HELDAG PÅ STA'N

Igår (15/6) var dagen min och bara min. Den började med att jag var på L:s salong i Göteborg och hyfsade till mig. Jag kom dit med en vildvuxen kalufs och gick därifrån med fin frisyr. Så härligt att få bli ompysslad, få en pratstund, dricka en kopp kaffe och läsa lite i skvallertidningarna och sedan kliva ut i solskenet som en ny människa.

När jag var klar var klockan 12 och då styrde jag kosan till Konstmuseet på Götaplatsen, där jag först åt lunch innan jag gav mig hän åt konsten.

Först gick jag in i Stenasalen, där konstnären Carolina Falkholt visade sina färg- och detaljrika verk, några riktigt stora på vägg och golv. Carolina Falkholt har sin bakgrund inom graffiti, performance och elektronika och involverar bild, musik och rumslighet i sina verk. Musiken förstod jag hörde till men när ljuset slocknade trodde jag att det var ett elektriskt fel, vilket jag senare läste skulle förstärka neonfärgerna. Riktigt bra att Konstmuseet bjuder in graffitikonstnärer. Jag har länge undrat när de skall bli betraktade som "rumsrena".

Bild: Carolina Falkholt - Påmålad arkitektritning

Foto: Dorota Lukianska

Några trappor upp fanns en utställning av engelsmannen Idris Khan kallad Kontrapunktisk rörelse. Det var komplicerat värre. Om jag förstått det hela rätt, utgick konstnären från ett tidigare framställt verk som kunde bestå av musik, konst, skulpturer etc. Han gjorde sedan ett nytt konstverk av det "gamla" genom att framför allt variera det. Vad som fångade min uppmärksamhet mest var en tavla kallad "The

Final Years", som bestod av olika Caravaggiomålningar som i transparenta skikt hade lagrats på varandra. I slutprodukten syntes tydligt en uppåtsträvande figur som skulle representera själva återuppståndelsen. Jag skulle kunna skriva mycket om Idris Khans verk men den som är intresserad av att läsa mer om honom kan göra det genom att klicka på konstnärens namn.

The Final Years

Jag gick också till Skulpturhallen och såg på nyförvärv och donationer och där fastnade jag mest för "Seconds in Ectasy", en skulptur av en lättklädd kvinna med platåskor med jättehöga klackar, som hängde upp och ner i en roterande stolpe. Den vitmålade statyn var gjord av frigolit som var överdragen av gips och belystes av rosa ljus. Den unga konstnären heter Cajsa von Zeipel och är född 1983. Egentligen tyckte jag inte särskilt mycket om statyn men så fångades jag av ögonen. Själva irisen och pupillen var uteslutna och där de skulle ha suttit var ett runt hål, som en liten ihålig cylinder. När statyn rörde sig runt stolpen blev det liv i ögonen, som faktiskt såg ut att röra sig. Mycket fängslande. Jag fick lägga band på mig för att inte rusa sta och påpeka detta för övriga besökare!

På min väg nedför Avenyn slank jag in i PACS-affären, där det säljs kläder, smycken, gardiner m m till förmån för behövande i bl a Pakistan. PACS är en förkortning för Pan Acia Cooperation Society. Det som säljs har tillverkats av kvinnor i dessa länder.

Efter ett besök på Kungstorget, där jag köpte blommor, satte jag kurs på Källarkrogen vid Kopparmärra, där jag skulle träffa mina vänner i aktieklubben Skepp Ohoj, vars avslutning vi skulle fira. Egentligen kändes det mer som gravöl än firande. Efter att vi beslutat att vi även i fortsättningen skulle träffas kändes det genast bättre. Blommorna förärades M och T, som i 11 år har varit snälla och skött ruljansen av Skepp Ohoj, vår blygsamma men faktiskt mycket framgångsrika aktieklubb. Trevligt sällskap, god mat, gott att dricka och fint väder, Vad kan man mer önska sig?

Stora O mötte vid stationen i Herrljunga. Home again, home again, jiggety-jog!