I EN TRAPPUPPGÅNG

i Jag skall göra dig så lycklig beskriver Anne B. Ragde åtta familjer som med sina bostadsrättslägenheter delar trappuppgång. Året är 1965 och de olika familjerna beskrivs ingående och detaljerat. Mycket av deras liv med hemmafruar och förvärvsarbetande män känns välbekant, liksom deras glädje och tillfredsställelse över nymodigheter i lägenheten, beskrivningen av inredning, kläder och mat med mera. Att kvinnans frisyr på bokomslaget också är tidstypisk kan jag gå i god för, för exakt så såg jag ut i håret 1965.

Av någon anledning har jag fastnat för beskrivningen av trappstädningen. En övernitisk kvinna boende på första våningen fullkomligt älskar att skura trapporna, vilket hon gör ofta, mycket oftare än vad som fordras av henne. Inte nog med det, hon kan inte motstå att tvätta ända upp till andra våningen, vilket hon inte behöver göra. Hon kan helt enkelt inte låta bli, för hon "har ju ändå så mycket bra skurvatten kvar". Väl uppe på andra våningen möts hon inte av tacksamhet precis, utan tvärtom blir hennes "hjälpsamhet" istället bemött med kritik av kvinnorna som bor där. Givetvis var det kvinnor som städade, också i trappuppgången, och kritik fick hon för att hon hade skurat i deras revir. Troligt är att denna trappstädningsmani är ett sätt att fly från isoleringen i lägenheten.

Just 1965 bodde jag som nygift och nybliven mamma i en bostadsrättslägenhet i Tuve, där trappstädning ingick i hyran men från min barndom har jag däremot erfarenhet av trappstädning. Vi bodde då under en period i ett trevåningshus på Hisingen. I vår trappuppgång fanns sex familjer och varje familj ansvarade för trappstädningen från det egna våningsplanet till våningen nedanför. Ingen övernitisk städning där inte, en gång i veckan var det som gällde, och då behövdes det städas minsann, särskilt från entrén och upp till första våningen. Vi som bodde på översta våningen kom lindrigast undan, för där blev det aldrig så smutsigt. Orättvis fördelning kan man tycka. Jag fick hjälpa till att städa trapporna när det var vår tur men aldrig någonsin föll det mig in att städa mer än jag behövde. Lite trappstädsfreak kanske jag var  ändå, för jag kan fortfarande känna lukten av de nytvättade trapporna och komma ihåg mönstret på trappor och avsatser. Jag tror att de svarta, grå och vita prickarna skulle föreställa marmor av något slag och jag minns att färgerna framträdde så klart innan vattnet hade torkat.

Vårt hus var ett så kallat barnrikehus och var alldeles nybyggt. I vår trappuppgång fanns 24 barn, varav fyra på översta våningen där vi bodde. Att det genomsnittliga antalet barn i de övriga fyra familjerna var fem är inte svårt att räkna ut. Min mamma, som hade drivit på flytten till det nybyggda huset på Hisingen för att min lillebror H och jag skulle få en idyllisk uppväxt en bit från stadens larm, blev nog minst sagt förskräckt när vi kom dit men vi barn tyckte att det var toppen, för vi hade alltid så mycket att göra och alltid hände det något spännande.

Villkoren för familjerna i vår uppgång varierade stort, vilket situationen för familjerna i Anna B. Ragdes roman också gör, men även om hemmafruarna, som nästan alla kvinnor var på den tiden, föreföll nöjda med tillvaron, är jag säker på att de innerst inne drömde om ett liv utanför lägenheten och trappuppgången.