "svärmande" blå flicksländor. De var vackert turkosfärgade och flög omkring och påminde om akvariefiskar med namnet neontetra. Vingarna syntes inte. De var genomskinliga och måste ha fladdrat väldigt fort. Sländorna som inte flög omkring, satt parvis hopkopplade på grässtråna, både i dammen och bredvid.

Mellan buskarna såg jag vinden förvandla lakanen till spinnakers. Den tilltagande blåsten verkade lovande men innan tvätten var riktigt torr skulle jag nog hinna med att tvätta fönstren i den gamla delen av vårt hus. Fönsterrengöringen var verkligen befogad, för en målare hade avlägsnat alla färglager sedan urminnes tider och behandlat fönstren från mitten av 1800-talet med den respekt och yrkesskicklighet som sig bör. Målningsarbetet hade tagit tid, för linoljefärgen måste få torka ordentligt mellan strykningarna men lagom till midsommar var arbetet klart och jag kunde ta bort innanfönstren och putsa av hjärtans lust. Att putsa fönstren med de handblåsta glasrutorna är faktiskt riktigt lustfyllt, för de sitter så lågt att man kan stå utanför och nå ända upp utan att behöva använda stege. När innanfönstren väl är borttagna verkar rummen plötsligt större och ljusare. Fönsterbrädorna blir djupare och ger blomkrukorna bättre plats. Sist, men inte minst, kan man öppna några av fönstren och hälsa sommaren välkommen in.

Under tiden jag fejade tänkte jag på en sommar för länge, länge sedan när min mamma, min storasyster och jag för hand sydde trådgardiner till de två köksfönstren. Fyra längder var det som skulle fållas på längden, förses med kanaler upptill och läggas upp nertill. Min syster och jag sydde en gardinlängd var under tiden mamma sydde två, men så hade hon arbetat som sömmerska också. Vi hade jätteroligt medan vi sydde och fönstren blev fina det året med.

Tanken på att tiden går fort och att det snart är dags att sätta in innanfönstren igen trängde jag snabbt undan, för nu är det sommar som gäller. Dags är det nog däremot att ta in tvätten, som bör vara torr vid det här laget..

PS. Novelltävlingen bryr jag mig inte om, utan detta får bli ett blogginlägg istället.