Igår bakade Stora O och jag gorån. Det tog halva dagen, var jobbigt och röken och oset låg som en grå dimma i huset innan vi var klara. Saken är den att här hemma finns ett urgammalt gorånsjärn som vi gärna ville använda. Gorån bakades förr till jul har jag hört sägas. Gorånsjärn fanns inte i alla hem men då fick man låna av någon som hade.
Det järn vi har syns i bakgrunden på bilden. Man kan bara baka ett gorån i taget men jag har sett att det finns större järn så att man kan baka tre gorån samtidigt, vilket givetvis hade varit praktiskt. De gamla gorånsjärnen har långa skaft så att man inte skall bränna sig när man bakar ovanpå vedspis som det stod i receptet att man skulle göra. Vi trodde att det skulle vara mer effektivt att grädda gorånen på den vedeldade kaminen men, då det visade sig vara mindre lyckat, öppnade vi luckan och gräddade på glöden. Milda makter vad det rök när smöret i smeten droppade ner i glöden.
Sammanfattningsvis kan man säga att det var ett tålamodsprövande jobb att grädda alla gorånen, ett i taget, i värrmen och oset. Vi lovade varandra att aldrig mer baka gorån på det här sättet. Åtminstone skulle det dröja länge till nästa gång. Jag har hört att det finns elektriska gorånsjärn. De liknar våffeljärn och är säkert mycket enklare att hantera men då har man ju å andra sidan mist den speciella känslan av att göra något på gammaldags vis.
Så här ser gorånen som vi bakade ut. Det är faktiskt lyxigt att kunna sätta igång med ett så tidskrävande bak så här strax inpå jul.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar