FÖRSÖK

Den här nallen har några år på nacken men är, trots något luggsliten, fortfarande fin. Här med nystickad tröja. "Brumbjörnen", som vi kallade den, fick äldste sonen M (1965/1966, knappt ett år gammal) av sin farmor.

Lillebror D fick också en nalle av farmor Herta men den har han hemma hos sig. Hoppas att nallarna kommer att glädja barn också i kommande generation. Jag tänker då på våra barnbarnsbarn. Oj, det låter något.

Detta inlägg är ett försök att lägga in mina bilder som jag lagrat i datorn. Detta har inte varit möjligt på grund av ett fel som Blogger sedan en vecka tillbaka försöker komma till rätta med. Dataexperten i familjen har nu lämnat utförliga instruktioner hur jag kan göra på ett annat sätt. Får se hur detta går. Håll tummarna!

Lyckas jag skall jag försöka att få lite fart på bloggandet efter att ha legat lågt under helgerna.

I VÄNTAN PÅ VÅREN

 

 

Nu löser solen sitt blonda hår

 

Nu löser solen sitt blonda hår

i den första gryningens timma

och breder det ut över markens vår,

där tusende blommor glimma.

 

Hon väter det tankfull i svalkande dagg

i blommans fuktiga gömmen,

hon lossar det varligt från rosornas tagg,

men tveksamt, förströdd, som i drömmen.

 

Hon låter det smeka skog och äng,

hon låter det fara i vinden.

Nu smeker det barnen i deras säng

och de gamla på skrovliga kinden.

 

Men hennes tanke är borta från allt,

vad kan denna glädje väl båta?

Hon drömmer bland stjärnor, som tusenfalt

förstora det levandes gåta.

 

Hon löser sitt hår och breder det ut

i morgonens saliga timma

och drömmer bland världar, som gått förut

och nya, som längtande glimma.

 

 

Pär Lagerkvist

 

 

 

Regntunga, grå dagar som den här vill man gärna tänka på stundande dagar när man väcks av solens varma strålar. Dagarna blir längre och längre och våren verkar vara inom räckhåll, även om vi får vara beredda på snö och kyla ett tag till. Skönt att kunna njuta av en dikt som denna i väntan på vårsolen.

 

 

 

 

BARNFÖRBJUDET

När jag var fjorton år gammal övertalade jag min mamma att följa med mig och min kompis på biografen Gnistan på Hisingen för att se filmen Afrikas Drottning med Katharine Hepburn och Humphrey Bogart i huvudrollerna. Anledningen till att jag var så angelägen om att mamma skulle gå med var att det troligen skulle vara lättare att slinka in i sällskap av en vuxen. För att få se en barnförbjuden film skulle man nämligen vara 15 år.

Det var riktigt nervpirrande när vi stod i kön för att bli insläppta. När det blev vår tur tittade biografvaktmästaren på mig och frågade mamma hur gammal jag var. "Fjorton och ett halvt" svarade hon till min stora besvikelse, vilket fick till följd att jag fick gå hem medan mamma och min ett år äldre kompis gick in och såg filmen. Som tröst fick jag en biljett till en barntillåten matinéföreställning dagen därpå. När mamma kom hem undrade jag förstås upprört: "Hur i all världen kunde du säga fjorton och ett halvt år när du visste att åldersgränsen är femton år?" Gissa vad hon svarade? "Du förstår väl att jag inte kunde ljuga så mycket när du hörde på". Det är inte alltid lätt att vara mamma.

DAGENS JUBILAR

Idag gratulerar vi B med en bild på den här tårtan som jag bakade till ett födelsedagsbarn i november förra året.

I Putnam vi vill du skall ha det bra,

speciellt på en dag som ida'.

När du fyller aktningsvärda år,

 hjärtliga gratulationer här du får.

Damers ålder man ej skall röja,

så med denna hyllning vi låter oss nöja.

