MÅLARÄVENTYR

 

I helgen som gick var jag på målarkurs hos Ewa Evers i Stenungsund. Porträttmålning var temat och vi fortsatte på de målningar vi tidigare påbörjat. Skiktmålning är det vi försöker lära oss, en hel vetenskap och mycket tidskrävande. Flera av oss ger oss i kast med att avporträttera våra barn och barnbarn och meningen är att vi skall få fram känslan (själen) i bilden. Skiktmålning innebär att man för att få djup i målningen flera gånger skall måla över vad man åstadkommit med en färg som släpper igenom motivet och därifrån bygga upp bilden på nytt. Detta har målarvännen Katinka beskrivit så förträffligt på sin blogg och är du intresserad kan du läsa mer om proceduren här.

Två dagar försvinner som i ett nafs när vi träffas och målar. Alla är så koncentrerade och energin i ateljen är påtaglig. Vi känner varandra väl vid det här laget och trivs gott i varandras sällskap. Ewa är mycket pedagogisk i sin undervisning och ett strålande exempel härpå visade hon bl a genom att måla direkt på sin dotters ansikte för att demonstrera proportioner.

Eftersom Katinka så väl och utförligt har beskrivit målarkursen övergår jag till att berätta om hemresan, som började tokigt. Det är svårt att sluta när man är mittt upp i målningen, så det blev lite stressigt på slutet av dag två, då jag fick packa ihop mina grejer i ett huj för att hinna med tåget från Stenungsund. Framme vid stationen upptäckte jag att jag inte hade mina glasögon med mig. Först tänkte jag att jag skulle hoppa på tåget ändå, men kom på att jag då inte skulle kunna se att köra bilen hem från Herrljunga utan dem. Tillbaka till Ewas ateljé och, trots hjälp av kvarvarande vänners och mitt ihärdiga letande, kunde glasögonen inte hittas. Jag fick låna ett par glasögon som jag såg ganska hyfsat med och följdes sedan till närmsta busshållplats av vår omtänksamma kursledare.

Busschauffören tyckte sig känna igen Ewa och förhörde sig om vem hon var och på så sätt kom vi in på konst och våra kurser. Jag berättade att jag var amatör och bara målade en eller två gånger om året. När jag steg av bussen i Göteborg fick han mig att lova att i fortsättningen måla oftare hemma och inte bara när det var kurs, så nu känner jag pressen också från denne okände man. 

I Göteborg var det dags för byte till tåg. På Centralstationen löste jag biljett för sträckan Göteborg-Herrljunga. En vänlig och hjälpsam dam såg genast att jag var pensionär, vilket innebar att jag fick 10 procents rabatt. Skärmen på hennes dator visade att det bara var tre kronor dyrare att åka första klass, vilket jag tyckte att jag gott kunde kosta på mig. Jag såg fram mot en lugn och bekväm resa, men det visade sig att förstaklassvagnarna var frånkopplade, så jag hamnade istället i en liten, trång kupé som tydligen var avsedd för resande med hundar. I denna kupé med plats för åtta personer satt två unga flickor bedvid varandra, den ena med en mopsliknande hund i knät och den andra med en nakenhund som, efter att ha blivit avklädd ett tröjliknande plagg, stoppades innanför fleecetröjan på sin matte, så att bara ett piggt litet hundhuvud stack upp i halsgropen på henne. På sätet bakom dem satt en dam med en golden retriever. Nu blir det grejer tänkte jag, men icke sa Nicke. Inte ett enda skällande eller morrande hördes. Nakenhunden var lite intresserad av mopsen vid sin sida men kom snart till ro innanför fleecetröjan. Flickorna satte musslor i öronen och plockade fram sina mobiltelefoner. Samtliga passagerare i kupén utom jag ägnade sig åt datorer och telefoner. Själv hade jag inte ens en bok med mig som jag kunde läsa, utan hade inget annat för mig än att betrakta mina medresenärer och deras hundar. Jag bara satt där och åkte tåg. Med hänvisning till nedanstående citat från instagram hoppas jag att ingen trodde att jag var psykopat.

"En kille på tåget idag hade varken telefon,

dator eller surfplatta. Han bara satt där och

åkte tåg. Som en psykopat."

Efter att ha skrapat rutorna på bilen körde jag hem på hala vintervägar. Det, som jag annars skulle ha fått stora skälvan av, gick fint som snus. Med borttappade glasögon, hundar och andra tågresenärer i tankarna gick bilkörningen galant. Fast, jag körde förstås jättesakta. Det var 19 grader kallt när jag kom hem på kvällen.