SKIDÅKNING GENOM ÅREN

Från min barndoms skidåkande finns inga fotografier men jag minns att vi byggde hopp i backarna för att göra åkningen lite mer spännande. Backarna var inte särskilt branta och hoppen var små, ynka små, men det tyckte jag inte då.

Nästa minne från skidåkning är från Vermont, USA, då jag var nitton år. Där är terrängen kuperad värre och den unge man som tog mig med till den, för mig, hisnande backen med det avskräckande namnet Suicide 6, trodde att jag var en hejare på skidor för att jag kom från Sverige. Det var inte bara namnet på backen som var avskräckande. Backen var det också, för jag var minsann ingen duktig skidåkare. Men jag tog mig ner och skidorna satt på hela vägen. På den tiden var det som gällde läderkängor och bindningar som spändes fast vid utsidan av kängorna efter att man stuckit in framdelen i metallfästen just för detta ändamål.

Hemma i Sverige igen bar det av till Norge när vi skulle åka skidor. Innan pojkarna föddes åkte Stora O och jag till Lillehammer tillsammans med våra vänner. Där åkte vi i "löjper" (gick på tur). Ibland hände det att vi åkte snövessla för att komma längre in i fjällvärlden. Det var underbart uppe på fjället, särskilt när solen sken. Vidderna var hänförande. Nedförslöjperna upplevde jag däremot som snudd på tortyr, för sista biten ned mot samhället gick de smala spåren mellan träden i skogspartierna. Då ville det till att vara kär och galen, för annars hade i alla fall inte jag vågat, åtminstone inte i den farten. Innan vi fick barn unnade vi oss att bo på hotell, där vi roade oss på kvällarna.

Från det att M och D var 6-7 år gamla åkte vi under många år till Norge på sportlovet, tillsammans med Stora O:s bror och hans familj (hel eller del av). De första åren bodde vi i en hytta (hytte på norska) som låg alldeles intill en backe. Till att börja med fanns där ingen lift, utan vi fick kämpa oss upp för en smal, slingrig väg, så vi var genomsvettiga när vi äntligen kom upp på fjället. Väl där väntade härlig skidåkning och underbara naturupplevelser. Nedför skidbacken åkte de djärva (alla utom min svägerska och jag).

Tuffa skidåkare utanför hyttan.

 

Fortfarande var det enkla träskidor och gammaldags kängor som gällde. Sedan hände det grejer, för ett år när vi kom dit fanns där en lift i backen. Pojkarna hade då fått miniskidor och glädjen stod högt i tak, här skulle åkas! Efter några år förslog inte denna enda skidbacke längre, utan pojkarna åkte till Gol, Geilo och Beitostölen där utmaningarna var större. De sista åren vi var i Norge för att åka skidor hade vi med vår hund Smulan. Hon var så lycklig när vi kom fram, för då visste hon att hon fick vara lös i en hel vecka och följa med oss på tur, som hon älskade. Rangordningen under de sista årens turer var: Stora O:s bror, Stora O, Smulan och jag sist. Smulan var snäll och vände sig om med jämna mellanrum för att se efter om jag hängde med.

 

Sedan dög inte Norge för killarna längre. De åkte till alperna med sina kompisar, utrustade till tänderna, och kom hem solbrända och fina. Tyvärr blev det inte av att Stora O och jag fortsatte att resa till Norge. Lite skidåkning har det blivit här i Eriksberg när vädret har tillåtit men det var många år sedan, då på smala, vingliga skidor med råttfällebindning. Jag gillar inte utförsbackar alls längre, inte ens grindbacken med en höjdskillnad på ca 3 dm. Inte smala plastskidor heller - tacka vet jag mina gamla stadiga hickorylaggar.

 

 

                                                        

 

Stilstudier från skidåkning i alperna. 

 

PS. Yngste sonen, som har varit i Vermont och kollat in Suicide 6-backen, håller inte med mig om att den är särskilt brant och tycker att jag har överdrivit min "bravad".