måndag 27 juni 2011

KUL I BACKEN

Bild från Slätta Damm


1956 startade Häcken BKs Supporterklubb tillsammans med nöjesprofilen Ragnar Wetter musik- och underhållningsföreställningar vid Slätta Damm på Hisingen i Göteborg för att finansiera byggandet av Häckens "nya" klubbhus, Häckensborg.

Arrangemanget, som kallades Kul i Backen, blev en jättesuccé. Varje torsdagskväll kl 19.30, från tidig vår till en bit in på hösten, uppträdde de då stora lokala och nationella artisterna på Kul i Backen och publiken strömmade till i stora skaror. Ibland kunde det bli uppemot 6 000 besökare och priset var 2 kronor för vuxna och 50 öre för barn.

Jag var 15 år när Kul i Backen startade. Om jag då betraktades som vuxen eller barn när det gäller inträdet kommer jag inte ihåg men roligt var det. Finklädda och fyllda av förväntningar promenerade vi (hela familjen) på den smala gångvägen som löpte längs berget från vårt hus till Slätta Damm. Väl inne på Kul i Backen stod eller satt man på berget eller i sluttningen framför scenen och såg och lyssnade till den tidens idoler. Vid det laget hade vi ungdomar placerat oss en bit ifrån föräldrar och mindre syskon och utgjorde en egen, "självständig", grupp.

Vilka var det då som uppträdde? De jag just nu kan dra mig till minnes var Snoddas, Zarah Leander, Alice Babs, Charlie Norman, Lasse Lönndahl, Anita Lindblom, Siw Malmkvist, Cacka Israelsson, Harry Brandelius, Putte Wickman och trumpetaren Ernie Englund. Kul i Backens eget husband bestod av 3-4 musiker men jag kan bara komma ihåg "Snöret" Molin, som spelade trummor. Jag minns att jag var alldeles förhäxad av honom, mer för hans sätt att föra huvudet fram och tillbaka i takt med musiken, än för själva trummandet. Gerhard "Snöret" Molin var mycket smal. Kanske hade han fått smeknamnet "Snöret" just därför.

Efter ett par år började avkastningen från föreställningarna att minska och Kul i Backen lades ner men då hade föreningen, tack vare allt ideellt arbete, fått ihop ett rejält tillskott till byggandet av klubbhuset.

Under de ca två år som arrangemanget pågick var vår familj, liksom alla andra i vår omgivning, flitiga besökare och hade förmånen att få se dåtidens kändisar uppträda. Det var faktiskt unikt att arrangörerna lyckades med konststycket att få artisterna att komma till den lilla, på den tiden obebyggda, tomten nedanför Slätta Damm.

2 kommentarer:

  1. Roligt att läsa något om min morfar.(Gerhard Molin) Även om det bara är en kort mening om honom.

    Jag hade tyvärr aldrig chansen att träffa min morfar eftersom han dog 1981, och jag själv är född 1992, men enligt min mor så var han en väldigt snäll, intelligent och ödmjuk individ!

    Musikspelandet och den enorma kärleken för musik rinner ändock i släkten verkar det som, ty både jag och min broder spelar gitarr. (Dock ej i någor band eller professionellt, utan bara utav den rena euforin och glädjen man får utav att spela och lyssna på musik i sin ensamhet. Tyvärr är det de enda här i livet som numer ens ger än någon form utav välbehag och glädje känns det som)

    Och ja, anledningen till att han kallades för "snöret" var p.g.a hans långsmala kroppstyp! :P

    Mvh! // Freddie Molin

    SvaraRadera
  2. Tack för hälsningen och för ytterligare information om din morfar. Ha det gott. Mvh Ulla

    SvaraRadera