VÄLKOMMEN

Welcome to the world Calvin!

I förrgår föddes den här lille killen i Vermont och vi gläds med hans närmaste och önskar honom varmt välkommen till jorden.

STORA UPPTÄCKTER

Tidigt i morse, när jag var på väg för att hälsa på en liten kalv som föddes för drygt en vecka sedan, hörde jag på nyheterna talas om att en stor upptäckt med hjälp av ett teleskop vid Sydpolen hade gjorts av försvinnande små gravitationsvågor efter Big Bang för 13,8 miljarder år sedan och att teorin om Big Bang genom detta skulle vara bekräftad. Universums utveckling påstås ha påbörjats endast triljondelar av en sekund efter den stora smällen och ett nobelpris var troligen att vänta för de amerikanska forskare som gjort fyndet. Det fantastiska beskrevs för mig i svårförståeliga ordalag men innan jag steg ur bilen och gick in i ladugården, där I och S höll på att utfordra sina djur, hann jag uppfatta "det lilla i det stora".

Inne i ladugården hördes det lugna och rofyllda ljudet av kossorna som tuggade i sig kross blandat med vitaminer och mineraler innan de serverades hö. Den lilla fina nyfödda kalven var så trygg hos sin mamma, som höll ett vakande öga på mig, för hon undrade nog vad jag skulle ta mig till med min kamera.

Förra årets tvillingkalvar, en tjur- och en kvigkalv, väntade i sina bås på att bli utfodrade och när så skedde gick tjurkalven ner på knä och åt och strax därpå gjorde hans tvillingsyster likadant. De hade väl kommit på att det var lättare att komma åt att äta om de gjorde så, men beteendet var lustigt att se och det avvek från de andra fjolårskalvarnas.

När dörren till ladugården stängdes efter mig tänkte jag att här kan man tala om det stora i det lilla men det kanske är detsamma som det lilla i det stora. Underverk i båda fallen!

GULT ÄR FULT?

Visst har man hört det förut - att gult är fult - utan att direkt fundera på om det verkligen är så. Läste i morse ett kåseri av Pia Naurin i Världens Gång i GP. Under rubriken "Usch, inte gult!" reflekterade hon över varför den gula färgen provocerar en del, efter att ha hört en kvinna i färd med att köpa blommor på torget utbrista: "Nej, usch, inte gult!", "jag hatar gult" och "jag avskyr gula blommor" när blomsterhandlaren ville sticka en kvist mimosa i hennes bukett. "Gult är fult" blev kundens slutreplik samtidigt som hon föraktfullt sneglade på påskliljorna.

PN, som var mycket förtjust i mimosa och tagetes, försökte reda ut varför just den gula färgen provocerar en del människor och via en historiskt bevandrad person blev hon påmind om att pestflaggan förr var gul, att, enligt en artikel i Metro, mer solsken innebär fler rån i Göteborg och att gult lär vara en instabil - men också spontan färg med inslag av optimism, glädje och energi.

När jag rannsakade mig själv var jag tvungen att erkänna att jag inte i första hand väljer gula blommor i blomsterhandeln och när jag frågade Stora O vad han tyckte om färgen svarade han klokt som en pudel: "Det beror på vad det är". Till exempel tyckte han om tussilago och det gula korset i den svenska flaggan och det håller jag gärna med honom om. Praktlysingarna, som tar över i våra rabatter, smörbollar, vintergäck, gul prästkrage och många andra gula blommor är ju också riktigt vackra.

Praktlysing

På vår förmiddagspromenad fortsatte jag att grunna på mitt förhållande till den gula färgen och kom då att tänka på att jag vid en färganalys för många år sedan hade blivit avrådd att använda gult. Märkligt nog drogs jag därefter som en magnet till just gula kläder och en sommarklänning, som jag köpte då och är så förtjust i, finns fortfarande kvar i garderoben efter alla dessa år. Så mycket var den färganalysen värd.

På grusvägen mot Björnarp körde en gul bil förbi oss och Stora O och jag var rörande överens om att gult var en ful färg på en bil - fast, det är ju en bra färg på postbilar förstås, för färgen gör att de går lätt att känna igen. Svår färg, gul. Ibland vacker och ibland ful. Instabil?

90-MILAVANDRING

Idag har I och jag varit i Varola och hört bröderna Fredrik och Jonas Eriksson berätta om sina upplevelser från vandringsleden Camino de Santiago. Äldste brodern, Fredrik, 2012 och lillebror Jonas året därpå. Den 90-mil långa vandringen gick genom norra Spanien med dagsetapper på 2,5 - 3 mil och pågick i ungefär en månad.

Anledningen till att så många vallfärdar till Santiago de Compostela, som av vissa kallas det västliga Jerusalem, är att Aposteln Jacob (pilgrimernas skyddshelgon) ligger begravd där. Vandringen startade i södra Frankrike, där pilgrimsvandrarna blev inskrivna och fick pilgrimspass som sedan stämplades i kyrkor längs vägen. Efter uppvisande av fullstämplat pass vid framkomsten till Santiago de Compostela, erhöll vandraren sedan ett intyg på att han eller hon hade klarat den långa vandringen.

