NYUTGÅVA AV ÄLDRE VÄSTGÖTALAGEN

På Jubileumsmässan i Herrljunga som pågår mellan den 8 - 10 april kan man med start lördagen den 9 april köpa nyutgåvan av Äldre Västgötalagen, som utöver originaltexten  också innehåller en översättning från fornsvenska till dagens svenska.

Initiativet till att ge ut boken på nytt har tagits av Föreningen för Västgötalitteratur och allt arbete, som pågått i nästan fem år, har utförts ideellt.

Äldre Västgötalagen är en av de äldsta böckerna som finns i Sverige och på gamla biblioteket i Skara visas för första gången på 40 år den över sju hundra år gamla boken. Handskriften, som nu visas i Skara, är från 1290-talet och den sista av de ca 30 volymer som man tror har funnits. Originalvolymen, som troligtvis nedtecknades i Long utanför Vara på 1220-talet, finns inte längre kvar.

Den version av Äldre Västgötalagen, som t o m den 28 maj finns till beskådning i Skara, förvaras vanligtvis 40 m ner i urberget och det kan dröja ytterligare 50 år innan den visas igen. Så passa på nu, ifall du vill se den!

Att boken har kunnat bevaras i så många år beror på att den är skriven på pergament, och med rätt behandling kan den bli ytterligare några tusen år.

I balken om urbota mål kan bland många andra hemska illdåd läsas "Binder någon en annan vid träd i skogen, det är nidingsverk". Tur att man inte kände till den populära leken "Indianer och cowboys" på den tiden, för då skulle många barn ha legat risigt till.

Jag har förbeställt nyutgåvan, som består av två delar, fast jag redan nu har problem med att få plats med alla böcker som jag absolut inte kan förmå mig att skiljas från.

MUNTER

Idag har jag varit munter i dubbel bemärkelse. Under dagens arbete med ved var arbetsfördelningen den att Stora O klöv veden och jag körde in den i vedskjulet och staplade den. Detta arbete tillät tankarna att fladdra fritt och jag tyckte att min arbetsinsats kunde jämställas med en arbetshästs, vilket fick mig att tänka på Munter, hästen på min mormors gård när jag var liten. Munter i betydelsen att vara glad gjorde sig gällande också, allteftersom högen med huggkubbar minskade.

När sista vedpinnen var staplad var jag trött. Det frestar nämligen på att vara munter.

PÅ BANAN IGEN

Idag är vi extra glada, för vår gode vän Rolf har kommit hem efter en omfattande operation på Alingsås lasarett.

Känner vi honom rätt, dröjer det inte länge förrän han sätter potatis på Slekåsen!

BONNAFIKA

Idag har vi varit på "BonnaFika" på Gäsene Mejeri i Ljung och lärt oss en del nytt på deklarationsfronten. BonnaFika-träffar har anordnats varje måndag förmiddag under hela vintern med olika teman varje gång.

Dagens ämne gav inte själen något till livs precis, utan var mer av det matnyttiga slaget. På tal om mat, och eftersom det var sista BonnaFikan före sommaruppehållet, bjöds förutom på den sedvanliga ostfrallan även på kalvdans med sylt till kaffet. Sist, men absolut inte minst viktigt - vi träffar goda vänner och lär känna nya människor från vår bygd. 

SÄDESÄRLAN

Idag har vår sädesärla kommit till torpet. Jag skriver vår, för vi vill gärna tro att det är samma lilla fågel som kommer och bygger bo under nockpannorna på vårt hus år efter år. Det är lika roligt varje gång den dyker upp och det är en fröjd att ha tid och möjlighet att följa naturens gång på nära håll.

Med tanke på fågelns stolta, vippande gång kallar vi den för Vippvipp.

Välkommen lilla Vippvipp!

MATLAGNING - EN KONST

Förutom att vara intresserad av konst i traditionell bemärkelse tycker jag mycket om matlagning, som också är en konst.

Själv anser jag att jag numera är en hyfsat god "kock" men vägen hit har varit lång och fylld av misstag.

Till exempel blev första såsen jag lagade grå och helt smaklös. Enorma mängder sås blev det också, för jag använde för mycket mjöl i redningen.

När jag skulle baka rulltårta i ungdomens dar fick jag rådet av en kamrat att rulla ihop kakan med hjälp av ett sockrat bakplåtspapper. Trots att jag egentligen tyckte att det var ett märkligt förfarande rullade jag in pappret i kakan, som förstås fick kastas.

