STRONGA TANT "PALLA"

Paula Hallbäck 1999

 

Min moster Valborgs två allra bästa vänner var tant Barbro och tant Palla (Paula). Alla tre hade drabbats av polio, eller barnförlamning som man sade förr, när de var riktigt små, de gick samtidigt på Vanföreanstaltens yrkesskola (Änggården) och utbildade sig till sömmerskor och försörjde sig därefter som duktiga sådana, så småningom i egna ateljéer.

 

Det här inlägget skall handla om tant Palla som föddes 1903 och som 20 år gammal var med och startade Kamratföreningen De Vanföras Väl, som senare blev DHR (De Handikappades Riksförbund). Föreningen bildades på Liseberg midsommaren 1923, då föreståndarinnan och sömmerskeeleverna på yrkesskolan skulle äta på restaurangen. För att inte övriga gäster skulle ta anstöt fick de inte gå in genom huvudentrén utan fick sitta i ett undanskymt hörn och äta sin supé. Trots förnedringen hade de, enligt tant Palla, väldigt roligt. Kamratföreningen i Göteborg bildade något år senare avdelningar i Helsingborg och Stockholm. Utvecklingen som föreningen sedan genomgick kunde ingen av de som var med vid starten föreställa sig.

 

Tant Palla har berättat att hon som barn var mycket livlig men, eftersom hon inte kunde använda sina ben, fick hon krypa med armarnas hjälp och det gick bra. Jag kan inte låta bli att associera till de fantastiska idrottare som deltagit i de nyss avslutade Paralympiska spelen i London. Riktigt jämförbart är det ju inte men det verkar som att människor med funktionshinder över lag kompenserar dessa med andra färdigheter och, inte minst, med idog träning och vilja av stål. Beundransvärt.

 

Funktionshindrade betraktades inte som fullt kapabla att kunna ta hand om sig själva i början av 1900-talet och det kan jag tänka mig har sporrat många till att bevisa motsatsen. Tant Palla var redan som litet barn medveten om att det var viktigt att lära sig att läsa, skriva och räkna och fick en lärarinna som kom hem och undervisade henne. Hennes pappa ville inte att hon skulle bli sömmerska men det ville tant Palla - och så blev det. På Änggårdens yrkesskola hade flickorna att välja mellan att bli sömmerskor eller väverskor medan pojkarna hade fler yrken att välja på, som t ex skomakare, skräddare, bokbindare. Skillnaden mellan könen tog sig fler uttryck, bland annat fick flickorna finna sig i att vänta och låta pojkarna åka hiss först. Pojkar och flickor fick nämligen inte åka hiss tillsammans.

 

Sömmerskeutbildningen var treårig och efter en yrkespraktik därefter på NKs franska ateljé i Stockholm började tant Palla att sy i familjer. När hon frågade en av sina lärarinnor till råds om hur mycket hon skulle kunna begära i lön per dag, fick hon till svar - "Man begär inget, man tackar och tar emot". När tant Palla senare berättade för samma lärarinna att hon fick tre kronor om dagen i betalning, ansåg densamma att hon absolut borde åstadkomma en klänning per dag för det priset. Tant Palla öppnade sedan egen syateljé, något som ingen av sömmerskorna på Änggårdens yrkesskola hade gjort tidigare. Även på detta område var hon pionjär och arbetet i den egna ateljén pågick i trettio år.

 

Tant Palla var också med från början på Sommarsol i Vejbystrand, dit hon reste så gott som varje sommar. Göteborgsavdelningen skaffade senare ett eget sommarhem på Grötö i Göteborgs skärgård. När första huset på Grötö skulle byggas erbjöd en man vid namn Lillebror Björnsson med det egna företaget "Lillebrors munkar" sig att betala för bygget men bara om huset byggdes i sten. Han var angelägen om att man skulle hinna utrymma huset vid en eventuell brand. Av någon underlig anledning byggdes huset ändå i trä till sist. Många av före detta elever från Änggårdens yrkesskola i Göteborg träffades på Grötö. De inredde huset, städade och lagade mat själva. Numera har DHR en stor fritids- och konferensanläggning på Grötö.

 

Tant Palla kom från en mycket musikalisk familj och deltog på senare år (gott och väl 90 år) i en grupp bestående av både unga och gamla som träffades och lyssnade på musik tillsammans. Givetvis var hon den äldsta medlemmen.

 

2005 dog tant Palla med de pepparkaksbruna, pillimariska ögonen, 102 år gammal, efter ett långt och intressant liv och som en riktigt god förebild för oss efterlevande.

 

-------

 

Flera av uppgifterna, liksom bilden, har jag hämtat från en intervju med Paula Hallbäck (tant Palla) i Svensk Handikapptidskrift 6/99.