MAN LÄR SÅ LÄNGE MAN LEVER

Igår åkte jag till Göteborg och träffade några av mina före detta arbetskamrater. Jag körde bil till Herrljunga och tog tåget därifrån till Göteborg. Precis när jag steg upp på perrongen stannade ett snabbtåg på väg till Göteborg, ungefär tio minuter innan det tåg jag hade tänkt åka med skulle avgå. Eftersom jag hade löst regionen-runt-biljett var jag medveten om att man inte fick åka med X2000 - men snabbtåg? Jag fick bestämma mig kvickt och hoppade på tåget. Väl ombord hörde jag hur det i högtalarna poängterades att tåget var ett snabbtåg och skulle köra direkt till Göteborg utan att stanna på vägen. Tveksam som jag var, letade jag upp en konduktör som jag frågade ifall jag kunde åka med snabbtåget på min biljett. "Nej, det kan du inte" hann han precis svara innan tåget sattes i rörelse. Eftersom jag inte skulle kunna stiga av tåget förrän i Göteborg, dit jag för övrigt skulle, frågade jag vad jag skulle göra. Hans svar blev "Du får betala 380 (eller kanske han sa 390) kronor. Först trodde jag att han skojade med mig. "Det kan du väl inte mena, det borde väl räcka med att jag betalar mellanskillnaden?" Jag hade ju redan betalat 265 kronor för biljetten och tyckte att det var ett hutlöst krav men konduktören, en man i 40-årsåldern, stod på sig, stirrade mig i ögonen och ansåg att jag skulle lära mig av detta och inte göra om misstaget. "Men det stod inte på tåget att det var ett X2000-tåg, bara att det var ett snabbtåg". Det är samma sak påstod han. "Det är inte lätt att känna till", försökte jag då. "Du skulle ha frågat innan du steg på och glöm nu inte vad du har lärt dig". Vid det här laget var jag milt sagt förtretad och tyckte att konduktören hade varit oresonlig och mitt svar blev därför: "Jo, jag har lärt mig att nästa gång skall jag inte åka tåg, utan ta bilen". Efter en stund kom han fram till mig och meddelade att jag inte behövde betala något extra den här gången men påpekade återigen att det var viktigt att jag hade lärt mig något. Det kan man kalla engagerad undervisning på tåg - eller kanske märklig humor, alternativt maktutövning?

Väl framme i Göteborg gick jag in i Femmans varuhus och tittade runt lite i affärerna. Där höll man på för fullt med julskyltningen och där var mycket folk, så mycket att man skulle kunna tro att det var dagen före julafton och att alla var ute i sista minuten för att köpa julklappar.

Jag blir ganska fort trött i folkvimlet och därför var det riktigt skönt att få slå sig ner på Källarkrogen och invänta mina vänner, som kom indroppandes, den ena efter den andra. Som vanligt hade vi en trevlig kväll tillsammans och samtalsämnena var många och varierande. Bland annat avhandlades resor, barn, barnbarn, gemensamma vänner, elpriser, aktiefonder, dieter och, ofrånkomligt nu för tiden, en och annan sjukdom. Jätteroligt att träffas igen.

Förutom att snabbtåg är detsamma som X2000 (eller X3000 som är en senare modell) lärde jag mig igår att det finns särskilda allergilakan och allergiörngott och att det jag först trodde var oliver som vi fick till den himmelskt goda kummeln istället var jättekapris. Detta kände mina, mycket mer än jag, beresta vänner till.

Visst liknar de oliver? (Kaprisen, inte mina vänner.)

 

 

 

 

 

Vad i all sin da´r hade jag på snabbtåget att göra? Det retar mig, jag hade ju inte alls bråttom.