Kastas fick också mycket av mitt matbröd i början. Jag bar bärkasse efter bärkasse med stenhårt bröd upp i berget bakom huset där vi bodde på Tjörn. Fiskmåsarna blev glada i alla fall. Att jag fick kläm på brödbaket är min svägerskas förtjänst. Hon påpekade genast hon fick höra talas om mitt dilemma att jag hade för mycket mjöl i degen. I recepten stod nämligen att man skulle ta i så mycket mjöl att degen släppte från bakbordet och på den punkten var jag tydligen onödigt noggrann.

Det har förekommit många fler misstag fast de har jag gladeligen förträngt.

Under en stressig period i livet, med arbete både hemma och borta, tipsade vi kvinnliga arbetskamrater (obs genus) varandra om knep för att rationalisera och underlätta matlagningen. Ja, det gick så långt som till matlagningsfusk innan vi kom fram till att laga mat faktiskt är kultur och att det är viktigt att den traditionen förs vidare. Sedan dess har jag skärpt mig. Nu för tiden lagar jag gärna "hederlig" husmanskost och den extra tid det tar har jag ju numera.

Idag är jag glad att intresset för matlagning har smittat av sig till våra två söner. De är jätteduktiga och lagar mycket god mat. Det händer att vi utbyter både recept och erfarenheter. Den här helgen har t ex ett recept på kinesiska revbensspjäll cirkulerat mellan oss.

Avslutningsvis tycker jag att mat är mycket mer än något man stoppar i sig för att hålla hungern borta. Måltiderna är också stunder av gemenskap och ger tillfälle till utbyte av tankar och åsikter. Äter man ensam erbjuder måltiden en lugn stund och tid för reflektioner.

BJURSLÄTTSSKOLAN

Årskurserna 5 och 6 gick jag i Bjurslättsskolan nära Wieselgrensplatsen på Hisingen i Göteborg. Skolan var nybyggd i början av 50-talet och var en enhetsskola (föregångare till grundskolan), där man gick t o m årskurs 9. Förutom moderna och fräscha lokaler erbjöd skolan inte bara undervisning utan också tillgång till tandläkarvård, bad m m. Barnbespisning ("Bamba") också, förstås, som tillsammans med aulan låg i en särskild byggnad på andra sidan skolgården.

Vad jag förstår är det inte många skolor, vare sig förr eller nu för tiden, som har haft/har tandläkarmottagning i skolbyggnaden. Trots att det var ett ställe som vi elever besökte med hjärtat i halsgropen, förstår man som vuxen att det var en förnämlig service.

Att ha badinrättning på skolan var också ovanligt men välbehövligt, för det var långt ifrån alla som hade badrum hemma. Två rader med små badkar var placerade intill varandra i själva badrummet. I dessa kar satt vi skolbarn och skrubbade varandra på ryggen under "badtantens" överinseende. När skrubbandet var överstökat skulle vi passera ett utrymme med duschar i taket, varifrån iskallt vatten strilade. Springa fick vi inte lov, utan vi skulle gå sakta, sakta. Men det var värt obehaget, för på andra sidan duscharna hägrade simbassängen, där vi hade så roligt - hoppade, dök och simmade. De som inte redan kunde simma fick lära sig det.

På fritiden hade vi möjlighet att delta i den kommunala musikundervisningen. För så många år sedan behövde inte alla välja blockflöjt som första instrument, så jag  bestämde mig för att spela fiol. Instrumenten fick vi köpa själva. Jag tror att min fiol kostade 150 kronor - inte någon Stradivarius precis. På kvällstid deltog jag också i en målarkurs på skolan.

Vår kvinnliga lärare var mycket engagerad och inspirerande. Tillsammans med henne och hennes mor fick vi i sjätte klass åka på skolresa till Åre och vara borta en hel vecka. Det var mycket ovanligt att få åka så långt och stanna borta så länge. Tidigare skolresor hade gått till platser i och i närheten av Göteborg och då bara över dagen.
Upplevelserna från resan till Åre blev minnen för livet. Bl a vandrade vi hela vägen upp till Åreskutans topp, besökte Tännforsen och åkte med rälsbuss till Trondheim. Vår fröken och hennes mamma var intresserade av växter, mycket mer än vad vi elever var. Jag minns också att vi på tåget från Göteborg hade sällskap med en skolklass från Örebro. Där fanns en pojke som de flesta flickorna i min klass genast förälskade sig i och när han steg av i Örebro strömmade tårarna utför kinderna på oss - men det dröjde inte länge förrän vi var glada igen och njöt av vårt skolreseäventyr och av den varma chokladen i termosarna, som surnade allteftersom tåget tog oss norröver.