När vi inredde vinden på den äldre delen av vårt hus hittade jag ett femtontal almanackor. Den äldsta var från 1899 och övriga från 1940-1954. De senare hade tillhört min pappas faster Jenny, som var föreståndare för telegrafstationen i Eriksberg som på den tiden var belägen i vårt hus. På sista sidan av många av almanackorna hade hon varje nyårsafton mycket kortfattat sammanfattat hur hon hade upplevt det gångna året och det var inte någon uppmuntrande läsning precis. Ofta uttryckte hon sin oro över sin klena hälsa och hur hon skulle orka fortsätta att driva telegrafstationen. På nyårsaftonen 1946 hade hon bestämt sig för att säga upp sig under kommande år och på almanackan från 1947 står att läsa att hon övertalats att fortsätta sin anställning. 1948 hade hon drabbats av en stor sorg då hennes ena bror hade avlidit och skrev då följande lilla dikt:
Nu sover du min broder
och vaknar inte mer.
Varthelst jag klacken vänder
ensamhet blott jag ser.
Först i november 1951 slutade den gamla fastern sin anställning, vilket hon tyckte var både trist och skönt. Lite oro för den vacklande hälsan framkom också, liksom att hon mycket saknade sina kära hädangångna. På nyårsaftonen detta år var hon bjuden till närmsta grannen, gamle Olsson, på kaffe m m tillsammans med hans barn och barnbarn, vilket i alla fall säkert var en fin avslutning på året.
Läsingen vittnar om en gammal ensamstående kvinna som oroar sig för sin hälsa och för hur hon skall klara av sin situation. Lite vemod upplevde jag själv när jag tänkte tillbaka på året som gått. Två goda vänner sedan ungdomsåren har vi förlorat och min systers äldsta barnbarn, en 32-årig ung man, som dött alldeles för tidigt. Vemodet infann sig redan när vi skulle skicka ut julkort och fick ändra i adressregistret. Fruktansvärt svårt att behöva radera bort någon.
Nu över till det nya året som brukar symboliseras av ett nyfött barn med oändlig tid och oändliga möjligheter framför sig. I vår släkt har inga barn fötts under 2012 vad jag känner till men vi har däremot bekanta som fått barnbarn. Den här lille barnbarnsgossen får därför representera det nya året med alla dess möjligheter.
Förhoppningarna på det nya året är stora. Riktigt glädjande är att ett av mina "amerikanska barn", som jag var barnflicka åt för över femtio år sedan, tillsammans med sin make kommer hit och hälsar på till sommaren. Det ser jag verkligen fram mot och, som en liten kille som intervjuades i radion svarade på frågan om vad han hoppades av det nya året, "en soligare sommar än förra året".
Några nyårslöften avger jag inte nu för tiden. Jag nöjer mig med ambitionen att göra så gott jag kan. På vissa områden skulle jag behöva höja ribban och kanske, kanske. Vi får se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar