På förmiddagen idag sprack molntäcket upp och vi kunde glädjas åt strålande solsken. Ute på ängen, inte långt från huset, kom en räv. Smygande är det ord som ligger närmast till hands för mig när jag skall beskriva en rävs gång, men jag tyckte inte att det stämde i det här fallet, för räven verkade, helt befogat, anse sig ha rätt att ta plats, även på öppen mark. Den skred fram i snön, vacker och till synes välmående, med fin rödbrun päls och yvig svans. Det var roligt, för det var länge sedan vi såg en räv så nära inpå huset.
Lite solsken gör underverk. Idag var jag tvungen att ge mig iväg ut med bilen, och att köra på isiga småvägar är bland det värsta jag vet. Det vackra vädret gjorde dock att jag fick lite råg i ryggen och jag kände att det här skall nog gå bra. När jag kom hem igen, efter att ha tagit mig både fram och tillbaka utan mankemang, var jag riktigt nöjd. Jag hade, som vårt yngsta barnbarn sa´ att hon hade gjort efter att ha ägnat sig åt häftiga åkattraktioner på Liseberg, övervunnit rädslan. Man har mycket att lära av de yngre generationerna. Nu gäller det att träna bilkörning på vinterväglag ofta, så att rädslan helt försvinner, för den kan jag gott vara utan.
(Räven på bilden har jag googlat fram, för jag hann inte få en egen bild på "vår" räv.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar