tisdag 7 augusti 2012

VART ÄR VART PÅ VÄG?



 
Det finns mycket att irritera sig på, förundras över och förbryllas av när det gäller förändringar i svenska språket och dess grammatik. För närvarande retar jag mig på att folk inte längre skiljer på vart och var. Att vart uttrycker riktning och var befintlighet, något som bankats in i skallen under skoltiden och som än idag sitter där som en orubblig sanning, verkar inte som att många, jättemånga faktiskt, bryr sig om längre. Senast igår hörde jag Lotta Engberg i sitt allsångsprogram på Liseberg påannonsera sången Var skall vi sova i natt med Vart skall vi sova i natt? Hallå!


Jag har under mitt yrkesverksamma liv behövt vara noggrann och omsorgsfull när jag uttryckt mig och det sitter i, till viss del i alla fall. Numera stämmer det jag hör eller läser titt som tätt dåligt med det jag har lärt mig och tillämpat och, när jag stämt av med SAOL, har jag många gånger funnit att man numera mycket väl kan skriva på ett, enligt min åsikt, felaktigt sätt. Att ett språk förändras och utvecklas förstår jag mycket väl och det skall det göra men jag har också noterat, att om tillräckligt många använder ett felaktigt ord eller ett ord på felaktigt sätt, blir det till slut en sanning och hamnar i Svenska Akademiens Ordlista.

Innan jag avslutar detta inlägg måste jag få ondgöra mig över kommateringen. (Nu sticker jag ut hakan, för jag är osäker på vad som gäller.) På detta område måste något markant ha förändrats i utbildningen, för här råder fullständigt kaos. Det verkar som att vissa skribenter tillämpar pauskommatering, andra grammatisk kommatering, ytterligare några en blandning av dessa två sätt och till sist de som struntar i kommatering, nästan helt och hållet. Jag läste någonstans att Ulf Lundell från en korrekturläsare hade fått tillbaka ett manus fullt med tillagda kommatecken. UL plockade då bort alla kommatecknen igen, för han ville ha det på sitt sätt. Själv tänker jag ofta när jag skriver att jag struntar i dessa förargliga tecken, som det inte verkar vara någon ordning på men, som ni ser, lyckas jag inte helt med det. Inte bara för att klänga mig fast vid gamla regler, utan för att ett sådant litet tecken kan påverka betydelsen av det skrivna.

Wilhelm Moberg låter i sin roman Sänkt sedebetyg redan 1935 skollärare Mård lära ut bland annat pauskommatering, när han skall förklara hur skiljetecknen skall användas. Vad sägs om följande?

- Dä finns tre stöcken skeljetecken här i världen: Dä lella, dä halvstora och dä stora. Di kallas komma, semmikolen och ponkt. Vid komma ska ni styra er lite, bara lite - så lång tid bara som det tar att blinka en gång. Vid semmikolen ska ni stanna dubbelt så lång tid - eller, två blinkningar. Men vid ponkten ska ni styra er och ge er god tid, medan ni drar ett helt andetag ur brösten.

Kanske är det vår hetsiga livsstil som påverkar den allt snabbare förändringen i språket? Det kanske helt enkelt inte finns tid till funderingar kring grammatisk kommatering längre? Denna tvångströja kanske också styckade upp det skrivna alltför mycket? Vad jag förstår, framhålls i dagens skrivundervisning vikten av kommatecknets betydelse för läsbarheten och tydligheten i en text och det verkar ju vettigt.

Det finns mycket att fundera på och jag skall läsa Siv Strömquists bok Vart är vart på väg? Kanske kan jag bli klokare på någon punkt. Siv Strömquist är docent i nordiska språk vid Uppsala universitet och har i sin bok samlat ett urval språkkrönikor som hon skrivit under de senaste åren.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar