Igår kom jag mig äntligen för att slå av resterna av sommarens blommor i rabatterna. Jag hade bestämt att jag skulle använda lien som finns kvar i ladugården efter pappa och som säkert har använts av generationen, kanske t o m generationerna dessförinan. När pappa levde fick jag aldrig låna lien, för han var rädd att jag skulle förstöra den genom att slå i sten men jag tror nog att han dessutom, genomsnäll och omtänksam som han var, också var rädd att jag skulle skada mig. Så, med inställningen "hej och hå, med lien skall jag slå", skred jag till verket. Det gick relativt bra, faktiskt, men när jag hade räfsat undan visade det sig att ganska många stjälkar envisades med att stå kvar. Eftersom liestickan inte stod att finna, hängdes lien tillbaks på sin plats i avvaktan på att en ny liesticka hade inköpts.
I morse,när vi skulle åka och handla, yrde årets första snöflingor i luften och det var bara två grader varmt. Som tur var la´ sig snön inte på marken, utan vi kunde köra iväg utan att ha satt på vinterdäcken. I järnhandeln hade de redan börjat julskylta och jag upplevde starkt kontrasten mellan sommar och vinter, där jag stod mellan min liesticka och alla adventstjärnorna. Insåg också tydligt att jag var sent ute med lien.
Tiden går rasande fort. Snart är det första advent och då har man annat för sig än att slå med lie. Det sköna med den mörka årstiden är att tända levande ljus, mysa framför brasan, unna sig att läsa en god bok också på dagtid och, sist men inte minst, slippa klippa gräset. Njut nu, för innan vi vet ordet av är det vår igen, som tur är. Välkommen härliga vår!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar