TREVLIG HELG

LAND ÄGER

Jag uppskattar mer och mer att rensa i grönsakslandet. Har upptäckt att arbetet ger egentid och tid för kontemplation. Om det är vackert väder vill säga, för inte vill man ligga på knä ute i ruskväder. Förr om åren har jag visserligen tyckt om att så och gjort så av hjärtans lust, trots att Stora O bett mig låta bli, eftersom jag har varit måttligt road av att rensa. Då, för några år sedan, kunde vi inte se de små grönsaksplantorna för allt ogräs och skörden blev givetvis därefter.

Hela förmiddagen idag rensade jag i grönsakslandet och medan jag gjorde det kom jag att tänka på en klok äldre man i Vermont, som i en årsredovisning för gårdens jordbruk i mitten av förra århundradet skrev "människor kan inte äga land, land äger människor". (Citat från en dikt av den aboriginska författaren S. Knight, som summerar aboriginernas inställning till liv och tänkande.) Jag tyckte då, och tycker nu, att det var/är fint att skriva något så filosofiskt i en årsredovisning. Fast jag måste erkänna att under perioden när jag tyckte att rensning bara var av ondo, kunde det hända att jag i mitt stilla sinne gav tanken att "land äger människor" en helt annan innebörd, nämligen att man verkligen var fånge i grönsakslandet om man ville ha ordning på det.

Men, så är inte fallet nu. Idag, medan solen värmde min rygg och jag funderade på både det ena och det andra, infann sig istället glädjen över att jag rensade klart hela landet och, framför allt, över att det blev så fint.

Att känna sig belåten och se fram mot goda och nyttiga ekologiskt odlade grönsaker är härligt och att land äger är helt klart, både i den ena och andra betydelsen.

NÄST I TUR

För ett par dagar sedan visade jag en bild på vår vita rhododendronbuske som var den första av sitt slag att blomma. Nu har också den röda, som stod näst i tur, slagit ut. Vacker, eller hur?

AUTOGRAFER FRÅN 50-TALET

Det är rent otroligt så mycket som finns sparat i det här huset. Till exempel detta gamla autografblock från mitten av 1950-talet. Här bjuder jag på några autografer med förklaring till eventuella yngre läsare.

Cacka Israelsson 1929-2013

Friidrottare, sångare, kompositör och sångtextförfattare, känd för bl a Gamle Svarten, som du kan lyssna på här.

Sten Engborg 1915-1997

Skådespelare känd för sina roller i filmerna Raskens och Polisen som vägrade ge upp.

"Snöret" Molin, trummis

Lasse Dahlquist, 1910-1979

Kompositör, schlagersångare och skådespelare. Sitt genombrott som sångare fick LD med Jolly Bob från Aberdeen 1938 och Evert Taube-priset fick han 1977. (Att autografen är Lasse Dahlquists tror jag ganska bestämt men är inte till 100 procent säker.)

Dessa och flera autografer fick jag när jag var 14-15 år. När jag ser dem idag minns jag att jag vid den tiden beundrade Cacka Israelsson för att han var så snygg men också för hans sång och gitarrspel. "Snöret" Molin har jag ofta hört spela på "Kul i backen" på Hisingen i Göteborg. Att inte känna igen Lasse Dahlquist är ju nästan omöjligt. Han tycks dock inte ha tillhört mina storfavoriter eftersom jag inte minns hans framträdande. Sten Engborg har jag inget minne av alls men tar med hans autograf eftersom den är personlig. Samtliga ovanstående namnteckningar har jag förmodligen fått på "Kul i backen".

BESÖK PÅ PLANTSKOLA

Idag har vi varit i Vartofta och handlat fruktträd och blommor. Blommorna är ettåriga och skall pryda krukor på altan och förstukvist. Quick fix.

Däremot skulle det dröja 6-8 år innan plommonträdet vi köpte bär frukt och körsbärsträdet ca 3-4 år. Fram till dess får vi vara tålmodiga och hoppas att vi under tiden får glädjas åt riklig blomning.

Planterat och klart. Pust och stön i värmen!

BACK ON TRACK

Åskovädret är över och skadorna reparerade efter det att blixten slog ner. CMO:s inlägg om tillfälligt avbrott gäller alltså inte längre. Kuslig upplevelse, för det smällde rejält i telefonen bara någon minut efter det att jag hade lagt på luren efter ett samtal med yngste sonen. Åskovädret, som höll sig på avstånd, rörde sig runt omkring men rätt som det var small det till och blixten slog ner i telefonen. Tur att vi hann avsluta samtalet innan, annars hade vi förmodligen varit döva vid det här laget.

