HOPPLÖST?

Igår besökte vi vår gamla 1100-talskyrka, som efter pastoratsammanslagning endast har gudstjänst ungefär en gång i månaden. Som vanligt var det inte många kyrkobesökare som infann sig, drygt tio utöver prästen, kyrkovaktmästare och kantor. Det märktes tydligt att prästen blev glad när församlingsborna anlände strax innan gudstjänsten skulle börja och han gick fram och tog var och en i hand.

När han sedan hälsade oss välkomna, berättade han att de hade tänkt ställa in gudstjänsten och att han betraktade det som ett mirakel att (de få) kyrkobesökarna hade dykt upp. Mirakel? Det måtte vara fruktansvärt otacksamt, för att inte säga hopplöst, att vara präst i svenska kyrkan idag och förbereda sig för förrättningar inför praktiskt taget tomma kyrkolokaler.

Ett råd på vägen var att vi skulle sluta att önska oss en drömsemester och i stället satsa på en drömverklighet. Alltså, se till att uppskatta vår vardag mer och göra den så bra som möjligt. Det rådet kan man skriva under på, även om en liten semester emellanåt inte är helt fel. Budskapet i slutet av gudstjänsten var att "om det värsta skulle inträffa", d v s att vi dör, "behöver vi inte vara rädda, för då börjar ett nytt, evigt liv." Trösterikt,  men till dess föreslår jag att vi tar fasta på hans råd att i det här livet ta tillvara varenda dag och helst varenda stund på dagen.

I denna lilla kyrka, där utsmyckningen är minimal, kan man verkligen känna historiens vingslag. När kyrkan var ny framträdde tydligt tak- och väggmålningarna som nu är knappt skönjbara men det är just avsaknaden av "prål" som gör besöket där så rofyllt. De djupa fönsternischerna och altaret lystes upp av levande ljus och i den tjocka stenväggen längst fram i koret syntes det lilla fönstret ovanför den uthuggna stentrappan, som symboliserar Jacobs stege.

Tänk att det bara för drygt 100 år sedan var så många som besökte kyrkan att alla inte fick plats i kyrkbänkarna.