tisdag 3 maj 2011

VEM VILL VARA RÄDD?

M och D på cykeltur på Tollebyvägen, under uppsikt.

I ett radioprogram i söndags morse diskuterades hur man skall kunna lära sina barn att vara försiktiga utan att överföra sin egen rädsla på dem. Den kvinnliga av de två programledarna berättade (säkert mycket överdrivet) om hur vettskrämd hon är varje gång hennes lilla dotter skall ut och leka med sina kamrater. Rädslan var i första hand för att flickan skulle råka ut för en pedofil och hon förmanade alltid dottern att hon inte fick lov att följa med någon farbror som lockade med godis, inte heller någon som som lovade att visa sin lilla, gulliga katt. Själv hade mamman aldrig någonsin råkat ut för en man som ville visa sin kattunge men det logiska i att det var större risk att flickan skulle råka ut för en trafikolycka, som den manlige programledaren inflikade, hjälpte inte. Känslan, i det här fallet rädslan för att flickan skulle råka ut för en pedofil, fanns där konstant. Mamman ville absolut inte vara misstänksam och inte heller att hennes dotter skulle bli det men hon kunde bara inte tygla sin oro. Den kvinnliga programledaren, med initialerna AM, kom med det annorlunda förslaget att det kanske var männen som borde hållas inomhus för att barnen skulle kunna leka tryggt ute. Hon förmodade att det säkert skulle vara lättare att hålla dem inne än att hindra entusiastiska barn från att gå ut och leka.

När det gäller våra egna söner har jag aldrig någonsin varit rädd för att de skulle råka ut för "fula gubbar", som pedofiler kallades när M och D var små. Med tanke på hur jag är funtad är det egentligen konstigt men eftersom nu inget otäckt har hänt dem har det nog varit bäst så. Helt klart hade jag förutfattade meningar, eftersom jag trodde att det mest var flickor som råkar ut för något sådant och att förövaren skulle vara en man. Nu, när jag vet bättre, funderar jag på hurdan mamma jag har varit egentligen.

Rädd för trafiken var jag däremot - och för åskan. När jag vid ett tillfälle ganska nyligen frågade D om jag hade överfört min rädsla för åskväder till honom, var han snäll och sa' att jag nog hade haft förstånd att hålla det för mig själv, för han var då inte rädd för åska.
Fast, han kom allt ihåg att vi satt i trappan upp till andra våningen i det gamla skolhuset på Tjörn, där det inte fanns några kontakter som det kunde spruta eld ur. Också att jag hade fått dem till att sitta i bilen i garaget i vårt nybyggda hus, när det blixtrade som värst.

Så var det trafiken. M och D fick inte cykla på vägen förrän de hade fyllt tio år, för jag hade läst att barn inte var mogna för det förrän då. Detta har de ställt mig till svars för på senare år. Enligt dem fanns det inga andra barn som fick vänta så länge på att få cykla där det fanns trafik. Det kan hända att de har rätt i det men något får man ju hålla på.

För att återgå till programmet fick radiolyssnarna ringa in sina synpunkter på det diskuterade ämnet och flera kände mycket väl igen oron och rädslan, medan det fanns de som tyckte att AM var överdrivet, ja rentav sjukligt rädd och misstänksam. En av dem som ringde var av den åsikten att det var farligt att prata om rädsla för pedofiler, för då skulle rädslan spridas. Jag hoppas att jag inte med detta inlägg har bidragit till att sprida rädsla utan hoppas istället att uppmärksamhet, information och vuxnas ansvarstagande skall göra att barn inte behöver utsättas för övergrepp av vilket slag det vara må.

måndag 2 maj 2011

GLASHUSET


Igår kväll fick jag mig till livs "En musikalisk betraktelse över VarDagens olika Rum" i Glashuset, Hudene.

Glashuset är ett större växthus som konstnärsparet Sissi Andersson och Lennart Fredriksson har uppfört på en ö i Nossan, alldeles intill deras bostad och ateljé Kreativa Rum. Glashuset används inte som växthus utan till att anordna olika kulturella evenemang i.

Att sitta i detta glashus och lyssna på de jätteduktiga musikerna, Maria N Havrell, sång, Sören Jonsson, sång och gitarr och Marku Vuorenniemi, piano, var en mycket speciell upplevelse. Musiken gungade rejält emellanåt och, eftersom man genom glastaket kunde se björktopparna svaja i blåsten, fick jag en känsla av att de försökte hålla jämn takt med musiken. Texterna handlade om relationer och vardagens olika rum, som t ex vardagsrum, sovrum, tomrum, mellanrum och kreativa rum. De var både fyndiga och tänkvärda.

Synd att jag har så dåligt minne, för dessa texter skulle jag gärna ha velat komma ihåg.

söndag 1 maj 2011

PICKNICK I BOKSKOGEN


Idag har Stora O och jag varit i Stora Mollungens naturreservat i närheten av Molla, Herrljunga kommun, och njutit av bokskogens allra första, skira grönska. Löven på träden hade precis börjat slå ut och om någon vecka eller två är säkert grönskan som allra vackrast.

På en anslagstavla läste vi att grönsångaren, stenknäcken, skogsduvan, mindre hackspetten och trädkryparen höll till i naturreservatet men vi såg ingen av dem.

I en glänta i skogen slog vi oss ner och njöt av solsken, fågelkvitter, vacker natur och medhavd fika. Efter en stund fortsatte vi på den markerade strövstigen och fick, utöver den fantastiskt fina upplevelsen, också lite motion.

Jag var inne på att kalla dagens utflykt för att vi skulle ut och maja, men maja betyder enligt Svenska Akademins ordlista "pryda med grönt" och eftersom naturen hade skött prydandet så bra själv, fick det bli en picknick istället.

Hit skall vi absolut åka fler gånger.

VÅRSÅDD


Efter att i fredags ha sått grönsaker av många slag i en kragpall lika stor som fyra ordinarie kragpallar, åkte jag till handelsträdgården för att komplettera min i år ovanligt stora odling. När jag där frågade ifall de hade några plantor av sallad och squash till salu, fick jag till svar att det är alldeles för tidigt att sätta ut plantor och att så, eftersom det är kallt på nätterna. Fortfarande optimistisk frågade jag om det skulle hjälpa att täcka såbädden med fiberduk, varpå svaret blev: "Jovisst, därunder gror grönsakerna bra i värmen men det gör ogräset också".

Jag som hade haft så stora förväntningar på min odling och varit så nöjd med att ha sått tidigt i år jämfört med sent andra år, blev helt tillplattad och gick därifrån utan att köpa något, vilket aldrig har hänt tidigare. Fast, när jag på hemvägen handlade i en livsmedelsaffär kunde jag inte låta bli utan jag köpte några fröpåsar till. Skam den som ger sig!

Det får nu bli ett experiment med alltför tidig sådd och övertäckning med fiberduk endast på nätterna. Förhoppningsvis frodas inte ogräset lika mycket då som om såbädden hade varit täckt även på dagarna. På det här sättet kan det väl inte bli annat än lyckat?

OBS! Bönor är extra känsliga för alltför tidig sådd.

lördag 30 april 2011

DOCKAN


Den här dockan och några dockmöbler hittade jag i min pappas källare, när vi städade där efter hans död 1992. Det var saker som hade blivit kvar i källarutrymmet efter tidigare hyresgäster. Min första tanke var att slänga alltihop men sedan tänkte jag på den lilla flickan (för det var förmodligen en flicka som lekte med dockor på den tiden) som hade lekt med dockan och på att någon hade tillverkat dockmöblerna till henne, för de såg hemmagjorda ut, och beslöt mig för att ta vara på dem. Dockan har sedan dess suttit i en bokhylla, först på Tjörn och nu här på torpet.

