LÅG FÄSTPUNKT

På "tvären" i Lillehammer 1962.

Dagens liftsystem.

Läste nyligen en artikel om Lillehammer i Norge, som, sedan Stora O och jag i början av 60-talet brukade åka till på skidsemester med våra vänner, har förändrats till en vinterskidort anpassad till nutidens skidåkare. Att OS var förlagda till Lillehammer 1994 har med all säkerhet bidragit till den enorma utvecklingen av både liftsystem och förläggningar.

På "vår" tid fanns det inga liftar som utgick ifrån Lillehammer, utan man fick åka buss upp till fjället, ofta till Sjusjön, där skidorna spändes på och skidåkningen påbörjades. Det hände någon gång att vi åkte vessla till ett ställe längre bort i fjällmassivet, Pellestöva, och då blev skidturen givetvis längre än vanligt. Det var helt underbart att åka på "tvären" uppe på fjället och uppleva viddernas rofylldhet och se en och annan ripa, allra helst när det var vackert och klart väder. Lite kusligt var det när det var dimma, eller tåke, som man säger i grannlandet, för man ville ju inte irra bort sig.

Pellestöva

Paus i solskenet.

Fler soldyrkare.

Därefter var det dags för nerfärd. På den tiden gjordes det inte någon skillnad på längdåkning (eller cross country som det numera kallas) och utförsåkning vad utrustningen beträffade. Åtminstone hade inte vi några utförspjäxor, som visst numera är formgjutna efter fötterna, utan fick kasta oss utför med vanliga läderpjäxor. Stora O, som var mer van vid skidåkning var dock försedd med något så modernt som låg fästpunkt, vilket jag tror innebar att han kunde spänna fast bakdelen av pjäxorna i bindningen för att bättre kunna manövrera nedför löjperna. Det fanns en röd och en grön löjpe att välja på ner till Lillehammer, där vi bodde på Hotell Oppland. Den gröna var svårast enligt Stora O och det skriver jag gärna under på. Jag minns att tårarna rann när jag med mina fina breda hickoryskidor, fast utan låg fästpunkt, i, som jag upplevde det, rasande fart försökte hänga med den mer vana skidåkaren - särskilt när löjpen tog oss in bland träden, då vi närmade oss Stampeslätta, slutet på färden. Märkligt vad man gör för kärleken och lika märkligt att inga ben och armar bröts.

På kvällarna dansade vi och hade trevligt på hotellet. Där bodde gäster av olika nationaliteter och bara det var spännande. Levande musik fanns där också, en kvinna som hette Sölvi spelade piano, också på begäran.

Det var tider det, då jag övervann min fartskräck och kastade mig utför löjperna. På senare tid, men ändå för länge sedan, provade jag på utförsåkning, fortfarande utan lämplig utrustning. Men den karriären blev kortvarig, för jag trillade förargligt nog av släpliften mitt i backen. Visserligen tog jag mig ner men bestämde mig för att utförsåkning inte var något för mig. Och på den vägen är det.

 i