JORDÄRTSKOCKOR

Jordärtskockorna i keramikskålen, tillverkad av Rosemarie Nilsson, Klövedal på Tjörn, hittade vi i landet där de hade övervintrat. Av dem blev den härliga soppan. Lättuggat och bra efter tandläkarbesök idag.



MUMS!

BAKOM MOSSIG STEN

 

Melodi: Imse Vimse Spindel



Hoppa, hoppa haren satt och mumsa' bär

klappa' sig på magen, det var gott det här.

Fram smög räven skulle haren ta.

Hoppa, hoppa haren, hoppade så bra.

Hoppa' in i skogen, bakom mossig sten

sitter han och vilar sina trötta ben.

Ugglan flyger tyst ifrån sitt bo.

Stackars hoppa haren, aldrig får han ro.

Egentligen heter sången Hoppe Hoppe hare och texten här ovan avviker något men det var så vi sjöng när barnen var små. Lyssna här när lilla Tuva sjunger.



FÅGELSÅNG M M

Idag skiner solen igen. Vågar man hoppas på vår, tro? Efter frukosten promenerade Stora O och jag till bron vid Lidan och tillbaka. Det är en lagom tur för oss och vi går i ganska rask takt, tycker vi.

På väg till Lidan, som rinner upp här i Eriksberg, passerade vi ett sankt ställe som i folkmun kallas för Klockehulj. En skröna påstår att två kyrkklockor har sänkts ned där och att enda möjligheten att få upp dem är att det sker under absolut tystnad. Jag tror att det måste ske på natten också men det är tydligen inte lätt att hålla tyst, för ingen har lyckats få upp kyrkklockorna hittills. Idag flöt en röd brevlåda i Klockehulj, helt respektlöst.

En kanonad av fågelsång underhöll oss medan vi promenerade och vi njöt både av den och varenda vårblomma vi såg. När vi kom hem igen blev det bråttom för då skulle vi fika ute och samtidigt kolla i en trädgårdsbok vem av oss som hade rätt beträffande namnet på en liten buske som blommade med rödlila blommor på bar kvist under några granar. Stora O trodde att den hette Daphne och jag Tibast. Det visade sig att vi hade rätt båda två och det var ju för väl. Daphne är det latinska namnet och busken har giftiga bär.

Jag hade tänkt att läsa färdigt Agaat, en fängslande roman av Marlene van Niekerk när vi hörde en nötväcka i skogen intill huset och fågelsångboken plockades fram. I denna bok skildras genom bild, text och ljud 150 av våra mest kända fåglar. På sidan 152 hittade vi nötväckan och Stora O knappade raskt in fågelns nummer, ett för sång och ett för lockbete. Den riktiga fågeln tystnade ganska snart när vi spelade upp bokens nötväcksläte, som jag tyckte var vackrare. Kanske fågeln i skogen och fågeln i boken hade olika "dialekter" så att de hade svårt att förstå varandra. Vår avsikt var absolut inte att få tyst på den riktiga nötväckan utan vi var bara nyfikna på om de skulle kommunicera med varandra, vilket de alltså inte gjorde. Fåglar med enklare melodier, som talgoxen

t ex, klarar vi av att samtala med utan hjälp av fågelsångboken.

Till lunch hade vi tänkt att äta jordärtskockssoppa men det blev inte tid till att ta upp skockorna ur landet, där de övervintrat, så det får bli morgondagens maträtt. Efter den något sena lunchen skall jag läsa slutet på den över 700 sidorna långa romanen, vars handling utspelar sig i Sydafrika och beskriver förhållandena på ett lantbruk där och, framför allt, det komplexa förhållandet mellan den vita lantbrukarhustrun och en svart kvinna som bott hos familjen sedan hon var en liten flicka. Läs gärna vad Anna skrivit om Agaat här.

APRILVÄDER

Den här våren har verkligen varit nyckfull. Jag har skrivit om alla möjliga vårtecken men nu vet jag varken ut eller in. Idag, t ex, verkade vädret lovande till en början. Solen sken och hoppet om en varm och skön dag tändes men så förmörkades himlen av ett hotfullt moln som släppte ifrån sig en störtskur av hagel och vips var det grått och råkallt igen, som på vintern.

Under sådana omständigheter är det svårt att planera både arbete utomhus och avkoppling och, som läget är för tillfället, får fredagsmyset bestå av läsning framför brasan. Det blir skönt även om det associerar till den mörka årstiden. Att sitta ute i solskenet med boken skulle förstås ha varit ett strå vassare.

Trevlig helg!

MASKROSTIDER STUNDAR

Snart blommar den, maskrosen, eller Munkhuvud som Linné kallade den. Egentligen är den riktigt vacker men det är inte många som uppskattar den gula blomman, utan de flesta försöker att utrota den så gott det går i sina trädgårdar. De vanligaste utrotningsmetoderna är att på ett tidigt stadium, innan de fallskärmsförsedda flygfrukterna sprider sig, plocka av blommorna eller att gräva upp rötterna. Finns det många av dem, vilket brukar vara fallet, är båda sätten jobbiga.

Trots att det är få växter som är så förföljda som maskrosorna får vi inte glömma allt roligt man hade med dem som barn. Med den gula blomman kunde man lura varandra så att näsan färgades gul och det var skojigt att blåsa iväg maskrosfröna. Stjälken kunde man forma till krusiduller och göra halsband av eller använda till visselpipa.

Det var det roliga. Nu till nyttan. På våren kan maskrosens späda blad användas som sallad. Blomkorgarna lär också vara ätbara, närings- och vitaminrika. Att maskrosens mjölksaft är närande och ofta välsmakande har jag läst men det undrar jag om det stämmer.

Man kan också göra maskrosvin, något som jag aldrig gjort av den anledningen att jag hört att till det behövs enorma mängder maskrosor, flera säckar fulla. Här kommer ett recept som endast fordrar tre liter maskrosblommor och tre liter borde man ju kunna samla ihop. Blir vinet gott har man ju, om man plockar maskrosorna i trädgården, förenat nytta med nöje.

Maskrosvin

3 l maskrosblommor (ta bort det gröna)

4 l vatten

3 citroner

1,7 kg socker

Gör så här:



Häll kokande vatten över blommorna. Låt stå i 12 timmar. Sila ifrån blommorna. Tillsätt socker och de skivade citronerna. Rör om. Täck kärlet. Se efter emellanåt om det blivit mögel eller skum på ytan och tag i så fall bort det. Sila vinet efter 2,5 veckor. Häll upp på flaskor och förvara svalt. (Kan tänka mig att maskrosvinet skall avnjutas väl kylt en varm sommardag.)

Receptet lämnar jag utan personligt ansvar eftersom jag inte har testat det ännu. De som ger sig på tillverkning av maskrosvin önskar jag lycka till.

Örten förekommer även inom folkmedicinen och har dessutom tillskrivits magiska krafter men det ger jag mig inte in på.

NU HAR DE KOMMIT - NU ÄR DE HÄR

Igår hörde Stora O den och idag såg han den, sädesärlan. Det är hanen som oftast visar sig i trädgården, stolt spatserande och ibland småspringande i sin jakt på småkryp. Honan ser vi, som sagt, inte så ofta. Kanske har hon fullt upp med att iordningställa boet, för det måste bli klart snabbt om två kullar skall hinnas med under sommaren.

Vi vill gärna tro att det är samma par som kommer år efter år. Punktligt dyker de upp i början av april oavsett hur vädret ser ut.De försöker vara hemlighetsfulla med var de bygger sitt bo men det är inte särskilt svårt att lista ut var, om man följer deras flyktväg (flygväg?). Oftast bygger de under nockpannorna på taket till vårt hus.

Det är roligt att betrakta sädesärlan när den antingen majestätiskt och vippande eller småspringande söker efter föda.

Välkomna är de små sädesärlorna som vi får glädjas åt ända till slutet av september/början av oktober, då de ger sig iväg på sin långa färd till Mellanöstern eller nordvästra Afrika, där de tillbringar vintern. Härligt att se fram mot att tillsammans med dem få njuta av den varma årstiden, som jag hoppas kommer SNART, för just nu är det ganska ruggigt.

PÅSKAVSLUTNING

När vi var nyinflyttade på Tjörn umgicks vi till en början enbart med familjer där minst en av föräldrarna var kolleger till Stora O, bland andra familjen Elmlund. En påsk klädde mamma E och jag ut oss till påskkäringar och gick ut och "påskade" tillsammans med våra barn, två flickor och två gossar, som åtminstone vi mammor tyckte var för små för att gå ensamma. Jag minns att barnen knackade på dörrarna och önskade Glad Påsk och hoppades på att få lite godis i utbyte mot påskbreven de hade målat och delade ut. Godis fick de av de allra flesta men det hände ibland att de fick en slant och då minns jag att jag hoppades att ingen skulle tro att vi vuxna var ute och tiggde pengar med hjälp av våra barn. Hur som helst så hade vi roligt, stora som små.

Igår var vi, som jag tidigare skrivit om, på en konstrunda på Tjörn. Då passade vi på att besöka Gunilla Elmlund och hennes yngsta dotter Karin Elmlund som hade konstutställnig i Bleket. Det var jätteroligt att träffa dem och se deras målningar. Först visar jag några av Gunillas tavlor och därunder två av Karins.

Gunilla Elmlund

Gunilla Elmlund

Karin Elmlund

Karin Elmlund

Man blir glad av att se era färgsprakande tavlor. Jag beklagar att mina fotografier inte gör konstverken rättvisa. Med dessa bilder sätter jag punkt för påsken i år.