CMO tyckte att detta blogginlägg skulle ha rubriken Så levde jag utan sociala media i fyra dygn men det skulle inte ha varit riktigt med sanningen överensstämmande, för vi hade ju faktiskt mobiltelefon att tillgå. Dessutom fungerade den fasta telefonin och bredbandet helt plötsligt en stund igår och då passade jag på att kolla e-post och fejan. Sedan var det stopp och belägg igen och inte förrän i eftermiddags, när operatören hade varit här och bytt ut telefonjack, var allt som vanligt igen.

Lite ironiskt var att jag fick se att Telia hade skickat ett meddelande som varnade för kraftigt åskoväder i våra trakter och rekommenderade att vi skulle dra ur kontakterna för att inte elektroniken skulle skadas, när jag väl kom på att vi kunde ringa med mobiltelefonen, som jag nästan bara använder till att skicka sms med.

Ja, det var mycket om själva åskovädret, men hur har vi nu lyckats överleva i cyberskuggan eller halvskuggan för att vara helt ärlig? Vi har inte haft några som helst sysselsättningsproblem, så det har gått jättebra. Bara ett litet tag i början saknade jag kontroll av inkommande meddelanden men det vande jag mig snart av med.

Att beskriva hur vi levde dessa dagar fordrar att jag berättar vad vi har haft för oss. Igår, t ex, bakade jag fröknäckebröd på morgonen. Då var det också en av mina två dagar då jag fastar på förmiddagen. Jag har märkt att jag tar itu med (oftast tråkigare) saker för att tiden fram till lunch skall gå snabbt. Igår yttrade det sig i att jag städade kökslådor. Vi hann också med en kortare förmiddagspromenad till vår gamla medeltidskyrka, där vi lyssnade till en nyinstallerad audioguidning. Den kan visserligen aldrig ersätta vår populäre guide, Bertil, som tyvärr har flyttat härifrån, men är ändå en jättebra lösning på guideproblemet.

På eftermiddagen fortsatte jag att rensa i grönsaksland och rabatter och lagade maskrosmarmelad, som jag lämnar recept på nedan. Marmeladen blev god men jag tror nog att det berodde mer på ingredienserna citron och lime än på maskrosorna. Det var pilligt att plocka av kronbladen på blommorna och det blev inte lättare av att jag sköljde dem först.

Jag ägnade en god stund åt att studera en liten näbbmus som kilade fram och tillbaka och såg ut som den tyckte att det var roligt att hoppa från en stenkant ner i gräset nedanför, för historien upprepade sig gång på gång. Satt också ute och läste Steglitsan, en tegelstensroman av Donna Tart, medan Stora O klippte gräset runt dammen. Trädgårdslanden granskades också ingående för att se hur långt växtligheten hade kommit, liksom buskar och träd och innan jag skriver receptet på maskrosmarmelad får ni här en bild på en av våra aroniabuskar.

Gyllene maskrosmarmelad

(Jag känner en ung dam som kallade marmelad för mammalad när hon var liten.)

5 dl maskrosblommor (endast de gula kronbladen)

5 dl vatten

3 dl syltsocker

1 lime

1 citron

1.   Lägg de gula kronbladen i en rymlig skål. Skala lime och citron med potatisskalare, skär skalen i tunna strimlor och lägg åt sidan. Skär lime och citron i skivor och lägg i skålen. Koka vatten och slå över. Låt dra i 30 minuter.

2.   Sila av och häll vätskan i en rymlig kastrull. Tillsätt socker och citrusskal, koka upp, sjud i 15 minuter. Skumma väl och häll upp marmeladen på väl rengjorda burkar. Låt svalna och ställ kallt.

Lycka till!

Idag har jag tagit sommarens första dopp, så nu är jag på rätt spår.

Tillfälligt avbrott

Ulla låter meddela att bloggen ligger nere några dagar i väntan på att internetanslutningen skall återhämta sig från ett blixtnedslag. Torsdagen den 22 maj kommer förhoppningsvis tekniken att möjliggöra en återkomst - preliminärt med en bloggpost med rubriken "Så levde jag utan sociala medier i fyra dygn".

/Magnus