I min ungdom arbetade jag som au pair i en familj på den amerikanska ostkusten och den 13 december ville jag visa hur vi firar Lucia i Sverige. Barnen och jag bestämde oss för att i all hemlighet uppvakta deras mamma och pappa tidigt på morgonen. När det gällde rekvisitan fick vi improvisera. Ljuskronan tillverkade jag själv av ståltråd, klädde med lingonris och glitter och krönte med stearinljus. Barnen hade pyamas, tomteluva, nattlinnen och lite glitter på sig och själv var jag klädd i vit blus med ett vitt lakan som kjol. Det röda bandet var säkert inhandlat för detta tillfälle.
Föräldrarna blev glatt överraskade när de vaknade upp till den för dem ovanliga synen och luciasången. Tilltaget uppskattades mycket och vi blev, som ni ser, förevigade. (Tre av oss helt och en av oss till hälften.)
När jag tänker tillbaka på denna morgon har jag svårt att förstå att jag vågade låta flickorna hålla tända ljus i händerna och att jag själv vågade ha levande ljus i den säkert instabila kronan. Inte att undra på att jag ser fundersam ut på kortet, där jag håller ett vakande öga på de små. De ser för övrigt ovanligt allvarliga ut, men det beror nog på att de var sömniga, för det var ju så tidigt på morgonen. Som tur var avlöpte det hela väl. Tack och lov för att utvecklingen har gått framåt, så att dagens barn inte behöver utsätta sig för fara utan i stället använder elektriska ljus.
Hörde just på radion en dam berätta om hur hon svimmade av spänning och den tidiga timman, när hon i sin barndom skulle vara med på luciafirande i skolan. Det började brinna i håret på henne och hon blev av med sin lugg. Usch, så det kan gå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar