INSPIRATIONSKÄLLOR

Intill vårt hus fanns det tidigare en storskog, en riktig gammelskog med höga träd, mest granar, och mjuk mossa på marken. I utkanten av skogen låg (och ligger) en kulle, där det växte liljekonvaljer. Varje år vid skolavslutningstid plockade vi liljekonvaljer där. Tidigare, när min pappa levde och vi skulle resa hem till Tjörn där vi då bodde, skickade han alltid med oss en stor bukett av de ljuvligt doftande blommorna.

Granskogen stod förut som en skyddande mur och träden påminde om vakter, uppmärk-samma och raka i ryggen. Vår granne, B, har berättat att han som skolpojke var med och planterade granskogen på 30-talet. Han är nu 80+, pigg och kry, men skogen är borta sedan ett år tillbaka. Många gånger har jag med fasa tänkt på den dagen då skogen skulle huggas ner men nu när det är ett faktum gläds jag åt att det har blivit så mycket ljusare i trädgården och att vi över ängarna kan se ända till kyrkbyn.

I skogen, som inte längre finns, har mina barnbarn och jag lekt många lekar, inspirerade av skogens mystik och, inte minst, av sagan om "Trollet med den gula kepsen" som bodde i storskogen. På väg till stugan vid Vänern i början av 90-talet köpte vi en kassettinspelning av sagan, som var 1988 års radiojulkalender och som fått Prix Nordicas pris för bästa barnradio. Upphovsmannen är Lasse Åkerlund och priset gällde avsnittet "Sova". Hela vägen skrattade vi åt trollet och hans vänner och när vi kom fram till stugan, som då inte hade elektricitet, ville J inte stiga ur bilen utan satt kvar och fortsatte att lyssna på bandet.

När vi lekte i skogen valde vi ut en stubbe till trollets bostad. Där planterade vi små granplantor och blommor. För att det inte skulle regna in täckte vi stubben med bark och mossa och varje gång vi gick dit fejade vi och gjorde fint runt trollets hus. När det närmade sig jul, pyntade vi med svampar, tomtar och tände en lykta, så att det blev riktigt mysigt för trollet.

Berättelserna om trollet och hans vänner är alldeles förtjusande och dessutom roliga, och har, som sagt, varit förebilder för många lekar i skogen. T ex lekte vi att det nedfallna trädet som vi satt och fikade på var älgen som inte kunde säga smörgås. Den som då var trollet bjöd den som var älg på smörgås och, eftersom älgen sa´"möbök" och inte smörgås, frågade trollet om älgen kunde säga smör och det kunde den. "Kan du säga gås?" Jajamensan, det kunde älgen. "Jamen då kan du väl säga smörgås?" "Möbök" sa´ älgen och så skrattade vi så att vi kiknade.

Vi lekte också att vi städade i trollets hus genom att öppna alla fönster och dörren och låta vinden göra jobbet. För att hjälpa fantasin på traven ställde vi oss på en sten och tävlade om vem som kunde blåsa sina löv längst.

Det är inte bara mina barnbarn som har lekt i f d skogen. Den har också varit en utflyktsplats för dagisbarnen, som kallade den för Gunnels skog. G bor på andra sidan skogen från oss sett, eller på andra sidan kalhygget, rättare sagt, och nu kan vi, med lite god vilja, vinka till varandra. Jag har också fått ändra underskriften på mina mail till G:s dotter C från "Ulla på andra sidan skogen" till "Ulla på andra sidan kalhygget".

Skogen är nu borta men minnena finns kvar. Barnbarnen har blivit stora och nu är det bara jag som är barnslig. Jag saknar att ha små barn omkring mig att leka och fantisera ihop med.

Sagan om trollet med den gula kepsen har givits ut som CD-skiva och jag tror att jag skall skicka efter den, för man blir så glad av att lyssna på trollet. Joppedoppedi!