Årets julkorvar.
Igår gjorde Stora O och jag julkorv, något som vi har gjort alla år utom ett sedan vi gifte oss, det vill säga i 51 år. Vi hade problem med att få tag i späck, som behövs för att inte korven skall bli för hård, men till slut fick vi tips om ett charkuteri i Falköping som sålde späck. Följden blev att vi, trots vinterväder med isiga vägar, körde sex mil för att inhandla ett halvt kilo späck, för vad gör man inte för att julkorven skall bli bra? För några år sedan insisterade jag på att göra riktigt mager korv men det blev rena fiaskot, stenhård korv som till stor del fick bli fisk- och kräftmat.
Stora O var, som vanligt, maskinskötare, d v s skötte malning av kött och stoppning av korv och jag själv kryddade och blandade till smeten samt knöt för ändarna på korvarna. Efter alla års träning är vi självklart samspelta vid det här laget. Under tiden vi arbetade pratade vi om våra föräldrar och deras stora intresse för matlagning och konstaterade att vi säkert hade ärvt detta intresse av dem. Jag minns att min svärfar för riktigt länge sedan gillande sken upp när vi berättade att vi hade gjort 34 korvar, fast så stora satser gör vi inte längre. Lite smet blev kvar när fjälstren tagit slut, så vi stekte ett par "trötabiffar" som vi åt till lunch. Jättegott!
Trötabiff
Det känns konstigt att skriva om korv efter de senaste dagarnas ledsamma nyheter att Donald Trump valts till USA:s president och att Leonard Cohen har dött men vars musik kommer att leva kvar länge, länge.
Nu gäller det att hitta ljuset i mörkret och se och arbeta framåt - men, för att återknyta till korven:
"Allting har en ände men korven den har två,
pannkakan har ingen men den går åt ändå"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar