Vid middagstid häromdagen när solen gassade som mest, bestämde jag mig för att plocka av vildhallonen som växer i ett stenrös på tomten. Egentligen hade jag bestämt mig för att strunta i hallon i år, för de såg så små och torra ut men rätt som det var var jag uppe och klev i stenröset. Röset består av rejäla stenblock, som verkade vara ofarliga att kliva upp på. När jag skulle ner igen kände jag mig osäker och tveksam om var jag skulle sätta fötterna och, trots att jag bara befann mig cirka en meter över gräsmattan, var jag tvungen att sätta mig ner och från denna ställning kravla mig vidare ner. Ovärdigt!
Vad är det egentligen som händer? Där vi bodde tidigare hade vi ett högt berg bakom huset och där klättrade och hoppade jag som en get utan att tveka eller ens tänka på hoppen och skutten. Visserligen var det några år sedan men sedan dess har det verkligen gått utför. Håller jag på att gå i barndom? Små barn har ju dålig nivåupp-
fattning men å andra sidan har de oftast inte vett på att sätta sig ner och ta det försiktigt. Beror det på sämre syn? Eller rädsla för att bryta benen? Kanske behöver jag träna upp balansen?
Jag lämnar funderingarna kring mina tillkortakommanden när det gäller "bergsbestig-
ning" därhän och gläds istället åt den blygsamma mängd hallon som jag trots allt plockade fast jag egentligen hade tänkt låta bli. Att jag kom mig för att göra det beror säkert på att våra f d grannar, som vi förr om åren har plockat hallon tillsammans med, hade hittat hallon i centralorten där de bor nu. Då kände jag att jag åtminstone borde ta tillvara de bär som växer alldeles inpå knuten
Det får bli hallonsylt av dagens skörd. När barnbarnen var små kokade jag alltid saft till dem men numera dricker de hellre vatten, så det har jag slutat med. Hallonsylt till pannkakorna är ju jättegott även om pannkakor inte betraktas som speciellt nyttig mat men lite bukfyllnad får man allt unna sig emellanåt, uppiffad med hallonsylt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar