2008 skulle Stora O och jag passa den norska skogskatten Elvis under tiden D med hustru och barn var i fjällen över julhelgen. Det var första, och enda, gången som Elvis var hos oss utan sin familj och, eftersom vi bor så härligt på landet, trodde vi att allt skulle bli enbart bra både för Elvis och oss men hans besök blev ett äventyr, minsann.
Redan första dagen försvann nämligen Elvis. Vi trodde att han hade smitit ut genom dörren vid tillfälle och efter att först ha sökt igenom hela huset fortsatte vi letandet utomhus. När inte sökandet i den närmaste omgivningen gav resultat, gav sig Stora O iväg på cykel för att utvidga sökområdet medan jag själv började ringa runt till grannarna. Ingen hade sett till Elvis och jag förstod att de tyckte att det var märkligt att det blev en sådan uppståndelse "bara för en katt". Själva var de ju vana vid att katter försvann lite då och då, utan att det blev något ståhej för det. Av en bekant fick jag rådet att ställa buren som Elvis hade när han åkte bil utanför dörren, så att han skulle kunna krypa in och lägga sig i den ifall han kom tillbaka under natten.
När Stora O återvänt från cykelturen och därefter än en gång ha genomsökt skogen intill hade mörkret fallit och vi började fundera på hur vi skulle kunna tala om för våra barnbarn att deras älskade Elvis var försvunnen. Vi bestämde oss för att inte göra dem ledsna första dagen i fjällen, utan att istället vänta med att ringa till dagen därpå. Riktigt bedrövade var Stora O och jag för att lille Elvis var borta och vi kände också att vi hade varit försumliga som kattvakter. Då fick vi plötsligt se honom i sovrummet, där han hela eftermiddagen hade legat och sovit under vår säng. Han sträckte lojt på sig och gäspade, helt omedveten om all oro han hade förorsakat oss. Gissa om vi blev glada! Resten av kattvaktstiden förflöt lugnt. Inte behövde vi vara oroliga för att Elvis skulle springa bort heller, för han var en innekatt som sprang in så fort han kunde när vi, under uppsikt, släppte ut honom. För att han skulle få lite motion, gick vi efter försvinnandet ut och promenerade med honom, fast då i koppel, för säkerhets skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar