GULDBRÖLLOP

Det strävsamma gamla paret för ca 10 år sedan.

Idag har Stora O och jag varit gifta i FEMTIO år. Det är nästan ofattbart att så många år har förflutit sedan vi knöt banden. Vädret på vår bröllopsdag var lika grått och regnigt som det har varit större delen av november i år, men det lär ju bringa lycka när det regnar på brudparen sägs det. Och lyckliga har vi varit mest hela tiden, fast den första himlastormande kärleken nu har övergått till att vara mer stillsam och begrundande.

Till läggningen är vi diametralt olika. Stora O lugn och eftertänksam och jag mer spontan och utåtriktad, ofta tanklös. Dessa motsättningar har för det mesta varit positiva, för vi har kompletterat varandra. Jag har ofta stått för idéerna medan Stora O, som är uthållig, har sett till att de blivit genomförda.

Vi har haft - och har - ett bra liv. Allra gladast är vi över våra fina söner, svärdöttrar och de tre barnbarnen som vi älskar över allt annat. Omkring oss har vi dessutom haft förmånen att ha haft föräldrar som stöttat oss och velat oss väl, syskon och deras familjer, övriga släktingar samt en massa goda vänner.

Det är mycket som poppar upp i huvudet när jag tänker tillbaka på den här dagen, men det är mycket som har försvunnit ur minnet också. Efter att ha varit och friserat och klätt mig på en salong på Park Aveny i Göteborg hämtade Stora O mig i sin nya Amazon. Han hade då varit och hämtat brudbuketten, som bland annat bestod av vallmoblommor. Vi vigdes i Lundby gamla kyrka av min konfirmationspräst och festen hölls därefter på Margaretaskolan vid Heden. Det jag tydligast minns därifrån är slutklämmen på min pappas tal - "Så lätt är det, och så svårt" och att det simmade en svan (bakverk) i soppan.

Den här dagen i november 1964 skulle jag kunna skriva mycket mer om men det får bli en annan gång. Jag skall bara avrunda med att vi med åren har blivit mer och mer lika varandra och att jag nu har lugnat ner mig något.

Innan vi gifte oss längtade vi efter att få vakna upp tillsammans på morgnarna. Även om uppvaknandena inte längre har nyhetens behag, kvarstår samma önskan, dock numera förknippad med ett visst vemod.

Jovisst ja, vi sjöng ofta och mycket. En av våra favoritsånger kan ni lyssna till här.

Lundby gamla kyrka