HOPPLÖST?

Igår besökte vi vår gamla 1100-talskyrka, som efter pastoratsammanslagning endast har gudstjänst ungefär en gång i månaden. Som vanligt var det inte många kyrkobesökare som infann sig, drygt tio utöver prästen, kyrkovaktmästare och kantor. Det märktes tydligt att prästen blev glad när församlingsborna anlände strax innan gudstjänsten skulle börja och han gick fram och tog var och en i hand.

När han sedan hälsade oss välkomna, berättade han att de hade tänkt ställa in gudstjänsten och att han betraktade det som ett mirakel att (de få) kyrkobesökarna hade dykt upp. Mirakel? Det måtte vara fruktansvärt otacksamt, för att inte säga hopplöst, att vara präst i svenska kyrkan idag och förbereda sig för förrättningar inför praktiskt taget tomma kyrkolokaler.

Ett råd på vägen var att vi skulle sluta att önska oss en drömsemester och i stället satsa på en drömverklighet. Alltså, se till att uppskatta vår vardag mer och göra den så bra som möjligt. Det rådet kan man skriva under på, även om en liten semester emellanåt inte är helt fel. Budskapet i slutet av gudstjänsten var att "om det värsta skulle inträffa", d v s att vi dör, "behöver vi inte vara rädda, för då börjar ett nytt, evigt liv." Trösterikt,  men till dess föreslår jag att vi tar fasta på hans råd att i det här livet ta tillvara varenda dag och helst varenda stund på dagen.

I denna lilla kyrka, där utsmyckningen är minimal, kan man verkligen känna historiens vingslag. När kyrkan var ny framträdde tydligt tak- och väggmålningarna som nu är knappt skönjbara men det är just avsaknaden av "prål" som gör besöket där så rofyllt. De djupa fönsternischerna och altaret lystes upp av levande ljus och i den tjocka stenväggen längst fram i koret syntes det lilla fönstret ovanför den uthuggna stentrappan, som symboliserar Jacobs stege.

Tänk att det bara för drygt 100 år sedan var så många som besökte kyrkan att alla inte fick plats i kyrkbänkarna.

FÖDELSEDAG

Vi hissar flaggan för Gunnar, som fyller år idag och utbringar ett fyrfaldigt leve -

HURRA, HURRA, HURRA, HURRA!



GOKRAM

J och D 2003

GRAND FINAL I SKOJARBRANSCHEN

                                                                                                                                    

Kerstin Ekman tilldelas Ivar Lo-Johanssons personliga pris 2012

för sin roman Grand Final i Skojarbranschen.

Jag har nyss läst ut Kerstin Ekmans senaste roman Grand Final i Skojarbranschen, som var otroligt välskriven som väntat. Den är, som sägs på omslaget baksida, en vass skildring av det litterära llivet. Upplägget med två helt olika kvinnliga författare som är starkt beroende av varandra är mycket intressant. Det framgår att en författare behöver ha båda kvinnornas egenskaper eller, som uttrycks i boken, "en författare är ett dubbelhövdat monster".

Eftersom Grand Final i Skojarbranschen tidigare har recenserats av många kulturkritiker och duktiga bokbloggare hänvisar jag till bloggen och dagarna går. Där kan du också via länk lyssna till en intervju med Kerstin Ekman i TV-programmet Babel.

Under läsningen träffade jag på en del ord och uttryck som jag inte hade hört tidigare, nämligen:

"Hans ansikte var likblekt av innesittande och fullt av bobbor och därdor." (?)

"...låg snön kvar på magra lägdor och vattensjuka åkerlappar." (tegar?)

"Lillemor kan inte göra sig reda för det..." (Jag tror att det betyder att hon inte kan förstå det.)

Tåpa (tafatt eller enfaldig flicka/kvinna)

"Potatisen var redan färdig när hon novrade små bitar av ..." (?)

"skruk" (båt av något slag)

Jag noterade också uttrycket leta på i stället för leta efter och att KE oftast skriver opp i stället för upp.

Den här boken kommer jag att läsa om men först skall jag låna ut den till en läshungrig vän i Kungälv.

Tack än en gång till A och M för en mycket uppskattad julklapp.

GRATTIS PÅ NAMNSDAGEN

Nu lyfter vi på hatten för alla som heter Karl, för de har namnsdag idag. Särskilt grattar vi de som stavar namnet med C, som CMO, COE och så kungen, förstås, CGB. (Tur att han stavar sitt namn med C.)

Det ser så trist ut med en svart hatt, så jag lättar upp gratulationen med för årstiden något  tidiga körsbärsblommor.

BARNARBETE?

J med sin farmor sommaren 1995

Minnesvärda uttalanden från barnbarnen har jag sparat i en särskild pärm och idag bjuder jag på ett av dem:

För många år sedan var jag på ett lågprisvaruhus i närheten av Stenungsund tillsammans med mitt barnbarn, J, som då var ungefär fyra år. Vi plockade bland "fillerna" och jag fick syn på en kappa som bara kostade 279 kronor. På min fråga om hon trodde att det kunde vara riktigt att kappan var så billig, svarade flickebarnet:

"Jo, det kan det nog vara, men farmor, du måste se upp så att det inte är barnarbete."

Hon var medveten redan då. 

ÅLDERSTECKEN?

På äventyr i Dalsland 1982

Vi är en grupp vänner på 12 personer som har hållit ihop sedan ungdomens dagar. Under årens lopp ha vi varit på många utflykter tillsammans och haft många trevliga fester med och utan barn. Man kan säga att vi har varit som en stor familj.

I 17 år har vi t ex lagat julmat ihop. Jättemycket julmat, som vi, efter att ha ätit julbord gemensamt, delade upp och tog med oss hem. Det vi åstadkom på en dag skulle ha tagit varje familj en vecka på den tiden vi förvärvsarbetade. Julmatslagandet slutade vi med för några år sedan, eftersom levnadsvillkoren har förändrats för de flesta av oss. Konstigt egentligen att inte fler går samman och lagar mat. Det behöver ju faktiskt inte bara gälla julmat.

Träffas gör vi fortfarande, fast inte lika ofta numera. Men igår fick vi en trevlig inbjudan till lunch hos ett av de sex paren. Umgänget har tidigare pågått i flera dagar men sänggåendet har blivit allt tidigare med åren. Tack snälla B och R - vi kommer jättegärna till er på lunch. Det blir utmärkt att träffas mitt på dagen, men vi får nog betrakta övergången till lunchträffar som ett ålderstecken. Till sommaren får vi allt försöka att återgå till gamla vanor eller ovanor, hur man nu väljer att se på det.