Certifikat efter genomförd vandring och längst bak i bild pilgrimspass.

Snäckorna bars för att visa att man var en pilgrim.

Första etappen gick över Pyrenéerna och var på grund av den branta terrängen en tuff start. Av de många bilder som visades framgick att leden erbjöd otroligt vackra naturupplevelser. Folket i de små byarna som passerades var för det mesta självförsörjande, varför det i dessa byar ofta inte fanns några affärer. Intressant var också att höra att pilgrimsledens sträckning då och då ändrades för att fler byar skulle få draghjälp av pilgrimsrörelsen, som var en stor inkomstkälla för byborna.

Cruz de Ferro

Cruz de Ferro som visas på bilden ovanför är den högsta punkten på hela vandringen (1 505 m ö h) och seden bjöd att man skulle ha med en sten från sin hembygd och lägga vid monumentet. Bland alla andra stenar ligger där nu två från Varola.

Utöver alla bilder med vackra landskapsmotiv, kyrkor, byar m m fick vi också en del praktiska tips om någon av oss åhörare tänkte vandra längs Camino de Santiago. Det allra viktigaste var att ha bra och väl ingångna vandringsskor. En vandringsstav var också en nödvändighet att ha att bromsa med i utförsluttningarna, som var särskilt påfrestande för knäna. Önskvärd vikt på ryggsäck var 10% av vandrarens kroppsvikt och silke (lakan och örngott) skyddade mot vägglöss på de övernattningsställen, där sådana otäckingar förekom.

Det var intressant att höra de båda bröderna berätta om sina äventyr längs vandringsleden men jag tror inte att det var många av oss i publiken som kunde tänka sig att göra om bravaden. Däremot finns det ju många pilgrimsleder här i Sverige som man kan ge sig i kast med. Till exempel har andra hälften av pilgrimsleden genom Herrljunga kommun iordningställts och kommer att invigas senare i vår.

Jag glömde säga att det fanns de som cyklade utmed leden i Spanien och tyvärr var de ofta ganska hänsynslösa, så det gällde för de vandrande pilgrimerna att snabbt hoppa undan när cyklisterna kom farande.

Klassiska pilgrimsattribut: Pilgrimssnäckan, vandringsstaven, hatten och kalebassen.

Sju begrepp i centrum för pilgrimsvandraren: Frihet, enkelhet, tystnad, bekymmerslöshet, långsamhet, andlighet, delande.

Stor behållning var mötet med nya människor och sällskap på vandringen enligt Fredrik och Jonas. Själv tackar jag I för ressällskapet idag. Med hennes hjälp gick det lätt som en plätt att hitta till Varola.

TREVLIG HELG

Med denna John Bauerskogsliknande bild tagen vid förmiddagens promenad önskar jag er alla en riktigt trevlig helg.

Det var så lugnt och skönt tidigare idag men blåsten tilltog mer och mer och på eftermiddagen när jag hängde ut tvätt så var det vind i seglen vill jag säga - lakanen stod rakt ut från klädstrecket.

I natt kommer vi att sova extra gott för alla våra sängkläder, inklusive madrasser, har piskats och vädrats utomhus på gammaldags vis. Mammas gamla mattpiska kom till heders för ovanlighetens skull. Annat var det när hon höll i skaftet. Då svingades den titt som tätt.

GRATTIS GAIS

Bättre sent än aldrig. Den 11 mars var det 120 år sedan GAIS bildades och gaisarna har under dessa år upplevt segrar, förhoppningar och glädje men också förluster och kriser. 120-årsdagen firades i ett fullsatt Kajskjul 8 i Göteborg står att läsa i GP, liksom att klubben efter ett krisande 2013 ser framåt med optimism - och bakåt med stolthet.

Jag har, som jag tidigare berättat, varit gaisanhängare ända sedan barndomen. Mycket ljumt intresserad supporter egentligen och kanske mest som motvikt till övriga familjen som alla är IFK-are.

Efterlysning

Förutom att gratulera GAIS vill jag passa på att efterlysa en gaisare i förskingringen (förskingringen = Bergen). Om SN läser detta vill jag gärna att du hör av dig, för jag har varken ditt telefonnummer eller snail-/mailadresser kvar.

GAMLA UVAR

En gång i tiden var vi unga örnar men numera är det mer likt sanningen att kalla oss gamla uvar. MEN icke för ty, i sinnet är vi lika pigga (nåja) som när vi var unga. Idag träffades vi, tio vänner sedan ungdomens dagar, i Hjällbo för att äta lunch, sopplunch, för man får ju anpassa sig till pensionärsförhållandena, både vad gäller ekonomi och tid på dygnet.

Förutom lekamlig spis hann vi med att dryfta vad som hänt sedan förra gången vi möttes plus allt mellan himmel och jord dessutom. Inte en tyst sekund!

Bland samtalsämnena som förekom var bl a barn- och ungdomsminnen, barn och barnbarn, miljö, kravmärkt och närproducerad mat, diverse olika intressen och, det nu för tiden nästan oundvikliga - sjukdomar.

Unga örnar eller gamla uvar - vi hänger med. Eller vad sägs om B som här är i farten och fotograferar med sin "padda"?