SERENAD

Jag har varit med om något så ovanligt som att ha blivit "serenadad". En kväll i skarven mellan 1950 och 1960-talen, när jag arbetade som au pair i USA, var jag ensam hemma med barnen. Rätt som det var fick jag höra någon som spelade och sjöng utanför, och när jag tittade ut fick jag i trädgården se en ung man som jag "dejtade" då och då. Han spelade luta (eller kanske det var ukulele) och sjöng schlagerdängan på modet - Don´t sit under the apple tree with anyone else but me för full hals. Jag minns att jag tänkte: "Är han inte riktigt klok? Vad håller han på med? "Hoppas att ingen hör honom". "Pinsamt!"

Riktigt hur jag fick stopp på spelemannen kommer jag inte ihåg men nu, så här många år efteråt, tycker jag allt att jag borde ha visat lite uppskattning. Inte visste jag då att trubadurerna redan under 1100-talet sjöng serenader för sina hjärtans damer och att den traditionen levde vidare under renessansen, särskilt i Italien. Inte heller att det under 1600-talet lär ha varit sed att studenterna i Europas universitetsstäder tågade runt och hyllade sina utvalda flickor med serenader.

Bristen på uppskattning skyller jag på att denna episod faktisk ägde rum på 1900-talet och inte var det i Europa heller. När jag tänker tillbaka på händelsen småler jag och tror nog att jag skulle tycka det hade varit trevligt om någon nu ville göra sig besväret. Snart är det alla hjärtans dag. Vem vet, kanske jag får se Stora O med gitarren i högsta hugg ute i trädgården i skymningen?

Här kan du lyssna på den svenska versionen med titeln Du får inte gå ströget fram med någon annan än mig. Stora O anser inte att den liknar en serenad, utan tycker att Grevinnan hon satt vid ett fönster, hon satt i sin jungfrubur......av Ruben Nilson hade varit mer passande. Texten hittar du här.