TRADITIONSBÄRARE

Trädgårdens skola, Mariestad

Foto: Ulla Olofsson

På lördagens inspirationsdag i Trädgårdens skola i Mariestad, arrangerad av Västergötlands Hembygdsförbund, Hantverkslaboratoriet vid Göteborgs Universitet och Studieförbundet Vuxenskolan, poängterades vikten av att föra traditionerna vidare från generation till generation, för att inte äldre kunskap skall dö ut. Göteborgs Universitets förlängda arm i Mariestad (tidigare kallad Dacapo) erbjuder följande kulturvårdsprogram (både grundutbildningar och mastersutbildningar):

- Bygghantverk

- Trädgårdens hantverk och design

- Landskapsvård.

På förmiddagen kunde man välja mellan ett av följande seminarier:

"Matlagningstekniker förr och nu", "Kraken och snipan - traditionellt hantverk" och "Traditioner och traditionsbärare - filmvisning och samtal". Helst skulle jag ha velat närvara vid alla tre men "Traditioner och traditionsbärare" blev mitt val. Budskapet om vikten av att äldre människors mångåriga erfarenhet tas tillvara genom dokumentering eller utbildning av yngre människor framhölls ytterligare. Dokumentärfilmaren Anette Lykke Lundberg visade avsnitt ur filmerna "Århundradets trädgårdsmästare (2005), "Urshults äppelkungar" (2007) och "Mandelblom, kattfot och blå viol" (2011). Samtliga tre filmer följer några traditionsbärare och visar hur de utförde sina "livsverk". Filmerna dokumenterar, förutom arbetssättet, också dessa människors sätt att resonera.

Vi är faktiskt alla traditionsbärare. Alla äldre, som har kunskap från förr som kan (och bör) förmedlas till yngre generationer och alla som är barn och unga nu, som kommer att ha kunskap om nutiden att föra vidare till sina efterföljare. Vissa är kanske mer traditionsbärare än andra. Jag tänker då t ex på dem som brinner för att utföra något på ett gammaldags sätt, ofta för att skona miljön, men traditionsbärare är överhuvudtaget alla som för kunskap från förr vidare genom att berätta eller på annat sätt lära ut. Ofta förringar man sin egen kunskap. Var nu en traditionsbärare och berätta för barn, barnbarn och barnbarns barn om hur livet levdes före deras tid, så att de får ta del av denna kunskap! Så otroligt mycket har förändrats bara under vår livstid och våra barn och ungdomar kan ha nytta av att känna till att det går att leva och utföra arbeten på mer än ett sätt.

Efter en fantastiskt god lunchbuffé med lokal mat från Norr Qvarn var det dags för hantverksdemonstrationer av studenter och lärare från hantverksutbildningarna på Institutionen för kulturvård. (Smide, lien och slåtter, fönsterrenovering/målning m m. Ympning, som skulle ha demonstrerats på en av stationerna, utgick tyvärr).

Smidesstationen får representeras av följande bild av navare. Vi fick också se hur ett borr smiddes.

Gammaldags navare (handborr)

Foto: Ulla Olofsson

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om gårdagens upplevelser men jag skall begränsa mig så gott jag kan. Skaftet till en lie som demonstrerades, orv kallat, fängslade mig. Som ni kan se av bilden är orvet väldigt långt i förhållande till längden på den unga eleven från skolans landskapsvårdsprogram. Orvet var försett med hål placerade med jämna mellanrum längs insidan, så att själva handtagen (knaggarna) kunde flyttas för att anpassas till användarens längd. Jättefiffigt! Det har jag aldrig tidigare sett på någon lie. Förr hade förmodligen de flesta en egen lie med avpassade mått och kanske ville de inte heller låna ut lien på grund av rädsla för att bladet skulle kunna bli skadat av sten bl a. Det var min pappas argument för att inte låna ut sin lie, vilket jag vill påstå är orsaken till att jag inte kan hantera en sådan. Trots att pappa varit död i snart 20 år har jag respekt för hans åsikter och har ännu inte tagit ner lien från sin plats på ladugårdsväggen men efter den här demonstrationen skall jag försöka nästa sommar. Tips! Låt bladet följa marken så blir det inte så tungt att arbeta, försök inte att slå av så mycket som möjligt på en gång utan ta lite i taget, få in rytmen och håll bladet vasst. Sedan är det träning, träning och åter träning som gäller. Om man vill ha mångfald skall man slå ängsmark med lie.

Demonstration av liehantering

Foto: Ulla Olofsson

Demonstrationen av reparation av gamla fönster, målning m m var mycket intressant. Ett tips som vi fick med oss var att man skulle göra rent gamla fönsterbeslag genom att placera dem i brunsåpa, vilket gjorde att det var enkelt att skrapa rent dem efteråt . Denna produkt går visserligen att köpa i Sverige men då får man i regel beställa den. I Danmark är den däremot lätt att få tag på och dessutom billig. Ett knep när det gäller att ta bort kitt och kitta om fönster är att använda en gammal bordskniv, gärna en fiskkniv.

Här fick vi också se hur man tillverkade dåtidens tapet genom att måla på papp, dekorera med stänkmetoden, schablonmålning m m. Teknikerna används av många även idag. När vi passerade genom rum som eleverna använde för att tillämpa sina färdigheter i, såg vi bl a hur ett spänntak var monterat.

Efter demonstrationerna följde en paneldiskussion med representanter från Hantverkslaboratoriet, SV och Västergötlands Hembygdsförbund om vikten av högre utbildning, forskning och samhällsengagemang när det gäller kulturvård, bildande av nätverksprojekt (mellan SV och Hembygdsförbund t ex) och vidare gavs tips om lämplig litteratur och dito hemsidor.

Sista programpunkten för dagen var ett besök på Ullervads hembygdsförenings soldattorp,

Karleby, och ladugården på Lorenzberg, byggd i mitten av 1800-talet, som hade restaurerats på gammaldags sätt genom samarbete mellan byggherre och företrädare från Institutionen för kulturvård i Mariestad. Som syns på bilden har vissa av de tjocka timmerstockarna bytts ut.

Lorentzbergs ladugård under restaurering

Det var en givande och lärorik dag, absolut värd att åka 25 mil fram och tillbaka för. Med mig på resan hade jag IL från Eriksberg och en mycket miljöintresserad man från Gökhem.