FÅGELSÅNG M M

Idag skiner solen igen. Vågar man hoppas på vår, tro? Efter frukosten promenerade Stora O och jag till bron vid Lidan och tillbaka. Det är en lagom tur för oss och vi går i ganska rask takt, tycker vi.

På väg till Lidan, som rinner upp här i Eriksberg, passerade vi ett sankt ställe som i folkmun kallas för Klockehulj. En skröna påstår att två kyrkklockor har sänkts ned där och att enda möjligheten att få upp dem är att det sker under absolut tystnad. Jag tror att det måste ske på natten också men det är tydligen inte lätt att hålla tyst, för ingen har lyckats få upp kyrkklockorna hittills. Idag flöt en röd brevlåda i Klockehulj, helt respektlöst.

En kanonad av fågelsång underhöll oss medan vi promenerade och vi njöt både av den och varenda vårblomma vi såg. När vi kom hem igen blev det bråttom för då skulle vi fika ute och samtidigt kolla i en trädgårdsbok vem av oss som hade rätt beträffande namnet på en liten buske som blommade med rödlila blommor på bar kvist under några granar. Stora O trodde att den hette Daphne och jag Tibast. Det visade sig att vi hade rätt båda två och det var ju för väl. Daphne är det latinska namnet och busken har giftiga bär.

Jag hade tänkt att läsa färdigt Agaat, en fängslande roman av Marlene van Niekerk när vi hörde en nötväcka i skogen intill huset och fågelsångboken plockades fram. I denna bok skildras genom bild, text och ljud 150 av våra mest kända fåglar. På sidan 152 hittade vi nötväckan och Stora O knappade raskt in fågelns nummer, ett för sång och ett för lockbete. Den riktiga fågeln tystnade ganska snart när vi spelade upp bokens nötväcksläte, som jag tyckte var vackrare. Kanske fågeln i skogen och fågeln i boken hade olika "dialekter" så att de hade svårt att förstå varandra. Vår avsikt var absolut inte att få tyst på den riktiga nötväckan utan vi var bara nyfikna på om de skulle kommunicera med varandra, vilket de alltså inte gjorde. Fåglar med enklare melodier, som talgoxen

t ex, klarar vi av att samtala med utan hjälp av fågelsångboken.

Till lunch hade vi tänkt att äta jordärtskockssoppa men det blev inte tid till att ta upp skockorna ur landet, där de övervintrat, så det får bli morgondagens maträtt. Efter den något sena lunchen skall jag läsa slutet på den över 700 sidorna långa romanen, vars handling utspelar sig i Sydafrika och beskriver förhållandena på ett lantbruk där och, framför allt, det komplexa förhållandet mellan den vita lantbrukarhustrun och en svart kvinna som bott hos familjen sedan hon var en liten flicka. Läs gärna vad Anna skrivit om Agaat här.