DAGS IGEN

Akvarell - bild hämtad från Google

Jag minns att jag skrev om vedhantering förra våren och nu är det dags igen. Stora O och jag har tillbringat förmiddagen med att klyva ved och köra in den i vedskjulet. Nästan samma procedur som förra året gällde, d v s att maken klöv klamparna på vedklyven och jag kastade in "vedträna" i skjulet. Just det, kastade in dem, vilket var det enda nya för i år. Förra våren bemödade jag mig och staplade veden prydligt i jämna och fina staplar utmed väggarna. På så sätt blev det en öppen plats i mitten där man fritt kunde röra sig när veden skulle hämtas in i huset.

Anledningarna till att jag övergick till att kasta in veden i år är att Stora O påstod att han aldrig i livet skulle lägga ner så mycket tid på att stapla, att någon lär ha sagt att veden torkar bättre om den ligger i en stor hög och att förra årets fina vedstaplar rasade när halva vintern hade gått.

Medan jag kastade in veden övade jag mig på att sikta och jag blev faktiskt bättre och bättre på det. Tänkte under tiden jag höll på att detta kan jag kanske ha nytta av när vi spelar kubb framöver. Hur det blir med den saken lär väl visa sig så småningom.

Stora O är en idog man och vill alltid göra klart det han håller på med, helst tidigt på dagen, medan jag är mer ombytlig. Jag kan mycket väl tänka mig att avbryta något jag håller på med för att kasta mig över något annat - eller för att bara ta igen mig. Men idag inträffade det ovanliga att Stora O bara någon halvtimma efter att vi hade påbörjat arbetet med vedklyvningen frågade om vi skulle ta en paus. Min första tanke var att han kände sig dålig men så sa' han: "Du har ju inget på huvudet" och det hade han ju rätt i. Till saken hör att solskenet just då hade förbytts i häftigt snöoväder och han var rädd för att mitt hår skulle börja fälla (färga av sig). Omtanken var ju gullig men samtidigt blev jag full i skratt, för jag kunde för mitt inre se mig själv med "blödande" kalufs.

Som framgår har vi även idag utpräglat aprilväder. Det är likadant i Småland, för när jag talade med V i morse beklagade hon sig över att det snöade där. Jag klämde då till med:

"Jamen, vädret råder vi ju inte över och så här är det ju i april", varpå hon svarade: "Men man måste få prata om eländet, få det ur sig, annars blir man tokig". Det var för väl att vädret kom på tal. Innan vi avslutade samtalet fick jag reda på att solen sken. Det gör den här nu också, så länge det varar.