Jag håller just på och läser Vinterträdet av Ellen Mattson, som jag fick i julklapp. Det är en skildring av Greta Garbo genom Vendela Bergs ögon. Vendela var GBs sekreterare i Hollywood och förmodligen var hon den person som kommit Greta Garbo allra närmast. Handlingen utspelar sig under GBs storhetstid, åren omkring 1930.
När jag, alldeles för tidigt, vaknade i morse, läste jag ett stycke i boken innan jag somnade om. Men det sista jag läste innan jag åter slöt ögonen var att GB, under ett besök i Sverige, funderade på idéer till den kommande filmen om Drottning Kristina som skulle spelas in i Hollywood och bad Vendela anteckna att det i den f d drottningens palats i Rom, dit hon begivit sig efter att ha abdikerat, skulle finnas tavlor på alla väggarrna och att Kristina, i samband med att hon går runt och tittar på desamma med balkongdörrarna öppna mot den soliga trädgården, hör hur fåglarna sjunger i sina burar. Hon öppnar då burarna och låter fåglarna flyga, eftersom hon inte längre vill att någon skall vara instängd. Det som verkligen förvånade mig var att GB och Vendela, som skrev manuset till filmen, hade så mycket att säga till om gentemot filmbolaget.* GB var starkt engagerad i denna film för hon identifierade sig med Kristina som, liksom hon själv, hade en stark önskan att bli fri från sina förpliktelser.
Men det som fick mig att skriva det här inlägget var fåglarna som skulle släppas ut ur sina burar. Mina tankar gick då långt tillbaka i tiden, till första hälften av 1940-talet. På den tiden fanns en stor fågelbur, eller voljär som det också heter, i Slottsskogen i Göteborg. Jag tror mig minnas att jag varit där som riktigt liten och tittat på alla de vackra fåglarna som fanns där, fast det kan också vara att jag hört talas om detta och bara varit där i min fantasi. Det må vara hur som helst med det men sant är att jag hört berättas att min genomsnälle gudfar, som också var djurvän av stora mått, klippte hål i voljären så att fåglarna kunde flyga ut. Jag är övertygad om att han menade väl men man kan ju undra hur det gick för fåglarna ute i friheten. Det är med blandade känslor jag tänker tillbaka på detta. Påminner om när djurrättsaktivister släpper ut minkar, som också ger motstridiga känslor.
I Greta Garbos fall var frisläppandet bara en idé som jag inte ens vet togs med i filmen medan min gudfar faktiskt släppte ut fåglarna, men eftersom det är preskriberat vid det här laget vågar jag nämna händelsen.
* Eftersom jag inte har läst ut boken ännu vet jag ju faktiskt inte heller hur det gick med filmmanuset till slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar