KORSETS DAG

Altaret med Jacobs stege i Eriksbergs gamla kyrka

 

Vi har nyss kommit hem efter att ha deltagit i Långfredagsgudstjänsten i Eriksbergs gamla kyrka. Kyrkoherden inledde med att berätta om gårdagens förrättning i en grannsocken, då de för att symbolisera passionsdramat och slutet slutet på fastan "dukade av" altaret, släckte alla ljus och när församlingsborna lämnade kyrkan gjorde de det i absolut tystnad. Genom att berätta detta ville han överföra samma stämning till dagens kyrkobesökare. På altaret i vår vackra 1100-talskyrka fanns inga ljus som brukligt är och enda utsmyckningen var fem röda rosor som representerade Jesus fem blödande sår och, med korset och Jacobs stege som bakgrund, anspelades på ett evighetsperspektiv.

 

Frågan i dagens predikan var: "Vad är värre än döden?" och svaret löd: "Det totala utanförskapet". Här syftades givetvis på att Jesus kände sig övergiven av alla, inklusive Gud, när han hängde på korset, men utanförskap är högaktuellt också i många nutida sammanhang och bör mana till eftertanke. Den i sammanhanget passande dikten Upprorsmän, stig fram! (ur diktsamlingen Korset blommar) av Biskop Nils Bolander upplästet och kommenterades.

 

Psalmerna som spelades hörde inte till de mer kända och var riktigt svårsjungna, så kantorn var nästan den enda som sjöng. Däremot framförde kantorn (sång och piano) och hennes make (sång och gitarr) några välkända sånger med anknytning till korset, bl a Någonstans bland skuggorna står Jesus och På en avlägsen höjd (för många kanske mer känd som Old rugged cross).

 

Efter gudstjänsten, när vi tillsammans med våra grannar G och B promenerade hem, avslöjade jag att jag, innan jag fick reda på vad de röda rosorna symboliserade, hade tänkt att det i påsktider borde ha varit gula blommor på altaret. B, som tidigare har varit kyrkvaktmästare, berättade att på "hans tid" var altaret avskalat från all utsmyckning utom fem röda rosor och några taggiga kvistar som plockades från en buske som växte i närheten av kyrkan och som kallades "Kristi törne". Till och med altarduken var då borttagen.

 

När Stora O och jag var små fick inga barn vara ute och leka med sina kamrater på Långfredagen och vi tyckte att det var den längsta och tråkigaste dagen på hela året. På radion förekom huvudsakligen program med religiös anknytning och musiken som spelades var så sorglig, så sorglig. I morse pratade vi om vad vi hade för oss dessa jättelååååånga Långfredagar men kunde bara minnas hur tråkiga de var. Kanske att jag målade påskbrev och planerade inför Påskaftonen, då vi skulle klä ut oss till påskkärringar och dela ut påskbrev, förhoppningsvis i utbyte mot lite godis, och påskbrasan på kvällen med påsksmällare vinande om benen. Jag tror nog att vi barn tyckte att Långfredagen var mycket längre och tråkigare än de vuxna, som också skulle hålla sig stilla den dagen. Men familjen skulle ju ha mat och, om inte annat, så hade ju föräldrarna sysselsättning medan de lagade till den i alla fall. Kan tänka mig att vi läste också, barn som vuxna.

 

Vid det här laget har klockan blivit drygt fyra på eftermiddagen och som vuxenplussare har jag ännu inte upplevt Korsets dag som ovanligt lång. Alla dagar går numera fort, alldeles för fort.

 

 

 

PS. Det svarta som syns på altaret är en mikrofon och hör alltså inte till det liturgiska.