 

HURRA, HURRA, HURRA, HURRA

REFLEKTIONER VID NYÅR

När vi inredde vinden på den äldre delen av vårt hus hittade jag ett femtontal almanackor. Den äldsta var från 1899 och övriga från 1940-1954. De senare hade tillhört min pappas faster Jenny, som var föreståndare för telegrafstationen i Eriksberg som på den tiden var belägen i vårt hus. På sista sidan av många av almanackorna hade hon varje nyårsafton mycket kortfattat sammanfattat hur hon hade upplevt det gångna året och det var inte någon uppmuntrande läsning precis. Ofta uttryckte hon sin oro över sin klena hälsa och hur hon skulle orka fortsätta att driva telegrafstationen. På nyårsaftonen 1946 hade hon bestämt sig för att säga upp sig under kommande år och på almanackan från 1947 står att läsa att hon övertalats att fortsätta sin anställning. 1948 hade hon drabbats av en stor sorg då hennes ena bror hade avlidit och skrev då följande lilla dikt:

Nu sover du min broder
och vaknar inte mer.
Varthelst jag klacken vänder
ensamhet blott jag ser.

Först i november 1951 slutade den gamla fastern sin anställning, vilket hon tyckte var både trist och skönt. Lite oro för den vacklande hälsan framkom också, liksom att hon mycket saknade sina kära hädangångna. På nyårsaftonen detta år var hon bjuden till närmsta grannen, gamle Olsson, på kaffe m m tillsammans med hans barn och barnbarn, vilket i alla fall säkert var en fin avslutning på året.

Läsingen vittnar om en gammal ensamstående kvinna som oroar sig för sin hälsa och för hur hon skall klara av sin situation. Lite vemod upplevde jag själv när jag tänkte tillbaka på året som gått. Två goda vänner sedan ungdomsåren har vi förlorat och min systers äldsta barnbarn, en 32-årig ung man, som dött alldeles för tidigt. Vemodet infann sig redan när vi skulle skicka ut julkort och fick ändra i adressregistret. Fruktansvärt svårt att behöva radera bort någon.

Nu över till det nya året som brukar symboliseras av ett nyfött barn med oändlig tid och oändliga möjligheter framför sig. I vår släkt har inga barn fötts under 2012 vad jag känner till men vi har däremot bekanta som fått barnbarn. Den här lille barnbarnsgossen får därför representera det nya året med alla dess möjligheter.

 

Förhoppningarna på det nya året är stora. Riktigt glädjande är att ett av mina "amerikanska barn", som jag var barnflicka åt för över femtio år sedan, tillsammans med sin make kommer hit och hälsar på till sommaren. Det ser jag verkligen fram mot och, som en liten kille som intervjuades i radion svarade på frågan om vad han hoppades av det nya året, "en soligare sommar än förra året".

 

Några nyårslöften avger jag inte nu för tiden. Jag nöjer mig med ambitionen att göra så gott jag kan. På vissa områden skulle jag behöva höja ribban och kanske, kanske. Vi får se.

SKOTRÄD

Skoträd vid skateparken i Katrinelund

 

På Nyårsdagen promenerade jag tillsammans med A, M och J förbi ett träd fullt av skor, mestadels gympaskor och basketkängor eller, som jag tror de kallas numera, converse.

Eftersom "skoträdet" växte alldeles i närheten av skateboardparken i Katrinelund i Göteborg stannade vi till och funderade på varför alla skorna hängde i trädet. En av våra tänkbara teorier var att skateboardsåkarna efter att ha lyckats klara ett visst trick skulle kunna ha för vana att fira framgången genom att pryda trädet med skorna. Fundersamma och långt ifrån övertygade gick vi vidare.

 

När jag kom hem googlade jag på "skoträd" och det jag lyckades få fram via Wikipedia var att idén kom från Amerika. Jag läste också om människor som hade bilat genom ödsliga trakter, som Nevadaöknen t ex, och inte sett en levande varelse på många timmar och rätt som det var dök det upp ett träd fullt med skor.

 

Att "skoträdet" hade sitt ursprung i USA var inte alldeles överraskande och förde tankarna till en söt liten historia som jag nyligen läst i PS-rutan i GP, nämligen:

 

- Sverige är det mest amerikaniserade landet i världen.

- Vilket land kommer tvåa?

- Amerika.

 

 



ÅRETS FÖRSTA FÖDELSEDAGSFIRANDE

Idag vår hyllning till A går,

som på årets första dag fyller år.

 

HURRA

HURRA

HURRA

HURRA

 

Stor kram från U och O