KÅLHUVUD

I mitten av 50-talet spelade jag fiol på Fermaeus Musikskola i Göteborg, som drevs av Lars Fermaeus i bostaden på Storgatan 3 tillsammans med hustru och dotter, som båda gav pianolektioner. Varje jul anordnades en konsert, då eleverna skulle visa upp sina färdigheter för föräldrar och andra anhöriga. De flesta av oss musicerande ungdomar tyckte att detta var pirrigt och fick då rådet att tänka på åhörarna som kålhuvuden, för det skulle minska nervositeten. Om detta råd hade någon inverkan minns jag inte men vi gjorde som vi blev ombedda att göra, för så var det på den tiden.

Själva undervisningen sköttes av en kvinnlig lärare och herr Fermeaus tittade in i rummet där vi höll till någon gång då och då, som en "överlärare" ungefär. Vid ett tillfälle, givetvis en gång då jag inte hade övat hemläxan särskilt mycket, ville han att vi skulle spela tillsammans, var sin stämma. Nothäftet var alldeles svart, högt tempo alltå. Jag minns att jag tänkte - "Jag spelar det fortaste jag kan och så får det bli som det blir". Men, av någon outgrundlig anledning, hörde jag plötsligt hur musiken skulle låta och det blev en häftig upplevelse. Vi slutade t o m att spela exakt samtidigt.

Denna fartfyllda musikupplevelse tog nog knäcken på mig, för jag avbröt mina fiollektioner strax därpå. Säkert fanns det fler orsaker till detta beslut, bl a att min kompis hund, Moppe, ylade precis hela tiden när G och jag spelade ihop, hon piano och jag fiol. Dessutom var det inte speciellt tufft att spela fiol på den tiden. Nej, gitarr eller piano skulle det vara och mamma gjorde helt rätt när hon vägrade att komma till musikskolan med den förhatliga fiollådan.

F d dirigenten Herbert Blomstedt, som under åren 1941-1945 spelade fiol för Lars Fermaeus, då tredje konsertmästare i Orkesterföreningen, har berättat att det fanns en hjälplärare för de mindre försigkomna eleverna och, eftersom jag undervisades av en hjälplärare, får jag betrakta mig som mindre försigkommen i detta avseende.

För att återknyta till kålhuvudet på bilden är mössan som jag påbörjade på stickkaféet för ett tag sedan nu klar och det är den som pryder grönsaken.