För några år sedan hade en lokal förening anordnat en "Antikundran", som hade samma upplägg som programmet Antikrundan i TV, d v s man fick ta med sig gamla saker som några antikvitetskännare bedömde. Jag tog med dockan dit och fick höra att det viktigaste med en gammal docka är att huvudet är intakt för att dockan skall ha något värde. Huvudet är helt på min docka, som är riktigt söt och och som kan blunda. Kläderna satt på när jag hittade henne. De är fula, allra helst hatten, men eftersom hon inte gör några anspråk på att få följa med modet, får hon behålla sina gamla kläder.

Dockans huvud är tillverkat av ett keramiskt material, oglaserat porslin (Biskvi) som pressats i form och bränts vid hög temperatur. Kroppen i övrigt är tillverkad i trä och armar och ben är ledade. Märkningen, Germany 390n 4-/OXM, avslöjar att min docka är tillverkad i Tyskland.Tillverkaren känner jag inte till men gemensamt för alla docktillverkarna är att de placerade märkningarna i nacken på dockorna. Biskvidockor började tillverkas i slutet av 1800-talet.

Jag har lärt mig att dockorna vid 1800-talets mitt hade långa, smala halsar men att man i slutet av århundradet gjorde halsarna kortare. Vid denna tidpunkt fick också dockorna ett mer barnlikt utseende, efter att tidigare mer ha sett ut som små vuxna, vilket ytterligare talar för att min docka är tillverkad i slutet av 1800-talet eller senare.

Många antika dockor har sin originalklädsel kvar och man kan undra om flickorna någonsin fick lov att leka med sina fina dockor. Beräffande klädseln på min docka tror jag definitivt inte att hatten är den ursprungliga. Möjligen klänningen, underkjolen och de långa mameluckerna av gasväv (dolda, som sig bör). Det framgår tydligt att den här dockan har lekts med.

Själv hade jag fina dockor när jag var liten, bl a "amerikadockor". En av dem var en gådocka och en annan såg mer ut som en baby (åtminstone efter att jag hade ryckt loss håret på den) och hade gummiarmar och ben. Både kroppen och extremiteterna var stoppade med vadd.

Tyvärr har jag inga dockor kvar från min barndom. Inga lekrestriktioner här, inte! Därför är jag extra glad över den här lilla dockan, som jag har blivit mer och mer fäst vid i takt med att åren gått. 

fredag 29 april 2011

MINA MÅLARKOMPISAR


Eftersom jag är intresserad av konst och själv tycker om att måla har det varit naturligt att dela detta intresse med mina barnbarn. Särskilt flickorna har till min stora glädje tyckt att det har varit roligt och den här bilden visar J (4år) i målartagen våren 1995, då vi bodde på Tjörn.


                                  Här målar E (11 år) på torpet 2010,
                                          iklädd min målarbarett, som jag fått av J.

När flickorna var riktigt små var de helt fria i sitt måleri. De hade då ännu inte blivit medvetna om att saker och ting ser ut, eller snarare bör se ut, på ett visst sätt. Det var underbart att se vad de åstadkom. Jag var helt förstummad och önskade att jag hade kunnat vara lika spontan i min målning.

Vi får träffas alla tre och måla snart!

DEN ELAKA LILLA NÄSSLAN



Igår arbetade vi med ved igen här på torpet. Stora O skötte klyvningen och själv bar jag fram vedkubbarna till klyvmaskinen och staplade de färdiga vedträna i vedskjulet.

För att minska påfrestningen på ryggen när jag hämtade kubbar blev jag vid ett tillfälle stående på knäna. Just där, under mitt ena knä, fanns en liten ettrig brännässla som, trots att jag hade ganska tjocka långbyxor på mig, brände mig riktigt ordentligt. Fy vilken rackare!

Jag har tänkt att vi endera dagen skall ha nässelsoppa med ägghalvor i till lunch och gissa vilken elak liten nässla som skall hamna i grytan då?

Det kanske inte är rättvist att vara sur på en liten nässelstackare, för de tidiga späda nässlorna är trots allt både nyttiga och goda, rätt tillagade.