SINGAPORE 4 - THE LANTERN FESTIVAL

Foto: ES

 

Den 7 september öppnade årets Ljusfestival i Chinese Garden i Singapore. På invigningen var E där och fotograferade tillsammans med sin väninna C.

 

The Lantern Festival (eller Mooncake Festival som den också kallas) är en kinesisk fest som firas varje år till månens ära. Traditionellt äts då mooncakes, en sorts delikata bakverk.

 

Den här länken, som visserligen är från 2007, visar rörliga bilder från det årets Lantern Festival.

FÖRFATTARKVÄLL

I måndags kväll, den 10 september, var författaren Marie Hermanson på Kulturhuset i Herrljunga och berättade om sitt författarskap.

På ett enkelt och naturligt sätt berättade hon för oss om sin barndom, att hon redan som liten flicka visste att hon ville bli författare och att hon fantiserade mycket. Hon älskade när föräldrarna och morfadern, som bodde hemma hos dem, läste för henne. Den trygghet hon upplevde när hon satt uppkrupen i deras knän och lyssnade gjorde att hon som författare senare i livet vågade sig ut på områden som egentligen skrämde henne - trånga, mystiska och skrämmande platser och kusliga händelser.

Marie Hermanson utbildade sig till journalist och arbetade på fler olika tidiningar för att kunna försörja sig och först när hon slagit igenom med Värddjuret hade hon möjlighet att skriva på heltid.

Hur Marie Hermanson hade fått idéerna till sina böcker, som alla jag har läst har haft en originell handling, fick vi svar på under kvällen. Till exempel kunde det vara något hon hade tänkt säga i något sammanhang men som aldrig blev sagt. Som Värddjuret, som kom till på grund av att en paneldebatt som MH skulle ha medverkat i och som hon hade förberett sig noggrant inför av någon anledning inte blev av. Vid det tillfället hade hon tänkt att använda sig av ordet värddjur, som alltså senare blev titeln på en av hennes romaner.

Uppslag och idéer fick hon också genom drömmar och när hon promenerade. För att få fram en trovärdig dal i Schweiz, där handlingen i Himmelsdalen är förlagd, tog hon t ex hjälp av Google Earth och vid något annat tillfälle fick hon idén till en av sina karaktärer genom ett datorspel.

Som författare arbetar Marie Hermanson ensam mellan 09.00 - 16.00 i ett rum på Konstepedemien i Göteborg. Arbetet är ofta slitsamt och det kan gå långa tider utan att hon kommer vidare i handlingen. Vid sådana tillfällen arbetas texter om eller ett annat projekt plockas fram. Men hon kan också ha flyt, då handlingen tar sett rejält skutt framåt.

Den ende som Marie Hermanson någon gång använder som bollplank är hennes make. Att dryfta problem och bolla idéer med andra författare är inte aktuellt.

Det var både trevligt och givande att lyssna på kvällens författargäst. Tyvärr var det bara ett 30-tal åhörare som kommit till Kulturhuset, vilket är synd, för det är inte så ofta som  författarmöten arrangeras i kommunen.

BRYTNINGSTID

Det som är bäst med hösten, förutom att det känns ombonat inne när vi satt in innan-fönstren. är den vackra färgprakten som naturen bjuder på. Som syns på bilden, som jag tog igår när jag var på väg till Herrljunga för att lyssna på författaren Marie Hermanson, har träden just börjat skifta färg.

Jag undrar just om foliage season har börjat i New England ännu? Där slösas det minsann inte på färgerna, utan naturen visar upp sig i sin allra vackraste skrud. Har vi tur kanske någon skickar oss en bild därifrån.

POSITIVT TÄNKANDE

 

Havtorn 

 

Igår var Stora O och jag på hembygdsföreningens årliga tipspromenad i Hudene. Vid kaffet som serverades efteråt talade jag med en kvinna om att det nu börjar bli dags att sätta in innanfönstren eftersom nätterna är så kalla. Hon tyckte att det var så härligt att sätta in sina fönster på hösten och uppleva känslan av att det blir ombonat och mysigt inomhus. Själv har jag varit smått förkrossad när jag tänkt på att sommaren redan är över eftersom tanken på innanfönster har dykt upp. Idag, under arbetet med fönstren, bemödade jag mig om att tänka positivt, som kvinnan i Hudene, och visst kändes det ombonat när alla fönstren var putsade på båda sidor, bomullsrullarna på plats mellan fönstren och pappersremsorna som skyddar mot drag fastklistrade. Som bonus infann sig också en känsla av belåtenhet över att arbetet var gjort. Nu återstår bara att stryka de nytvättade gardinerna, så att vi fullt ut kan njuta av att det blivit ombonat.

 

Förra veckan när jag skulle plocka av aroniabären visade det sig att fåglarna hade ätit upp vartenda bär och det hade skett från en dag till en annan. Hur tänkte jag då? Jo, "rackarns fåglar - de kunde väl åtminstone ha lämnat kvar ett bär till mig att smaka på." Stora O, som för övrigt inte är förtjust i de nyttiga bären, hade en helt annorlunda och mycket mer positiv inställning, för han gladdes istället åt att fåglarna hade frossat i sig nyttigheterna, som de antogs behöva. Jag försökte tänka om och se positivt på det hela, men nu skall jag minsann ut och rädda havtornsbären innan fågarna äter upp dem också. Någon måtta på det positiva tänkandet får det ändå vara.

 



 



STRONGA TANT "PALLA"

Paula Hallbäck 1999

 

Min moster Valborgs två allra bästa vänner var tant Barbro och tant Palla (Paula). Alla tre hade drabbats av polio, eller barnförlamning som man sade förr, när de var riktigt små, de gick samtidigt på Vanföreanstaltens yrkesskola (Änggården) och utbildade sig till sömmerskor och försörjde sig därefter som duktiga sådana, så småningom i egna ateljéer.

 

Det här inlägget skall handla om tant Palla som föddes 1903 och som 20 år gammal var med och startade Kamratföreningen De Vanföras Väl, som senare blev DHR (De Handikappades Riksförbund). Föreningen bildades på Liseberg midsommaren 1923, då föreståndarinnan och sömmerskeeleverna på yrkesskolan skulle äta på restaurangen. För att inte övriga gäster skulle ta anstöt fick de inte gå in genom huvudentrén utan fick sitta i ett undanskymt hörn och äta sin supé. Trots förnedringen hade de, enligt tant Palla, väldigt roligt. Kamratföreningen i Göteborg bildade något år senare avdelningar i Helsingborg och Stockholm. Utvecklingen som föreningen sedan genomgick kunde ingen av de som var med vid starten föreställa sig.

 

Tant Palla har berättat att hon som barn var mycket livlig men, eftersom hon inte kunde använda sina ben, fick hon krypa med armarnas hjälp och det gick bra. Jag kan inte låta bli att associera till de fantastiska idrottare som deltagit i de nyss avslutade Paralympiska spelen i London. Riktigt jämförbart är det ju inte men det verkar som att människor med funktionshinder över lag kompenserar dessa med andra färdigheter och, inte minst, med idog träning och vilja av stål. Beundransvärt.

 

Funktionshindrade betraktades inte som fullt kapabla att kunna ta hand om sig själva i början av 1900-talet och det kan jag tänka mig har sporrat många till att bevisa motsatsen. Tant Palla var redan som litet barn medveten om att det var viktigt att lära sig att läsa, skriva och räkna och fick en lärarinna som kom hem och undervisade henne. Hennes pappa ville inte att hon skulle bli sömmerska men det ville tant Palla - och så blev det. På Änggårdens yrkesskola hade flickorna att välja mellan att bli sömmerskor eller väverskor medan pojkarna hade fler yrken att välja på, som t ex skomakare, skräddare, bokbindare. Skillnaden mellan könen tog sig fler uttryck, bland annat fick flickorna finna sig i att vänta och låta pojkarna åka hiss först. Pojkar och flickor fick nämligen inte åka hiss tillsammans.

 

Sömmerskeutbildningen var treårig och efter en yrkespraktik därefter på NKs franska ateljé i Stockholm började tant Palla att sy i familjer. När hon frågade en av sina lärarinnor till råds om hur mycket hon skulle kunna begära i lön per dag, fick hon till svar - "Man begär inget, man tackar och tar emot". När tant Palla senare berättade för samma lärarinna att hon fick tre kronor om dagen i betalning, ansåg densamma att hon absolut borde åstadkomma en klänning per dag för det priset. Tant Palla öppnade sedan egen syateljé, något som ingen av sömmerskorna på Änggårdens yrkesskola hade gjort tidigare. Även på detta område var hon pionjär och arbetet i den egna ateljén pågick i trettio år.

 

Tant Palla var också med från början på Sommarsol i Vejbystrand, dit hon reste så gott som varje sommar. Göteborgsavdelningen skaffade senare ett eget sommarhem på Grötö i Göteborgs skärgård. När första huset på Grötö skulle byggas erbjöd en man vid namn Lillebror Björnsson med det egna företaget "Lillebrors munkar" sig att betala för bygget men bara om huset byggdes i sten. Han var angelägen om att man skulle hinna utrymma huset vid en eventuell brand. Av någon underlig anledning byggdes huset ändå i trä till sist. Många av före detta elever från Änggårdens yrkesskola i Göteborg träffades på Grötö. De inredde huset, städade och lagade mat själva. Numera har DHR en stor fritids- och konferensanläggning på Grötö.

 

Tant Palla kom från en mycket musikalisk familj och deltog på senare år (gott och väl 90 år) i en grupp bestående av både unga och gamla som träffades och lyssnade på musik tillsammans. Givetvis var hon den äldsta medlemmen.

 

2005 dog tant Palla med de pepparkaksbruna, pillimariska ögonen, 102 år gammal, efter ett långt och intressant liv och som en riktigt god förebild för oss efterlevande.

 

-------

 

Flera av uppgifterna, liksom bilden, har jag hämtat från en intervju med Paula Hallbäck (tant Palla) i Svensk Handikapptidskrift 6/99.

 

 

 

SINGAPORE 3

 

Så här magiskt ser det ut när alla "superträdens" ljus tänds på kvällen i South Bay Garden i Singapore. Vissa av träden är jättehöga, ungefär som 12-våningshus.

KONSTRUNDA I HERRLJUNGA 2012

I söndags, i hällande regn, gav jag mig iväg för att titta på Konstrundans samlings-utställning i Kulturhuset i Herrljunga, där verk av de olika utställarna visades. Tanken var att jag därefter skulle besöka några av konstnärernas ateljéer för att se fler av deras konstverk. När jag nästan var framme, kom jag på att jag förmodligen inte hade stängt garageporten hemma, varför jag fick nöja mig med att se samlingsutställningen och sedan skynda mig hem igen.

Här kommer några smakprov från samlingsutställningen:

Tredje syjuntan av Monica Sandin, Od

 

Monica Sandin, Od

 

Anna-Lena Frid, Mollaryd

 

Eivor Jyllingmo, Ebbared

 

Lennart Fredriksson, Kreativa Rum, Hudene

 

Sissi Anderson, Kreativa Rum, Hudene

 

Elenor Krantz, Herrljunga

 

 

Jag borde ha struntat i att åka hem och istället fortsatt konstrundan, för när jag kom hem visade det sig att jag hade stängt garageporten trots allt.