Vad dagen är natten skyldig av Yasmina Khadra handlar om Younes, en muslimsk pojke, som på grund av familjens dåliga ekonomi fick flytta till sin farbror och dennes franska hustru, som bodde i ett finare villakvarter i den algeriska staden Oran. För att bli accepterad av de franska kolonialisterna fick han byta namn till Jonas.
Romanen återger Algeriets politiska historia från 1930-talets kolonialtid via självständigheten 1962 till våra dagar. Det är också en kärleksroman som beskriver Jonas livslånga förälskelse i en fransk flicka/kvinna liksom hans kärlek till hemlandet. Kärleken till Algeriet kunde tyvärr inte delas mellan algerier och fransmän.
Detta fanns att läsa på omslagets baksida.
Boken berörde mig mycket och fick mig att tänka på en episod från mitt eget liv. Året var 1964 och Stora O och jag var på semesterresa i Europa. På hemväg från Spanien fick en liftare, en ung man från Algeriet, åka med oss till Paris, dit han också var på väg. Jag minns att vi hade trevligt i bilen, trots språkförbistringen. Gäster med gester, ungefär, och det gick alldeles utmärkt. När vi kom fram till Paris skulle killen, som jag glömt namnet på, hjälpa oss att hitta ett hotellrum. På det ena hotellet efter det andra fick vi höra att det tyvärr inte fanns några lediga rum. Liftaren, som var jättesnäll, erbjöd oss då att sova hos några vänner till honom, där han själv skulle övernatta men då kom ägaren till det senast besökta hotellet ut och vinkade till sig Stora O och frågade om "araben" också önskade nattlogi. När han fick klart för sig att så inte var fallet, gick det bra för vår del.
Visst förstod vi att fransmän och algerier inte precis var förtjusta i varandra men den här händelsen tydliggjorde på ett mycket påtagligt sätt situationen. Eftersom vår liftare skulle kinesa hos vänner och dagen var sen, antog vi erbjudandet om rum på det hotellet. Nu i efterhand kan jag tycka att vi inte borde ha gjort det.
Vad dagen är natten skyldig valdes 2008 till årets bästa franska roman av tidningen Lire.
Det hedrar er att ni inte hade de fördomarna i alla fall.
SvaraRadera