postat i Sjötorp i slutet av 40-talet.
Vi får hoppas att inte hönan och tuppen kacklar för högt och att inte ankorna i tunnan kvackar för ljudligt, för i onsdags, dymmelonsdagen, inleddes stilla veckan enligt gammal sed. Namnet dymmelonsdag kom till efter det att metallkläpparna i kyrkklockorna denna dag ersattes av trästavar, dymblar, för att dämpa klangen. På så sätt markerades att påskfriden hade inletts.
Intressant i sammanhanget är att all musik var förbjuden från fastlagssöndagen till påskdagen ända fram till 1823. Tur att inte utbudet var så stort under förbudstiden.
Men idag är det, som sagt, långfredag och, som jag minns den från min barndom var den låååång och tråkig, för då fick man inte vara ute och leka med sina kamrater. Inte stoja och stimma heller. Tiden gick ju därför extra långsamt när man fick lägga band på sig.
Av min pappa, som verkligen var en timid och vänlig själ i vanliga fall, fick jag en åthutning en långfredag, när jag dristade mig till att vissla. För se vissla, det var fult, det. Inte bara på långfredagen men speciellt då, och särskilt om flickor gjorde det. Nu för tiden visslar jag nästan bara när jag "pratar" med fåglarna.
Man ändrar sig med tiden och idag önskar jag istället att långfredagarna blir extra långa framöver. Andra dagar också för den delen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar