tisdag 10 december 2013

ALICE MUNRO


Jag har bara läst en bok av Alice Munro, Kärlek vänskap hat, och sammanfattningen av min upplevelse kan uttryckas i två ord - förundran och beundran. Mina tidigare erfarenheter från novellformen är starkt begränsade men jag har slagits av förundran över hur AM lyckats få in så mycket handling på så få sidor. Inte ett enda onödigt ord, utan varje ord tycks vara genomtänkt och de välformulerade meningar som bildas för hela tiden handlingen framåt.

Alice Munros observationsförmåga och stora intresse för människor och miljöer visar sig i fantastiska, målande beskrivningar, ofta subtila. Redan från start fångas man och rycks med av handlingen och vid slutet, som ofta är oförutsägbart, är man ledsen över att inte vidare få följa personerna, som genom AMs fina beskrivning har levandegjorts, ja nästan blivit ens vänner.

Det är, som sagt, inte bara personbeskrivningarna som är fantastiska, utan vi får dessutom en god inblick i Alice Monros hemtrakter i Kanada och den livsstil som råder där. I den här boken visar AM också på vad det kostar kvinnor att leva det liv de själva vill samtidigt som hon, trots det, ger en ganska ömsint beskrivning av männen. I Kärlek vänskap hat tar den kloka AM upp sådant som lär oss något, t ex om kärlek, vänskap, hat och död, som kräver eftertanke. Det är svårt att inte bli berörd.

Novellens form har diskuterats och, som alltid, går åsikterna isär. Vissa tror att det är morgondagens genre, eftersom denna kortform borde passa dagens stressade människor bra, medan andra föredrar den längre och vanligare romanformen. Även om jag som pensionär inte direkt lider av tidsbrist och dessutom gärna skulle vilja att novellerna inte tog slut så snart, förespråkar jag, efter att ha läst Kärlek vänskap hat, kortformen, för visst är en bra novell som man önskar skulle hållit på längre att föredra framför en sämre roman som man längtar efter slutet på. Fast, det förstås, det finns ju många enastående bra romaner också, så jag vet visst inte vilket ben jag skall stå på i den här frågan heller, egentligen.

Alice Munros noveller i Kärlek vänskap hat har gått rakt in i hjärtat på mig och jag ser fram mot att få läsa mer av denna kloka och enormt skickliga författarinna.

12 kommentarer:

  1. Jag håller med dig, hon är enormt skicklig! Jag tror också att hon kan vara en bra ingång till novelläsning, tror du inte? Jag tycker inte att man kan ställa romaner och noveller mot varandra. De kompletterar varandra!

    SvaraRadera
  2. De kompletterar varandra, absolut och Munro är bästa tänkbara ingång till novelläsning.

    SvaraRadera
  3. Jag håller med dig, Alice Munro har en enastående förmåga att använda språket och formulera sig.

    SvaraRadera
  4. För mig räcker en novell ganska länge, som jag skriver i mitt Munromania-inlägg i dag - jag läser ofta om och vill sedan gå och fundera på novellen innan jag fortsätter med nästa i samlingen. Alice Munro ger så otroligt mycket på bara några sidor!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kunde inte hålla mig utan sträckläste "Kärlek vänskap hat" men vet att jag kommer att läsa novellerna om och om igen. Mycket att fundera på som du säger.

      Radera
  5. Jag måste nog läsa långsammare eller mer eftertänksamt blir min tanke efter att ha läst detta fina inlägg och kloka kommentarer...Tack!

    SvaraRadera
  6. Novellerna tål verkligen att läsas om. Mycket att fundera på. Krya på dig!

    SvaraRadera
  7. Jag börjar uppskatta noveller, men ofta vill jag försjunka lång tid i en bok och då blir det romaner...

    SvaraRadera
  8. Just den där känslan av saknad känner jag igen, men tycker att man lärt känna personerna lite grand och så är det slut. Det är ju både novellerna styrka och deras begränsning - jag gillar att fantisera och tycker mycket om ett öppet slut.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Anna för trevligt initiativ till firande av Alice Munro.

      Radera